Jag tror jag blivit bitter på livet

och det var just en sån person jag absolut inte ville bli. Jag har inte märkt det själv. Livet har rivit och slitit i mig åt olika håll,kors och tvärs. Har aldrig känt mig hemma någonstans. Utan jag har visat upp en fasad som inte är jag egentligen.

Sådan har livet gjort mig.Jag är känslokall,stel och jag isolerar mig från folk. Vill inte möta dom.Det känns bara jobbigt. Folk sviker bara,sårar bara. Jag får aldrig nåt tillbaks oavsett hur mycket jag ger och ger,så ser folk hur skör jag är. Sliter hjärtat ur kroppen på mig,kastar det på golvet framför mina fötter och spottar på det.

Dom senaste åren har jag börjat se mig själv i lite mer dagsljus. Och jag ser en person jag inte alls vill vara.Jag är bitter och arg på livet som har gjort mig så illa. Samtidigt är jag rädd som en harunge.Jag sitter i mitt buskage och trycker....hoppas ingen ska se mig. Samtidigt är det ju just det jag vill. Bli sedd. Bli bekräftad.Att komma in i gemenskapen.

Nu har jag börjat öppna mig mer för folk. Är ute mer,isolerar mig inte lika mycket.
Jag har träffat en grupp människor som tydligt visar att dom vill lära känna mig bättre. Och jag blir skräckslagen. Tänk om dom sårar mig ,som alla andra har gjort?

Samtidigt tänker jag inte låta mig gå tillbaks till isoleringen igen. Jag vill ju vara öppen och glad mot människor jag möter. Jag sviker mig själv annars.

Har bara ingen aning om hur man gör? Hur möter jag dom utan att jag omedvetet visar upp min bitterhet och vrede jag har inom mig?