Relationsproblem och depresion

Hejsan!
Jag vet knappt vart jag ska börja.
ja tror ja är blivit deprimerad..

Jag har inte haft några längre förhållanden innan
ja träffade min sambo. vi har varit tillsammans i 5 år
nu och har varit i full fart med att köpa hus
och skaffat ungar. Vi har två barn. två tjejer
som ja älskar över allt. dom är 2,5 år och 3 månader.
hon har en pojk sen tidigare som är 13. älskar honom
oxå massor! en underbar grabb!!

biologiska pappan är ute ur bilden från början. både min sambo
och pojken har haft det tufft med inga stabila fadergestaler.
sambons mamma är pansionär nu och alkoholist.
hon har alltid följt efter sambon när hon flyttat.
när vi flyttade ihop flyttade hon till min stad.
sambons mamma flyttade oxå hit efter ett tag och
lovade att försöka ta tag i sina problem.
detta har hon lovat många gånger innan och de kontras
av självmordsförsök och låna pengar.
sambon har haft en mycket tuff uppväxt med massa
hemska upplevelser inget barn ska behöva ha.
hon har fått diagnos borderline. inte ens efter 5 år
förstår ja helt va de är. har läst massor men de är
svårt. sen är de pojken.

pappan hade adhd och nu har
pojken fått diagnosen adhd och vi ska även göra en
utredning på autism. eftersom han är 13 så är de ju
självklart att det är nu tonåren kommer oxå. vi
har redan märkt att han har blivit mycket uteende
medveten. ändrat sätt till att verka cool och hela
denna biten tonåren hör till. vår äldsta tjej är
ju nu 2,5 år och har kommit i treårstrots. jippi..
och nu min tur då. ja är i 30 års åldern och jobbar
industri med olika shift. ja jobbar nu en hel del natt.
ja sover runt 4-8 per dag när ja jobbar natt.
beror på olika saker hur länge man sover. ibland är
det dottern som väcker mig ibland är de möten vi ska
på så ja får gå upp tidigt. och ibland sover man dåligt.
ja misstänker nu att ja har börjat bli deprimerad.

ja har alltid haft dödsångest och dåligt självförtroende.
under dom senastre tre åren har min morfar, farmor och två till
nära gått bort. min morfar satt ja och höll i när han
dog i väntan på ambulans. ja har ångest och detta känner
jag har påverkat mig oerhört. nu senaste tiden när ja jobbat
natt har ja fått en rad utbrott. eftersom sambon har borderline
och efter allt hon varit med om intar hon försvarställnign med en
gång och vi skriker båda på varandra. hon kan inte se sin del i saker
vilket blir oerhört frustrerande för allt blir mitt fel hela tiden.
eftersom vi har en pojk med adhd som fick diagnos först i början av 12
års åldern så har de varit mycket turbolent i skolan
med polisanmälan och massa samtal med rektor och lärare.

ja kände att ja behövde skriva av mig lite och fråga
om de är någon med liknande förhållanden. jag älskar min
familj och min sambo. ja bryter ihop när hon hotar att
lämna mig. ja vill ju att vi ska leva ihop resten av våra liv.
vi bråkade senast idag. igår fick pojken ett stort utbrott
på en läxa som vi försökt att få honom att plugga till. han har pluggat
men han engagerar sig inte utan man måste va som en polis
och jaga och tjata och tjata. detta gjorde mig ledsen och arg.
han fick utgångsförbud och så tog jag hans telefon ifrån honom
för att försöka markera lite att de inte va ok som hände dagen innan.

sen på kvällen sitter han med telefonen igen och ja blir sur för att
ja har inte tillåtit honom att ta den. men han vill
inte lämna tillbaka den. ja har sovit ca 4 timmar så
tålamodet i bott. sambon blir fly förbannad på mig då hon inte tycker det va något utan
han har ju inte haft den under dagen. så skriker hon på mig
och tycker att det är onödigt och att ja sabbat kvällen. ja blir mer sur och skriker. så nu vill hon kanske ta en paus
ja vet inte. sen sa hon att ja SKA prata med en psykolog och byta shift.
ja är bara tom känns det som. vi bråkade senast två veckor tillbaka och
nu blev det igen. ja skäms och mår skit. va fan håller ja på med tänker
jag ofta. de är snart semester och de är stressigt som tusan på jobbet
med lite personal så de är svårt att bara byta sådär. samtidigt så vill ja
försöka härda ut till semestern. ja ångrar mig efter 5 min och tänker att de är
ju ingen stor grej egentligen. bara jag som inte fattade det!! ja vet inget längre.
samtidigt så är ja rädd att öppna mig inför någon. de ja gör nu är ju
ändå på internet så ingen är ju i rummet med mig.

jag bad om ursäkt till pojken förut. hon hade rätt i att bli arg för de va inte nödvändigt. men hon är långsint så inni så vi lär ju inte prata med varandra på en vecka. om vi nu fortfarande är ihop. vet inget..