Vara partner till någon med adhd

Är han alltså diagnosticerad och får medicin?

Ja

Tycker inte man ska vara kvar i något man inte orkar med oavsett vad det än beror på. Ofta väntas man ha någon slags skyldighet att ta hand om andra, om det är andra som har diagnos och inte man själv. Men, det där ska man inte gå på.
Sanningen är att orkar man inte så orkar man inte.

Har du pratat med honom om detta?

Vi har pratat många gånger och har bra samtal utan bråk. Men de leder ingen vart. Vi går runt i cirklar om allt.

Har han fått någon annan hjälp, någon typ av terapi eller annan hjälp för att klara sin vardag? Enbart medicin hjälper föga utan "ska" alltid kombineras med terapi, rätt kost och motion och sömn, hjälp från arbetsterapeut (hjälpmedel) etc. Den hjälp han behöver för att få sitt, och ert gemensamma, liv att fungera.

Byte och/eller justering av medicin kan också vara aktuellt. Det kan ta lång tid att hitta en tillfredsställande medicinering vid ADHD. För en del funkar vissa preparat men andra inte alls. Andra får aldrig önskvärd effekt av ADHD-mediciner.

Precis, det tar lång tid att testa sig fram. Deseutom vänjer sig kroppen vid medicinen efter ett tag och då får man höja.

Tack för era svar.

Han äter medicin men inget annat. Ingen terapi, ingen motion, äter helt fel etc

Det gör att jag blir frustrerad eftersom det finns något HAN också kan göra för att allt ska fungera bättre....men inte gör. Jag försöker lära mig, hjälpa, anpassa osv men känns meningslöst när han inte åtminstone provar att göra något själv.

Han måste se medicinen som ett komplement till en livsstil. Bara medicin kommer han inte långt med om han slarvar med resten. Mycket handlar om en mental inställning och inte minst insikt och kunskap om sina svårigheter och tillgångar samt naturligtvis en vilja att förändra sitt liv. Medicinen är inget mirakelpiller som kan ställa allt till rätta om inte han själv är med på tåget, eller snarare agerar lokförare. Det är HAN som måste ta kommandot i sitt liv, med hjälp av det stöd han kan få genom vården, familj etc.

Hans hälsa är inte ditt ansvar, du kan inte offra din egen hälsa för att stanna och hjälpa honom. Efter vad du skriver verkar han verkligen inte ha fattat att det är han som måste ta ansvar för sitt eget liv. Jag kan låta hård nu men jag har själv ADHD och för mig har kunskap och självinsikt varit nyckeln till förändring, fuck mediciner om en inte har just detta.

Jag har går just nu en DBT-baserad färdighetsträning/gruppterapi med inriktning på ADHD. Det finns hjälp att få men det kan se lite olika ut i olika landsting, ibland lång väntetid.

En förändring kommer inte flygande från ingenstans och ingen annan än han själv kan förändra hans problembeteende åt honom. Det måste han inse. Har en levt på ett visst sätt ett helt liv kan det vara svårt att inse det och otroligt svårt att bryta invanda tankemönster och beteenden. Det är inte lätt men det går.

Även du som anhörig mår bra av att få djupare kunskap och förståelse för ADHD för att ni tillsammans ska kunna fungera men det finns gränser för vad du ska behöva ta. Det är fint att du engagerar dig och försöker få det att funka men det är alltid ge och ta som gäller i ett förhållande, det är inte du som bara ska anpassa sig efter honom.

Det framgår inte om ni bor ihop? Kanske vore ett första steg att flytta isär. Har ni tittat på rent konkret vad för hjälp han/ni skulle kunna få? Tex. gruppterapi?

Ärligt talat säger mig min magkänsla: Gör slut. För din egen skull. I bästa fall blir det ett wake up call.

Tack, vilket fint svar och bra råd. Ja vi har pratat tex många gånger om att han inte borstat tänderna eller är ren när vi träffas o att det påverkar relationen väldigt negativt. Jag förstår svårigheten att inte få det gjort men läser samtidigt om många som tar ansvar o använder olika hjälpmedel såsom komihågtavlor, larm på mobilen etc och så kan de få de viktiga sakerna gjorda. Men han säger jämt att han vet hur han ska göra o kommer ordna det själv, att han nu vet o då kommer det bli ändring.....men det blir det inte.

Jag tror att det bästa är att vara ifrån varandra så att han kan , om han vill, få hjälp och stöd från proffs.?

det är svårt att vara partner till någon som har adhd. jag känner väldigt väl ett par där kvinnan har adhd och hennes man känner som du beskriver emellanåt.
visst, det är kanske annorlunde med dem, de är gifta, har barn etc... han tar ett stort ansvar hemma och kämpar för att hennes vardag ska fungera..
han känner ibland att han vill bara fly därifrån.
men....han stannar för att han älskar henne, för att det hon ger honom väger mer än svårigheterna.....som faktiskt blev mindre nu. dels för hans överseende och tålamod, dels för att han sätter ner foten när det gäller vissa saker.

det är inte kört OM ni älskar varandra. du duger, man läser sig till det. jag har erfarenhet, därför skriver jag. och den där mannen, som jag berättade om, oj det har hänt att han var på väg att "lämna innan han blev galen själv"! hahahahahaha men men det gick över och det blev bättre

Det finns massor av hjälpmedel och knep att ta till! Jag skulle aldrig klara min vardag utan mina listor, larm och påminnelser, whiteboard-tavla/schema/kalender och andra system. Det finns appar som är framtagna just för ADHD (och som i vissa fall går att få utskrivet via Landstinget, tex. Multi Comai) men enklare funktioner i en vanlig smartphone kan en komma långt med.

Jag har påminnelser för när jag ska ta medicin, äta, duscha, ge mig hemifrån, gå till tvättstugan etc. Det är inte så att jag inte kan sköta min hygien utan påminnelse men tack vare den kommer jag ihåg att göra det i tid så att jag slipper komma för sent till vart jag nu ska någonstans. Jag slipper också mycket av den stress det innebär att försöka hålla allting i huvudet; jag kan skriva in det i kalendern och förlita mig på att den påminner mig om att göra det jag ska.

En diskret påminnelse på telefonen en stund före ni ska ses, som säger till att han ska duscha och borsta tänderna är väl värt att prova tycker jag (eller varför inte ett dagligt tandborstlarm om så krävs).

Ordning och reda och fasta rutiner är essentiellt för att hantera kaoset men just det är också en sak som är svårt att hålla om en har ADHD. Övning, övning och tålamod! Det är som sagt svårt att bryta invanda mönster samt stå emot impulser.

Tycker han själv att att hans vardag och relationer fungerar tillfredställande? Är det så här han vill leva sitt liv? Om ja, då är det hans val. Nej? Då krävs förändring och
ingenting kommer av sig självt - HAN måste själv aktivt ta itu med sitt liv för att få en förändring. Varför inte TESTA att ta hjälp av en arbetsterapeut tex.? Passar det inte behöver han inte gå tillbaka.

Det är jättebra du försöker hjälpa honom så gott du kan men framför allt är det han som behöver komma till insikt och ändra sin mentala inställning för att kunna förändra någonting. Det måste komma ifrån honom. Tycker du att du har försökt nog med att tipsa/upplysa/tjata etc. är det nog dags att backa ett par steg ur relationen. Lämna gärna namn och nummer där ha kan få hjälp. Förhoppnings vis inser han allvaret och söker hjälp, ger det en chans om han tar en relation på allvar. Är han fortfarande ovillig kan ni ju inte gärna fortsätta den relation ni har idag så som den tär på er båda, inte minst dig.

Tänk också på att depression och andra psykiska problem är mycket vanligt förekommande hos personer med NPF. Finns sådan problematik behöver han även hjälp för det. Depression är ju en sån sak som gör att en än mindre orkar ta itu med sin situation och se möjligheter.

Jag hoppas ni kommer fram till en lösning. Ta hand om dig och lycka till!

Tack! Det är en ny värld för mig och jag börjar förstå vad adhd egentligen är. Tack för svar!!!

Jag har ADHD och jag vet att det är väldigt påfrestande för min fru.
Ibland känns det inte som om hon förstår hur jag fungerar, ibland känns det som om hon förstår precis.

Själv har jag haft det jobbigt med att söka hjälp, men det går framåt. Vi ska även börja på en informationskurs där man går med en partner för att denne också ska få information om hur man kan hantera det. Det kanske kan vara något för er?
Vi har som sagt inte gått den än, så jag kan inte säga något om den, men kanske värt att kolla upp?

Att han skulle tycka att du är otillräcklig för att du inte kan hantera det, tror jag inte.
Men om det är så att det är så jobbigt att er relation tar slut, det är väldigt ledsamt att höra.

Jag känner igen mig i att inte leva upp till förväntningarna med löften om att fixa saker, och det skäms jag för. Men jag skulle alltid ställa upp när min fru behöver mig och hon är mer behövande än vad jag är, så för oss finns det en trygghet iallafall. Vi har varit särbos när hon pluggar i en annan stad (förutom över sommarlovet nu då) och det har funkar förvånansvärt bra.

Kanske ni behöver vara särbos ett tag, utan att erat förhållande och eran kärlek behöver försvinna?

Jag hoppas att ni finner en lösning som gör att ni kan vara lyckliga tillsammans.

Ha det bäst!

Tack för det du dela med dig... Sitter i samma situation själv och det är svårt. Känns och även får höra ofta att felet ligger hos mig.. Jag ska ändra mig men han är bara sådan och det ska bara accepteras.

Hej

Jag läste ditt inlägg och känner igen mig så väl. I mitt fall föll jag och vi hade ett väldigt bra förhållande tills vi fick barn. Kände mig väldigt uppskattad och omhändertagen. Spontana idéer som var så mysiga.

Men när vi fick barn klarade inte han av att mina prioriteringar ändrades och han inte stod överst på pallen längre. 

Det blev precis som du beskriver. Jag försökte med mycket inkl. försökte få med honom till parterapi men han ville inte. Det gick så långt så att jag inte kände igen mig själv. Blev planerande och gnällig. Var mer mamma till honom än vad jag var till de två barnen vi hade fått. Han var otrogen och valde sedan skilsmässa vilket var det bästa som kunde hända även om det för mig vid det tillfället blev ett misslyckande. 

Idag måste jag göra samma saker som inte var roligt då, för att vår relation alltid kommer finnas pga av barnen. Jag har tom träffat psykologer som förstår mig och som säger att jag måste ställa upp på dessa saker för barnens skull.

Vad jag vill säga är att förstår dig till fullo och man kan ställa krav men tyvärr kommer de aldrig kunna komma upp till en normal nivå. Det man måste göra är att se hur det faktiskt ser ut och välja om de bra sidorna är mer värda än de som inte är så bra.

Hade jag valt idag hade jag förstått att det inte blir bättre med större ansvar och att man bara känner sig mer ensam när det finns räkningar, barn och annat som hör vuxenlivet till. Jag hade inte valt att satsa på det med mina kunskaper och erfarenheter. 

Skriver lite om min relation idag med pappan på bloggen duktigmor.blogspot.se

Lycka till!

hej mitt namn är Helena
och det som jag läste var som jag hade skrivit det själv
jag har varit  tillsammans och förlovad i ett  år men vill bo ihop
men jag är rädd hur det blir
jag vill vara tillsammans med honom men jag orkar inte med honom ibland
jag älskar honom och vill inte lämna honom har ni några tips

Hej!...vet att det är ett äldre inlägg men kan inte så mycket om sånt hära och hoppas egentligen bara få ett svar om möjligt.

Jag är totalt förälskad i någon med diagnos adhd och upplever det svårt att hantera.

Tycker ditt inlägg är klockrent och känner igen mig i vad du skriver.

Hur har det gått sedan inlägget gjordes?

Har du/ni gjort framsteg med varandra?

Går det att göra framsteg eller är det en väldigt liten procent av relationer som klarar det?

Har egentligen tusen frågor då jag är både nyfiken samt väldigt rädd att behöva förlora denna vackra människa som jag älskar så djupt.

Tacksam för all hjälp/tips/råd jag kan få ang leva med en människa som har adhd samtidigt som jag känner att jag kanske är lite mer åt det introverta hållet.

Tack på förhand!