sa nej till arbetsinervju/socialfobi

Ta dig i kragen!!

Gå på intervjun ELLER sök vård för din fobi.... så där kan du inte ha det!

Jag blir inte förvånad av din kommentar sorgligt nog. Den attityden är den man möts av med sådana här problem... De med psykisk ohälsa ska ta sig i kragen, skärpa sig. Den attityden hjälper verkligen. Inte. Om det var så enkelt hade man väl förfan gjort det. Tror du att någon vill leva med ständig ångest, och tvivlan på sig själv? Jag vet att jag inte kan ha det såhär, jag vet att jag borde ha gått på intervjun ändå. Jag vet att jag borde söka vård. 

Det är inte det jag behöver höra. Allt jag vill är att bli tagen på allvar, få någon liten förståelse från människor i samma situation eller som varit där. Du fick mig bara att känna mig som en idiot.

Men om du vet att du borde söka vård, varför gör du inte det då?

Vill man verkligen må så där när man är ung och ska vara ute och leva livet?

Vad stoppar dig att söka hjälp?

Du vet uppenbarligen inte vad socialfobi är eller så har du oerhört svårt att sätta dig in i det. För mig var det svårt att bara skriva det här inlägget, och jag kommer förmodligen aldrig våga öppna mig igen med tanke på ditt bemötande... Det är första gången jag överhuvudtaget vågar skriva om det här.

Nästa gång du läser ett liknande inlägg hoppas jag att du låter bli att svara.

Som sagt; du svara inte på min fråga; VARFÖR söker du inte hjälp?

Eller är det bekvämt att slippa göra nåt?

Skärp dig. Vad för hjälp ska hon söka menar du?

Det är inte alls lätt att bli av med socialfobi, dessutom är det långt ifrån alla som får den hjälp de behöver.

Jag tycker att du skall vara ärlig i fortsättningen och säga som det är, att du upplever intervjusituationen som obekväm. Bara genom att säga det till intervjuaren gör att du omedvetet slappnar av något samtidigt som intervjuaren får ökad förståelse för dig och din situation. Min erfarenhet är att det alltid är bättre att vara ärlig med sådana här saker då det inte bara får en själv att slappna av utan också visar på självinsikt.

Det finns mycket bra läkemedel mot social fobi. Paroxetin är ett exempel. Funkar suveränt. Fobin försvinner och du kan fokusera på ditt liv istället. Om du inte vill ta läkemedel så prova terapi. Du måste ju göra något åt din situation. Så här kan du inte fortsätta ha det. Sök läkare inom öppenpsyk och be om hjälp!

Allvarligt? Det finns MYCKET hjälp att få!

Vad är alternativet då??

Förtydligande:

Jag tänkte att människor med liknande problem kunde berätta hur man hantera ångesten, jag var mest ute efter att höra historier om hur man klarade intervjun okej trots socialfobi eller extrem blygsel och liknande... Det kunde lika gärna ha blivit att jag gick på intervjun så nära var det, men i slutändan kunde jag bara inte. Det hade förmodligen känts bättre om jag gått på intervjun och den gått åt helvete, än vad det känns nu när jag inte ens försökt. Jag vet om det men att tänka logiskt vid en fobi är inte lätt. Jag försöker utmana mig själv även om jag ofta bara vill dö istället, jag träffade exempelvis en främling från nätet för ett tag sedan trots extrem ångest. Jag tycker att man ska vara lite försiktig med att döma -de flesta människor gör sitt bästa. Ingen vill leva med ångest. Jag hade önskat lite mer förståelse från samhället, då skulle allt vara så otroligt mycket lättare... Då hade jag förmodligen aldrig ens utvecklat socialfobi. Jag har haft det sedan jag var 10 år.

Jag har inte varit arbetslös i flera år utan i en vecka. Jag har lärt mig att klara mig själv sedan jag var liten, att andra människor inte är att räkna med... Att be om hjälp finns inte i min värld, jag skulle aldrig klara av det. Om det är okej vill jag därför inte ha fler uppmaningar om att söka hjälp... Det gör bara att jag känner mig misslyckad som inte klarar av det. Jag känner att jag sparkar tillräckligt mycket på mig själv -andra behöver inte hjälpa till.