Panik,hjälp NU!

Jag skulle absolut tacka ja om jag blev erbjuden jobbet jag sökt, om det är ett jobb jag vill ha.

Känner du att du vill ha det och kommer att orka med så visst kör på. Det är bättre att få ett nytt jobb själv än att bli omplacerad. Men jag skulle inte ta ett vikariat.

Ja jag vill absolut ha ett annat jobb framför att vänta på omplacering i kommunen,grejen är bara att efter denna utmattning vet jag inte om jag kommer orka ? Självförtroendet är nere i skoskaften efter detta tuffa resa med utmattningssdepression......

Försäkringskassan säger att jag inte ska söka nya jobb på egen hand,eftersom kommunen kan omplacera mig,

Läkaren säger att jag ska söka nya jobb.

För en som är sjukskriven för utmattning blir detta lite lätt förvirrande.....

Det är ju inte säkert att det blir en omplacering som passar dig. Har du sökt jobb själv är det ju för att du vill ha det. Är det en heltidstjänst så har du ju samma säkerhet som om du blir omplacerad. Tyvärr har jag märkt att försäkringskassan inte alltid ser till ens bästa och inte alltid vet vad som är bäst att göra.

Hur länge har du varit hemma? Känner du att du börjat återhämta dig?

Har varit hemma sen i Mars månad. Jag misstänker också att försäkringskassan inte alltid vet vad som är bäst för mig.

Sen är jag livrädd att om jag går hemma för länge,så kanske jag har svårt att få jobb sen när jag söker själv.

Jag känner mig mycket bättre när jag är borta från jobbet i vården,ja.

Jag är även rädd för att detta skit ska komma tillbaka på mitt nya jobb. Det kan man ju inte veta i förväg.

Du har ju inte varit hemma så länge än. Men du kan ju prova att jobba på det nya jobbet ett tag och sen bli sjukskriven på nytt om du känner att du inte orkar. Det är viktigt att vara uppmärksam på signaler att det är på väg utför så att du inte går ner dig för långt. Dessutom har du väl uppsägningstid inom kommunen och innan dess tror jag inte att du får börja jobba för någon annan. Men där kan jag ha fel.

Ja blev sjukskriven första gången 2008 för utmattningsdepression. Och tyvärr måste jag säga att jag aldrig har blivit mig lik igen efter det. Och det hör jag många som säger samma sak som varit med om det. En del klarar av att återgå till arbetslivet på heltid ganska snart medans andra tar det längre tid för eller så kommer det inte tillbaka alls.

Det viktigaste är att du känner efter vad du orkar.

Det är ju det som är så svårt. Att känna efter hur mycket jag orkar. Det känns som om jag måste lära känna mig själv om igen. Lära känna vem jag är. Och det visste jag inte ens innan jag gick in i denna berömda vägg,så då blir det ännu svårare nu.
Men jag förstår hur du menar.

Har jobbat mycket i mitt liv. Nästan varit en arbetsnarkoman. Jag förstår nu att jag försökt fly från mig själv, Att då byta jobb för hastigt kanske inte är den bästa lösningen? Jag får för mig att jag vill ha ett nytt jobb snabbt,för att kunna fly från mig själv igen...?

Jag har tusen tankar på en gång i min sönderstressade stackars hjärna...

Det där är jättesvårt att lära sig. Att lyssna på signalerna och inte ta på sig för mycket. Du kan ju gå på intervjun och sen känna dig för om du vill ha det eller inte. En intervju betyder ju inte att du får det eller att du tackar ja. Om du redan nu känner att du inte kommer kunna vara kvar där du är nu och jobbar så kommer det ju bli nytt oavsett. Frågan är bara om du orkar nu eller om du ska vänta några månader till.

NU har jag skrivit två långa svar påmobilen, men det vill inte. Provarigen...

Jag själv är sjukskriven från kommunen av samma anledning. Några månader efter min sjuksrivning dök en tjänst upp som jag egentligen VÄLDIGT gärna hade velat haft, men kände då att jag mer behövde ta hand om mig själv istället för ytterligare ett moment in i livet.

Att ha ett motiverande arbete, vänner osv är en stark bidragande faktor på vägen att bli frisk, däremot så är det sannolikt inte bara ditt jobb som gjort att du blivit utbränd. Det är obalansen i hela ditt liv. Av egen erfarenhet så hänger hela ditt bagage ihop, lösupp en knut och du finner en ny.

Att må dåligt kan oftast förklaras med en formel det är "när där du ÄR inte stämmer överens med det du VILL". (Jesper Caron) Jag relaterar ofta till den och det fårmig att lugna mig, tänka ut vad jag VILL, sen att allting tar sin tid.

Fixar du vardagen hemma? Orkar du hålla koncentrationen? Kan du ta in massa information under flera timmar utan att hjärnan blir gröt och rinner av?
Man kan vara pigg och glad, men ändå inte orka med. Du ska endast ta jobbet (tycker jag) om det är ett jobb du VERKLIGEN VILL ha, inte bara ett som du flyr till för att komma ifrån det andra.
Ditt jobb kanske är du själv just nu. Ta dig en funderare, jag tror du känner i maggropen. Upprymd eller oro inför det nya?

ps. Om du vill får du pm:a,

 

 

 

Vilket träffande svar.Tack. Precis så känner jag. Känns som att jag vill ha det nya jobbet bara för att komma ifrån det gamla.

Du har även rätt i att det inte enbart är jobbet som orsakade utbrändheten,jag har i många år haft en svår obalans i mitt liv,och inte orkat ta itu med den. Därför har jag jobbat mycket för att fly från allt.Eller försöka fly från allt,snarare.

Men det är så fruktansvärt tungt att inse denna fakta om mig själv. Jag har bara kommit så långt att jag börjar inse hur det hela hänger ihop. Sen att börja jobba med allt är så fruktansvärt betungande.Och jag förstår ju också att det kommer att ta tid. 

Jag är ju så van vid att alltid springa ifrån mig själv och aldrig respektera det jag vill eller vem jag är. Usch,vad jag har gjort våld på mig själv många många gånger.Har aldrig vågat säga nej till nån eller stå upp för mig själv,visa vem jag är.
Att bryta den ovanan kommer inte bli lätt,men jag ska försöka.

Har även klamrat mig fast vid folk. Har en fruktansvärd separationsångest,om nån säger nej till mig när man har lärt känna nån. Det mönstret vill jag också bryta.

Därför uppskattar jag att du erbjöd mig att pma dig,men jag tycker vi kan skriva här först istället,annars börjar jag klamra mig fast igen,och det vill jag inte

Och nej,jag orkar inte hålla koncentrationen uppe långa stunder.Därför skriver jag ett till svar,för jag glömde svara på dina frågor

Så nej jag ska nog inte ta detta nya jobb. Behöver nog sommaren på mig att ta hand om mig själv först.

vardagen klarar jag hyfsat,är ju singel utan barn. Vete sjutton hur det gått om jag haft barn med. Denna obalans jag haft i mitt liv är ju en bidragande orsak till att det inte blev några barn för min del. Är du sjukskriven fortfarande eller jobbar du,hur går det isåfall?

Med tanke på dina två senaste svar så tycker jag absolut att du ska vänta. Ta sommaren och försöka hitta dig själv. Det är inte lång tid sen mars, tänk på hur lång tid du mått dåligt..det fixas inte på två månader. Stressa inte, det viktigaste är ju att du mår bra, att du hittar en balans. Om du tänker ekonomi, rent krasst så har du ju ett jobb när du mår bra, inget bra men dock ett jobb. När du kommer tillbaka till arbetslivet så roddar du i det då..inte nu! Fokusera på dig själv och din själ. Finns bara en du, du har bara en kropp ett liv, ta vara på det! Alla lycka <3

Jag blev sjukskriven janurari 2014, första dagen jag skulle återgå till arbete efter min andra föräldraledighet. Då klappade jag ihop.

Idag arbetstränar jag, på mitt gamla jobb, men annan avdelning, jag har som mål att gå vidare, men vill avsluta och bli frisk här först. Jag har haft enormt stöd av chef, läkare men framförallt av min kontakt på FK. (tro det eller ej). Fick träffa kurator de första månaderna, halvåret, men sen sliutade hon och jag står nu på kö till den nya. Det går segt, därför har jagläst och läst och läst och tänk och rannsakat mig, för jag vill bara bli frisk. Ett jävla jobb om jag får säga det, mycket ångest,mycket tårar och enormt mycker frågor och känslor att sätta svar på.

Med färsk erfarenhet kan jag bara dela med mig av mina resonemang och vad jag använt mig av för att komma till insikt. För det är det allt handlar om egentligen. Att komma till insikt med alla 7000 störelsemoment man har. Skaffa sig förståelse om sig själv, och framförallt, VÅGA VARA EGOISTISK.
Ta för dig, det är ditt liv och du har allt att vinna!

Börja med självbilden. Självkänsla och självfortrende har du nog redan koll på. Kan du självbilden? DIN bild om dig själv, den som skapats av andras ord/gärningar genom åren,ofta i unga år. Den bilden behöver inte vara sann, utan fragment av vad du snappat upp som satt sig. Jag fick mig själv en chock, men en jäkla AHA-upplevelse.

Det finns ingen deadline för när du ska vara klar med dig själv. Det är nuet det handlar om.

Dessutom gillar jag att du säger nej, du har ju egentlgien insikter, och alla svaren i handen. Det är ju superstarkt av dig!