Jobbat mig sjuk

Jag undrar om någon känner igen sig. Känner mig ensam, vilket jag troligen (tyvärr) inte är. Jag har arbetat inom socialtjänsten i ca 9 år. Haft 3 arbetsplatser, storstad, mellanstor stad och landsort. Hela tiden med myndighetsutövning, både försörjningsstöd, biståndshandläggning och LSS. Har varit uppskattad på jobbet, jobbat oerhört mycket. Alldeles för mycket inser jag nu. Jag har känt mig tvingad att följa riktlinjer och bestämmelser som gått emot vad jag själv trott på. Ekonomi och påtryckningar från chefer har fullständigt styrt dessa arbetsmiljöer. Människofientliga miljöer inser jag nu. Jag har jobbat gratis övertid och haft en sanslöst låg lön med tanke på flera års universitetsstudier. Emellanåt (kanske varannan månad) har jag blivit korttidssjukskriven då jag haft kräkningar, magont, sömnrubbningar och bara legat hemma och gråtit. Är sedan årsskiftet arbetslös. Valde då att avsluta ett vikariat jag hade inom försörjningsstöd då arbetsbördan och synen på klienterna var skrämmande. Sedan dess har jag mest isolerat mig hemma, har försökt att få psykologhjälp men i staden där jag bor är det 19 månaders kö till öppenvårdspsykiatrin. Testade att gå till en kurator på vårdcentralen men kände inte att det hjälpte nämnvärt. Läkaren har försökt stoppa i mig ena psykofarmakan efter den andra men det tycks inte heller hjälpa. I nuläget har jag mer eller mindre barrikaderat mig i hemmet, har fruktansvärd ångest (myrkrypningar, hjärtklappningar, självmordstankar, frossa och lite annat omysigt). Är nu i ett läge där jag inte vet om min sjukskrivning godkänns av FK. Jag har fullständigt tappat tron på samhällets sk skyddsnät, kanske för att jag själv jobbat i den här sjuka branschen. Vad mina referenser säger vill jag inte ens tänka på, "att hon inte pallade trycket" kanske. Jag vill aldrig mer tillbaka in i den här branschen men känner mig inmålad i ett hörn då det är den enda utbildningen jag har (socionom). Kunde jag backa bandet hade jag utbildat mig till vad som helst förutom detta. Oj, vad babbligt detta blev... Men i alla fall; vad ska man ta sig till. Jag kan inte skola om mig då jag inte har studiemedel kvar till det och jag blir sjuk av att bara tänka tanken på att sätta mig bakom ett skrivbord med en ledsen och utsatt människa på andra sidan som jag fått uppdrag i att avslå så mycket jag bara kan utan hans/hennes ansökan. Är det nån som känner igen sig? Kram på er