När är man redo för barn?
Hej!
Jag och min sambo/fästman är båda 26 år, vi har varit ett par i fyra år och planerar bröllop. Vi har diskuterat det här med barn under de senaste två åren, men det är egentligen först nu som vi känner att vi vill ta steget. Någon gång efter nyår är vi överrens om att det kan vara läge att börja försöka, till en början bara genom att sluta med p-piler och hoppas på att det sker så småningom. Men jag tvekar inför tanken nu när det äntligen börjar bli reellt och vet inte riktigt varför, så tänkte att ni kanske kan hjälpa mig reda ut detta (samtidigt som jag får sätta tankarna på pränt, jag ber om ursäkt för långa utläggningar!)
Saker som talar mot:
1. Jobb och karriär. Jag har varit student i sex år och har alltså bara jobbat knappt ett år. Vill jag ha barn så snart efter att äntligen ha pengarna till att unna mig saker, resor et cetera? Jag kommer dessutom byta tjänst i augusti. Jag har en jättebra chef som vet om mina ambitioner och vi har diskuterat min karriärväg de närmaste åren ändå sedan den första arbetsintervjun. Jag känner inte att jag måste göra karriär innan barn, det är jag övertygad om att man kan göra senare också. Det är till och med så att det är en ganska lång utvecklingskurva inom min bransch för att komma nånstans. Men det känns lite som att "svika" min chef efter allt prat om min karriär de närmaste åren... Min sambo är inom en annan bransch och har endast pluggat totalt 1,5 år, så han känner inte på samma sätt som jag vad gäller detta. Jag vill dock poängtera att jag inte är ute efter karriär i första hand för pengar, prestige eller titlar, men gillar att ta mig an nya saker och ta ansvar.
2. Min tvekan i sig. Vissa dagar vill jag verkligen ha barn, andra dagar inte. Är man verkligen redo då?
Saker som talar för:
1. Viljan att få barn. Vi längtar efter barn, har potentiella namn utsedda och en dröm om hur vår familj ska se ut. Jag drömmer om barn på nätterna och fantiserar om hur vi ska tala om de glada nyheterna för släkt och vänner etc. Jag blir dessutom avundsjuk (och glad såklart!)varje gång jag hör om folk på Facebook etc som vågat ta steget och som får barn. Det är mest nu när det faktiskt skulle kunna hända som jag börjat känna såhär.
2. Åldern. Jag vill verkligen inte hamna i sitsen att vi får problem att få barn för att vi väntat för länge. 26 år är visserligen inte särskilt gammalt, men vi vill ju ha 2-3 barn med några år emellan och så kan det ta ett tag innan det tar sig, och då rasslar ju åren iväg...
3. Mitt mot-argument om att äntligen ha pengar till att roa sig är väl egentligen rätt ologiskt. Vi gör nämligen aldrig det utan är nöjda med det liv med radhus, trädgård och hund som vi lever. Vi letar dessutom hus på landet med en större trädgård att ta tag i. I det sammanhanget passar ett barn jättebra in.
4. Mitt jobbargument håller kanske inte heller när man tänker efter. Slutar vi med p-piller efter nyår tar det ett tag innan det går ur kroppen, sen brukar det väl ta ett par försök innan jag blir gravid och därefter väntar 9 månader innan barnet väl kommer. Vi är dessutom överrens om att dela föräldraledigheten 50/50 så det är inte så att jag skulle vara borta från jobbet i flera år heller.
Ja, ni hör mitt velande. Jag tror själv att det till en del beror på ett kontroll- och trygghetsbehov som heter duga och en önskan om det "perfekta tillfället" som jag i teorin vet aldrig kommer infinna sig. Sen har jag också ett tydligt exemplar av duktig-flicka-syndromet som säger mig att man bör göra saker i rätt ordning (ni vet stereotypen om att avklarade studier, en inledande karriär, bröllop och hus ska vara klart före barnen kommer). Jag tror också att det hör till saken att jag jobbar inom en mansdominerad bransch där många av de högre cheferna har klarat av sitt familjeliv tack vare en fru som tagit största ansvaret hemma. Ingen av våra nära vänner som lever i parrelationer eller kollegorna i samma ålder har barn, vilket gör att vi liksom skulle bli "först". Fånigt, men det kanske hade känts mer okej om vännerna också gick i samma tankar? Men sen gnager en liten känsla av att det här kanske betyder att jag inte är redo? Eller är det bara att det känns så stort och viktigt som gör att jag blir nervös?
Var ni redo när ni skaffade barn? Blir man nånsin redo? Vad gjorde att ni valde att skaffa barn just där och då? Var det rätt beslut?
Inga svar från folk som promotar att inte skaffa barn alls tack. Att helt välja bort barn i mitt liv är inte ett alternativ. Frågan handlar om när, inte om.
