OMÖJLIGT prata med sambo!! Hjälp!!

Förstår att det kan kännas frustrerande. Om du älskar honom så får du väl ge honom den tiden han behöver för att våga öppna sig. Det kanske inte är hans starkaste sida, försök att se på det som gör dig lycklig i relationen istället för att se det kanske lite mindre bra. 

Se det som ett privilegium också. Han verkar inte vara en sån som öppnar sig, därför kommer det bli extra speciellt när han väl gör det för dig. Du kommer att känna honom bättre än någon annan. 

Det är väl det bästa tipset jag har vad gäller hur du ska se på saken (kanske mer än hur du kan känna över situationen som den är just nu för dig).

Ska man jämföra med andra, tex mig - som och andra sidan öppnar mig alldeles för fort och för mycket, och det har en tendens att skrämma bort dom flesta och istället överbelasta dom jag träffar med en himla massa att tänka över.

Så det är på gott och ont!!!

Hoppas att det hjälper. 

Redan, efter 9 månader så har ni problem och det kommer inte bli bättre.

Antingen accepterar du honom som han är eller så får du bryta upp.

Sedan ett tips. Man kan aldrig tjata/be/tvinga en introvert person öppna sig. Det blir tvärtom istället, de sluter sig ännu mer

Vill han inte jobba på det kommer det inte bli bättre.

Rent spontant om jag utgår från din TS så verkar det som att ni inte passar ihop särskilt bra. Det känns lite som att du vill att han ska vara någon som han inte är. Han verkar vara introvert (som jag själv) och jag är också sådär, hade känt mig jättepressad om någon varit på mig hela tiden och försökt få mig att prata när jag inte vill. Antingen får du ge honom den tiden han behöver, eller så får du gå vidare.

Du kan tyvärr inte förändra någon annan än dig själv. Jag hade lämnat snubben, har varit i sånna här förhållanden och för mig har det aldrig funkat. Du gör det som känns bäst för dig men kom ihåg att du inte kan förändra honom/hans beteende även fast du vill.

Tycker verkligen du ska ifrågasätta din bild av vad kärlek är. För hur kan du säga att du älskar en människa som du inte kan kommunicera med? Kärlek för mig är till stor del att ha den mentala kontakt med en annan människa som du uppenbart inte kan ha med din sambo. I mina ögon är din kärlek till honom mer att likna vid en fjortis (tjej) kärlek till sin idol. Hon säger sig älska honom trots att de aldrig har delat någonting med varandra, utan endast på den grunden att hon sett hans plastiga yta på bild och på youtube.

...men du verkar ju vara en tjej som bryr dig vad som finns bakom ytan. Han verkar vara från en annan planet, så lämna honom innan du blir gravid eller något.

Men om ni småpratar om ngt roligt i stället då, går det inte bättre då? T.ex fotboll eller helgen eller ngt party eller nån resa?

Det verkar som det blir svårt i djupa diskussioner och vid prat om känslor, men om denna typ av samtal är dominerande, kan jag förstå att det blir låst, om ni är lite olika personligheter.

Och frågan "vad tänker du på?" skulle jag inte gilla att få höra personligen regelbundet, och skulle svara "att det regnar ofta" eller "programmering".

Eller vad tänker DU på nu?

Jag vet han kan prata känslor men de gjorde han isåfall mer i början, nu är han tyst hela tiden. Självklart respekterar jag det men de är rätt omöjligt leva med någon som aldrig vill prata när de blir tjafs eller vi blir oense. Jag kan aldrig prata ut med honom, vad gör jag då? Jag är inte på honom hela tiden men blir lite frustrerad för jag vet han är deprimerad av olika anledningar o vill bara han ska må bra.

Ni som är tysta/ totalt hemlighetsfulla o konflikträdda vad tänker ni om detta? Hur hade de bästa sättet för er varit att börja prata?

Kan tillägga: att jag lider inte utav att han är tyst i övrigt när man pratar om saker, är mest i diskussioner när man tjafsar som han totalt vägrar prata, kör silenttreatment ett par timmar o när man gråter o är upprörd så sitter han där bara tyst. De är enormt frustrerande!!

Det hade kunnat vara min fru som skrev TS, men för sådär 20 år sedan.
Jag hade svårt att prata känslor när jag var ung. Hon å andra sidan gjorde inget annat, vilket på nåt vis gjorde det ännu svårare för mig. Sen fungerar människor olika också. Jag tänker inte så mycket på sånt som känslor. Jag känner dem förstås, men de finns liksom inte uppe på "bildskärmen" hela tiden. Så om någon frågar mig vad jag tänker på blir nog svaret av typen: "på hur jag ska lösa ekonomichefens alkoholmissbruk" eller "hur jag ska tillaga hälleflundran i kväll". Frågar nån hur jag mår blir svaret annorlunda.

Numer har jag betydligt lättare att prata känslor, men jag får blockering i systemet om det blir en press. Jag stänger fortfarande inne mina känslor i stor utsträckning. Både positiva och negativa. Men jag jobbar på det.

Rådet är väl att låta/locka honom berätta om nåt ni gjort och försöka leda in diskussionen på hur det kändes då i stället för att fråga vad han tänker på. Känslor måste kunna formuleras i ord för att först kunna tänkas och sen kunna förmedlas. Inte så lätt för vissa. Börja med positiva händelser. Män är från Mars och kvinnor från Venus liksom....