Gravid efter utomkveds?

Mitt utomkvedeshavandeskap kom inte smygande utan gjorde jävligt ont...

Jag förlorade ena äggledaren plus 2.5 liter blod (urakut op). Detta var i maj -11. Juli -11, alltså två månader senare blev jag gravid igen. Dottern föddes i mars-12. Väntar nu barn nr 2, är i v.37+0, och jag blev gravid på andra försöket. Båda graviditeterna efter utomkvedeshavandeskapet har jag fått göra tidigt vul för att se om graviditeten satt rätt.

Jag tycker att ni ska försöka igen när du/ni känner dig/er redo.

Lycka till

Jag fick ett utomkveds med ungefär samma symptom som du. Trodde jag fått missfall pga blödningar, kollade hos läkaren med vul + tog hcg-prov och läkaren såg inget i livmodern eller något som tydde på utomkveds då. Tog ett nytt gravtest 2 v efter som var pos, tog då ny hcg som visade sig ha ökat. Ny undersökning visade blod i buken och ett utomkveds. Var tydligen lite speciellt case, var 7 läkare som var med vid ul och såg på bilderna på sjukhuset. En av dem menade att den kan ha varit tvillingar, ett "vanligt" missfall och ett utomkveds, men det står inget om det i min journal. Opererades iaf samma dag, behövde ej ta bort äggledaren.
Blödde ca 2-3v efter det, fick mens 3 v efter och blev gravid direkt. Var väldigt orolig att det skulle fasta i den äggledaren som var problem sist men nu satte sig embryot på rätt plats å nu är min pojke snart 6 mån.

Om jag blir gravid igen tänker jag ta ett tidigt vul så jag ser att det sitter där det ska och om jag misstänker missfall eller har blödningar, uppsöka läkare för undersökning och be om ett hcg-prov om de inte erbjuder ett. 

Tack Dr to be och Pingumamma för era solskenshistorier!! Känner mig redan lite lättare till mods :)

Jag hoppar också in här! Har precis haft ett utomkveds (1:a graviditeten). Fick en morgon en väldigt riklig blödning och misstänkte missfall direkt. Ringde mvc som tyckte att jag skulle avvakta men jag ringde kk för en 2:nd opinion då jag hade lila de värk till höger och de tyckte att jag skulle söka akut om det inte gick över. Sagt och gjort, på akuten är det 2 olika gynekologer som gör vul och ingen hittar någon graviditet i livmodern (PANIK!!!) plus att de har svårt att se min ena äggstock (ännu mer panik...). Får lämna hcg och komma tillbaka 2 dagar senare. Hcg sjunker något, men ungefär på samma nivå. Ytterligare nytt prov 2 dagar senare och hcg är ungefär samma som tidigare, varpå misstanke om utomkveds förstärks.

Nytt vul göra på kk av en underbar gynekolog som hittar att graviditeten troligen sitter ihop med min högra äggstock. Planen blir alltså antingen op med risk för att behöva ta bort äggstocken, methotrexate-behandling (vilket hon rekommenderar) eller "vänta och se vart det tar vägen". Både jag och sambon bryter ihop och ska fundera på det tills veckan efter då det är ny provtagning och vul. Kommer tillbaka och tänker köra på methotrexate men då har hcg sjunkit betydligt och vul ser bättre ut. Så vi får rådet att avvakta och fortsätta med provtagning/vul.

Efter detta har hcg ganska drastiskt sjunkit och vul sett bättre och bättre ut och idag var jag uppe för att ta ytterligare ett prov som visade att hcg var 3 (!!!!!), vilket betyder att detta var det sista provet som behövde tas. Kan inte fatta själv att det äntligen är över, blev så full av känslor att jag bröt ihop uppe på kk (men dom är ju hur underbara som helst så fick mycket fint stöd!)

Så nu sitter vi här, lite smått exalterade trots allt. Vi vill ju försöka så fort som möjligt igen men samtidigt är vi rädda för att det ska bli samma igen.. Vet inte om framför allt jag skulle klara av det.. Hur känner/kände ni? Samma rädsla? Kan man komma förbi den? Idag är dessutom den dag vi egentligen skulle på inskrivning hos barnmorskan.. Så istället för en början på något fint blev det ett slut på något tragiskt och samtidigt början på rond 2 ;)

Oj då, förslåt att det blev så långt. Men mycket känslor som behövde komma ut verkar det som.

Hej! Jag känner igen massor av det du skriver! Nu är jag inne på första försöket efter mitt X, en vecka kvar till BIM. För mig blev det methotrexat-behandling så vi blev tvungna att vänta ett par månader. Jag vill bli mamma mer än något annat, samtidigt är jag skitskraj för att det kan hända igen och inte går lika "smidigt" som det ändå gjorde nu. Tänker på op, kraftig smärta, spruckna äggledare osv.. 

På ett vis märker jag att jag är lugnare vad gäller graviditetsförsöken, tar dagarna som de kommer. Vi vet ju nu att vi har ingredienserna som behövs till en graviditet, så att säga. Det som ännu oroar mig är om det är någon defekt på äggledarna som förorsakat X:et. Men, tiden får väl utvisa. Om inte annat så ska vi ha möjlighet till att göra IVF om något år eller så.. 

Fast jag vill väldigt gärna att en vecka ska gå fort nu, så jag får veta om det blev nåt eller inte... :P 

[quote=75410765][quote-nick]jevana skrev 2015-06-11 13:08:41 följande:[/quote-nick]

Hej! Jag känner igen massor av det du skriver! Nu är jag inne på första försöket efter mitt X, en vecka kvar till BIM. För mig blev det methotrexat-behandling så vi blev tvungna att vänta ett par månader. Jag vill bli mamma mer än något annat, samtidigt är jag skitskraj för att det kan hända igen och inte går lika "smidigt" som det ändå gjorde nu. Tänker på op, kraftig smärta, spruckna äggledare osv.. 

På ett vis märker jag att jag är lugnare vad gäller graviditetsförsöken, tar dagarna som de kommer. Vi vet ju nu att vi har ingredienserna som behövs till en graviditet, så att säga. Det som ännu oroar mig är om det är någon defekt på äggledarna som förorsakat X:et. Men, tiden får väl utvisa. Om inte annat så ska vi ha möjlighet till att göra IVF om något år eller så.. 

Fast jag vill väldigt gärna att en vecka ska gå fort nu, så jag får veta om det blev nåt eller inte... :P 

[/

Hej! Men å vad spännande att ni har börjat igen! Och jag känner precis som dig, vill bli mamma så himla mycket men är rädd att det ska bli ännu värre (om nu möjligt känns det som just nu) nästa gång.. Men ja, man kan ju inte deppa ihop och inte våga ta risken. Och IVF har vi också pratat lite löst om, så det känns ju ändå skönt att det finns fler alternativ :)

Idag kom min första mens efter X:et så så fort det är över så ska vi börja försöka igen. Känns spännande :) men tror nog att jag kommer vara lite som dig, ta dagarna som de kommer eftersom vi vet att vi iaf kan bli gravida. Tror dock inte att jag kommer våga bli lika glad nästa gång förrän jag vet att det sitter där det ska. Men det får vi väl se när den dagen kommer.

Håller alla tummar och tår för att det inte blir någon mens för din del, utan ett litet positivt testresultat istället ???? Kram

Då hoppar även jag in i tråden =)

Efter vårat 1a IVF försök för lite mer än 1månad sen så visade sig att jag fått utomkveds efter blödningar och även olidliga smärtattacker, då jag hade fått vätska in i magen... 
Det hela slutade iaf med att dom fick operara bort vänster äggledare och  nu har jag fattat det som att mensen brukar komma igång ca 4-6 veckor efter op... 
Sen ska vi göra ett 2a IVF försök och hoppas innerligt att detta går vägen utan varken missfall eller utomkveds. För någon tur måste man väl ändå ha ;)

Samtidigt som jag vill komma igång med nästa IVF behandlig så fort som möjligt så är jag även nyfiken på att testa på egen hand IFALL att det skulle gå vägen denna gången och att det kanske är den bortopererade äggledaren som har gjort det besvärligt för oss.. 
För vi har en son sen tidigare som oxå tog tid att få men vi lyckades till slut när vi fått tid för fert.utredning :)

Var gravid 2012, plussade några dagar in på januari efter att ha försökt i 7 månader. Det var ett par veckor till vi skulle gifta oss. Lyckan var alltså total kan man säga.

Den stora dagen kom och alla förberedelser skulle gynna ut i det perfekta bröllopet men med vinkaraff fylld med alkoholfri cider för mig och sedan ciderburkar fyllda med likadant innehåll som karafferna. Det var så tidigt men för att underlätta så berättade vi för våra föräldrar.

Under bröllopsfesten behövde jag såklart gå på toaletten, jag tog med mamma för att hålla upp klänningen när jag ser massa brunt i trosorna. Vafan? Nåväl, det är nog bara ett brustet blodkärl eller dylikt. Men det kom mer. Men inte tillräckligt för att jag ska meddela min nyblivna make. Men oron ligger där hela kvällen och för mig är den kvällen inte så glädjefylld som den skulle vara, jag kände på mig att något var fel.

Dagen efter berättade jag och sedan ringde jag sjukvårdsupplysningen som sa att de kan inte stoppa missfall ändå. Dagarna går, det fortsätter komma sådant mörkt blod och oron ökar. Jag ringer en gång om dagen och får samma besked, "vi gör inget åt missfall" men jag säger att det är inget missfall, det är något annat. Jag hinner dessutom googla såklart och finner förutom information om missfall även information om utomkvedshavandeskap såkallat x och tänker att kanske, men vadå? 1% får det, nog för att jag även är latexallergiker som är väldigt ovanligt, jag kan inte vara ovanlig igen. Den FEMTE dagen överdriver jag rätt så mycket och de tycker att jag ska åka in. 

De konstaterar på akuten snabbt att jo jag är gravid. Jo tack, 6+4 är jag. Det sa jag, det är knappast så att jag inbillat mig. In kom en kvinnlig gynläkare som ska göra vul. Hon tittar lite, säger "jag ser ingen graviditet i livmodern" och hennes telefon ringer "hej, jo jag är här nu, med en tjej med misstänkt x". Som om det vore ingenting, som om jag var en tonårstjej som råkat bli oönskat gravid som inte skulle bry mig alls..

Världen faller ihop.  Vad som hände sen vet jag inte exakt, jag vet att mamma som följt med (min make jobbade kväll) kommer in och läkaren berättar för henne. Jag ligger nu på golvet och gråter är jag rätt säker på. Vi får eskort upp på kvinnokliniken där de ska göra ett vul med en bättre maskin. Jag säger "den sitter på höger sida" och jo, där satt det. Hon säger "jag ser antydning till hjärtslag här".

Dagen efter opererades jag och de kunde inte rädda äggledaren.

Datumet då den bebisen skulle fötts passerade och jag trodde det var kört. Men så fick jag en spolning av äggledaren som var kvar och först  sipprade det bara små små bubblor genom äggledaren men han fortsatte och spola på mitt kommando och till slut trots en rätt intensiv smärta så spolade han upp äggledaren. Jag fick mediciner mot bakterier i livmodertappen och fick sedan en mens innan det där fantastiska strecket kom på testet. Ett sånt litet streck som kunde bringa så extremt med lycka. Hon är nu 2 år och vi har försökt få syskon sedan februari.

Jag hoppas att inte kejsarsnittet skadade äggledaren som det tyvärr kan göra. (Jag har ett barn sedan tidigare fött 2007 som kom genom kejsarsnitt med).

Wow vilka eldsjälar ni är som är så starka trots utomkveds och försöker igen! Jag håller tummarna för Jevana och Emelie, berätta gärna hur det går!

Har själv haft mens nu efter mitt utomkveds men har inte vågat igen än! Ska snart få mens nr 2 och sambon och jag ska prata hur vi vill gå vidare. Han är lika rädd som jag att det kan hända igen. Att kunna hamna i livsfara och bli opererad igen.

Jobbigt att man kan få utomkveds trots IVF och ändå kör ni på Pyssling11, så starkt!

Så tragiskt att läsa om din bröllopsfest Alexandra! Visst kan det bli tokigt med timingen! Påminner mig om mitt andra missfall (haft två missfall och ett utomkveds) som kom precis under en fest mellan jul och nyår, vi hade bjudit in många vänner och jag var den enda med alkoholfritt.... Lycka till nu med tredje barnet!!! Helt otroligt att läsa era inlägg!

Man är fortfarande rädd för att det ska hända igen. För oss var det inget alternativ att sluta försöka men rädslan fanns hela tiden.. När vi väl plussade igen så var man livrädd. Dagen vi skulle göra vul satt jag i väntrummet och hyperventilerade så de fick ta in mig i ett rum där jag fick ligga ner och vänta så jag inte skulle svimma.. Och rädslan finns även nu, blir det skit igen så blir man ju helt steril. Men då har vi ju ett gemensamt barn nu och skulle kunna klara oss. Det kändes tyngre när vi inte hade det tycker jag. Kunde inte leva med att jag gett en oansvarig människa som inte riktigt vill ha barn, ett barn, men att min barnälskande man skulle bli utan. Skulden.. Den skulden.. :(