Avsaknad av spermier

Vad glad jag blir att du fortsatte utbildningen och är nöjd med det beslutet <3. 
Och vad skönt att det ändå verkar finnas hopp för er att få biologiska barn! Förstår att hoppet tryter och svänger fram och tillbaka. Det hjälper ju då inte att vården strulat till det för er, när dom behöver vara ett ankare. Det är mörka tankar som säger så där till dig, jag tror absolut att din kropp kan bli med barn. En kan inte tänka sig till barnlöshet. En dag, på något sätt <3.
Tack för förtydligandet med ANOVA, konstigt att dom sagt så till min kille (även om jag tyckte det lät otroligt konstigt med operation på en mottagning).. Jag är orolig då han har manlig infertilitet i släkten =/. Var orolig för detta från dag 1 och såg till att vi snabbt blev utredda. Jag hoppas så innerligt att utredningen visar en chans. Men annars antar jag att det är ett resultat som man får förlika sig vid och sakta acceptera. Jag mår väldigt dåligt i detta, det svänger från dag till dag och från timma till timma hur jag känner. Ena stunden stark och positiv för att 5 timmar senare ha sån panik att jag gråter tills jag blöder näsblod (fick mig att sluta gråta så det var väl kroppens sätt att be mig att lugna mig). Har fått tid på vårdcentralen nu och tänker att jag kanske behöver lite hjälp med SSRI. Sen har min sambo ordnat ett samtal med en kurator på ANOVA. Jag vill ta mig igenom detta utan att behöva se världen genom ett grått filter och utan att känna avund- det är känslor som bara dränerar mig på energi och styrka. Vi är så starka som kämpar oss igenom detta.

Fick nyss reda på att en till vän är gravid. Känns som jag ska dö av sorg. Vad är meningen?

Hej! Jag och min sambo började vår utredning i början av förra året, med en standard utredning på Mamma Mia. Det gjorde ultraljud på mig och sperma prov fick min sambo lämna. När provsvaren kom så såg mina blodprov bra ut men man hade inte hitta några spermier. Och det kändes som tiden stannade, jag har hela tiden intala mig att det är psykiskt att det sitter i mitt huvud och att efter utredning skulle allt lösa sig. Hos Mamma Mia hade vi oturen och få en otroligt dålig gynekolog som var väldig okänslig till situation och valde helt fel ordval.

Vi fick i alla fall veta att de skulle skickas en remiss till ANOVA för min sambo där vidare utredning skulle fortsätta. Hela vår värld vändes upp och ner, helt plötsligt hade man massor att ta ställning till och fundera över.

Min sambo och jag pratade ganska snabbt om våra alternativ och kom fram till att om man inte hittar något efter utredning så kommer vi använda oss av en donator, då vi båda gärna vill uppleva en graviditet. Det tog några veckor tills han fick en tid och där fick han återigen lämna ett prov. Men det fanns tyvärr inget på de heller. Jag själv var aldrig med på ANOVA men min sambo har bara pratat bra om dem och inte haft några problem.

Efter sista provet skickades det en remiss till Karolinska för vidare utredning. Sommaren kom och allt hamnade på paus men i september fick han en tid för nästa "ingrepp" på karolinska. Vet inte alla termer men då tog man prover med spruta i pungen på två olika ställen. Men återigen inga spermier...

Nästa steg som då var framför oss var Micro tese. Väntetiden sa dem upp till 6 månader men sedan gick det kanske två veckor och vi blev kallade för ett möte med kirurgen och min sambo fick tid för Micro tese två veckor senare.

Den är nu gjord och det har gått några veckor, han börjar bli nästan helt återställd. Dock blir vårt resultat att man inte hittat några spermier. Man vet inte vad detta beror på, antigen medfött eller något som har hänt.

Vi står nu i donations kö och har redan haft de obligatoriska kurator samtalet och har snart läkartid för att planera processen.

Senaste tiden har allt gått väldigt snabbt, har kanske varit två-tre veckor mellan besöken. Vi förstår knappt själva att det inte är långt bort till att snart få göra ett försök då senaste året endast varit en lång utredning.

Vet inte riktigt vad jag vill med mitt inlägg, men kände väll att jag ville dela med mig av hur det varit för oss och tänker att de kanske hjälper någon i en liknande sits. Har inte skrivit om detta "offentligt" förens nu.

Jag har de senaste två-tre veckorna fått reda på att tre stycken av mina vänner på jobbet är gravida. Jag har inte berättat för någon på jobbet, men den ena sa till mig "är det inte dags för er snart?"... Hon om någon borde veta att man ALDRIG ska fråga en kvinna om graviditeter.

Jag tror att alla här inne förstår precis hur du känner. Jag har själv varit där då jag legat och gråtit mig själv till sömns. Vissa dagar är jobbigare än andra. Men den första tiden var verkligen absolut tuffast, jag gråter inte alls lika ofta idag. De gånger jag gråter är oftast när jag fått ytterligare något graviditetfbesked från vänner eller bekanta. Två av mina vänner som började försöka samtidigt som oss har redan två barn vardera... Vad är det för infertilitetsproblem som finns på din mans sida?

Hej! Jag och min sambo började vår utredning i början av förra året, med en standard utredning på Mamma Mia. Det gjorde ultraljud på mig och sperma prov fick min sambo lämna. När provsvaren kom så såg mina blodprov bra ut men man hade inte hitta några spermier. Och det kändes som tiden stannade, jag har hela tiden intala mig att det är psykiskt att det sitter i mitt huvud och att efter utredning skulle allt lösa sig. Hos Mamma Mia hade vi oturen och få en otroligt dålig gynekolog som var väldig okänslig till situation och valde helt fel ordval.

Vi fick i alla fall veta att de skulle skickas en remiss till ANOVA för min sambo där vidare utredning skulle fortsätta. Hela vår värld vändes upp och ner, helt plötsligt hade man massor att ta ställning till och fundera över.

Min sambo och jag pratade ganska snabbt om våra alternativ och kom fram till att om man inte hittar något efter utredning så kommer vi använda oss av en donator, då vi båda gärna vill uppleva en graviditet. Det tog några veckor tills han fick en tid och där fick han återigen lämna ett prov. Men det fanns tyvärr inget på de heller. Jag själv var aldrig med på ANOVA men min sambo har bara pratat bra om dem och inte haft några problem.

Efter sista provet skickades det en remiss till Karolinska för vidare utredning. Sommaren kom och allt hamnade på paus men i september fick han en tid för nästa "ingrepp" på karolinska. Vet inte alla termer men då tog man prover med spruta i pungen på två olika ställen. Men återigen inga spermier...

Nästa steg som då var framför oss var Micro tese. Väntetiden sa dem upp till 6 månader men sedan gick det kanske två veckor och vi blev kallade för ett möte med kirurgen och min sambo fick tid för Micro tese två veckor senare.

Den är nu gjord och det har gått några veckor, han börjar bli nästan helt återställd. Dock blir vårt resultat att man inte hittat några spermier. Man vet inte vad detta beror på, antigen medfött eller något som har hänt.

Vi står nu i donations kö och har redan haft de obligatoriska kurator samtalet och har snart läkartid för att planera processen.

Senaste tiden har allt gått väldigt snabbt, har kanske varit två-tre veckor mellan besöken. Vi förstår knappt själva att det inte är långt bort till att snart få göra ett försök då senaste året endast varit en lång utredning.

Vet inte riktigt vad jag vill med mitt inlägg, men kände väll att jag ville dela med mig av hur det varit för oss och tänker att de kanske hjälper någon i en liknande sits. Har inte skrivit om detta "offentligt" förens nu.

Tack <3. Är så glad för er skull. Känns hoppfullt att höra om personer som befinner sig på "andra sidan". En dag ska jag också vara där. 

Skönt att höra att sorgen kanske lättar snart. Är outhärdligt detta, inget jag varit med om sorgemässigt är jämförbart och då tycker jag att jag varit med om en del. Usch.. vad jobbigt och trist när folk i branschen inte är mer finkänsliga- det borde liksom ingå i vår yrkeskod.

Vi vet inte så mycket, men båda hans morbröder som är infertila. Den ena har en translokation och den andra har inga spermieproducerande celler. Så hoppas innerligt att det inte är någon medfött kromosomgrej. Annars tror jag att männens spermieproduktion ärvs från Y (alltså från hans pappa där inga problem finns). Men med tanke på den starka herediteten, med två himla morbröder, så donar den oron. Förhoppningsvis får vi svar från spermaprov nr 2 inom några veckor och då förstår jag att man får en hint av vad det kan röra sig om. Men det är komplicerat att försöka förstå, det räcker med att kunna kvinnan. Hur har alla undersökningar sett ut hos dig? Min gynekolog har vid tre tillfällen sagt "jag vet att jag tjatar om detta men du har så kort menscykel". Min är på ca 25 dagar i snitt, i min värld och enligt läroböcker så ska inte det vara något märkligt? Har bett att hon ska ringa upp mig men bli rädd att hon även oroar sig för att det är något "fel" på mig, typ kort lutealfas eller liknande.. Något som kan störa den dagen man väl försöker så ett litet barnfrö där. Det hjälper mycket att skriva här och att du svarat så snabbt <3. 

Jag beklagar er situation, men det verkar ändå som om ni har haft väldigt tur med väntetider. Jag kan inte förstå att vissa kan få tid efter två veckor, medan VARENDA möte för oss har tagit månader... Jag hoppas att jag och min man har varit undantag och att andra par slipper vänta så länge som vi har gjort.

Kommer ni göra insemination först eller blir det IVF direkt?

Vi har förmodligen haft tid men första tiden tog det säkert två månader innan han fick för andra sperma provet. Och sen när remissen skickades till karolinska så ringde faktiskt dem innan han ens fått tid för de hade en avbokning detta var då tre månader efter ANOVA. Sen efter det så tog det väll kanske 6 veckor till samtal och efter det så har det gått väldigt snabbt. Han hade turen med micro tese för dem hade tydligen lagt in fler tider än vad de haft tidigare och därför gick det snabbt. 

Vi vet in ännu vilken behandlings metod det blir, vad jag förstår så "brukar" man vid donation göra insemination och sedan kan man få ett försök på IVF. Men detta är bara vad de stod i info brevet. 

Vart är ni i processen?

Hej, det hjälper att höra även om jag oroar mig över att utredningen för er tog nästan ett år, eller hur lång tid tog det från din sambos tid hos ANOVA tills dess att han fick göra micro-tese? Hur mår din sambo av att ha gjort en micro-tese som ju ska vara så smärtsam utan något fynd? Förlåt om jag ställer massa frågor, är mitt uppe i chockbeskedet själv och gör sönder av oro.