Tips o råd

Hej,
Jag är en 48 årig 3 barnspappa som just blev dumpat av mamman till barnen (sambo) som brottas med en känslostorm om hur jag ska få grepp om mitt liv....
Lite bakgrund:
Varit tillsammans i 11 år har båda en god ekonomie att lutar oss mot, fantastiska barn toppen hem ja allt man kan önskar sig men har under småbarnsåren helt enkelt glömmt att tar hand om varandra!
Det klassiska att konservationerna börja enbart handlar om frukost,fika hämtar lämnar,logistik,skola dagis,tvätt disk osv osv ja ni fattar. Intimiteten blir mindre o mindre och sexlivet upphör nästan helt. Detta händer givitvis inte på en dag utan tar några år för att kulminera i ett jättebråk i julas (bråket  hadlade givitvis om en bagatell) men slutade som så många gånger förr med att sambon deklarera att det är nog och att hon vill separera. Varpå jag kopplar in fam. rådgivning för att en gång för alla få hjälp med att förstår var "felet" är och få hjälp att räddar vårt förhållande.
Till ingen nytta då hon förra helgen bestämde sig för att hon inte orka mera och att seperationen är ett faktum.

Jag förstår att historien på inget sätt är unik och att jag givitvis har del i det inträffade. Tusen frågor surrar i mitt huvudet så som var ska jag bo? hur blir det med barnen? Kommer jag att klara mig? Kommer jag att klara av att har en fungerande relation till mamman i framtiden? kommer jag att kunna hitta en ny kvinna som kan älskar mig?

Ni som har varit där känner säkert igen sig och det skulle vara skönt att få tar del av era erfarenheter både bra som dåliga. Hur hantera man den tiden omedelbart efter att beskedet slog ner? Dagen efter skickade hon sms om vilken mäklare jag ville har! Allting känns som om det går i en rasande fart och mitt huvud hänger inte riktigt med.....Jag antar att skriva av sig lite här är ochså en form av terapi och det är kanske just det jag behöver mest just nu?

Jävlar soppar.....