Gravid och uttråkad, någon mer?

Här har du en till!

Jag har inte ont någonstans, har inte haft minsta lilla problem under graviditeten utöver mina kräkningar som aldrig aldrig aldrig ger sig.

Liten och behändig mage, inga foglossningar, inte minsta ont i ryggen.. alla säger att jag har sån tur, och att de önskar de hade det som jag när de var gravida..

Men vad hjälper det, jag är så trött på det. Trött på att vara trött, trött på att kräkas varje dag, trött på att inte kunna äta utan att må illa, trött på att inte orka gå ut med hundarna, trött på att inte kunna böja mig ner utan att behöva kväva en kräk..

Förlossningen känns som en fis I rymden med tanke på hur jag mått de senaste 5,5 månaderna. Är i v 30 nu, så jag börjar åtminstone se slutet snart!

Usch vad jobbigt det låter :/ Jag mådde pyton och kräktes fram till v 17, sen gick det tack och lov över. Så förstår verkligen att det tär på krafterna!

Kanske inbillar jag mig bara, men det känns som att man liksom inte "får" klaga när man är gravid, för man har ju valt det själv (oftast). Men jag har aldrig längtat efter att vara just gravid; däremot längtar jag oerhört mycket efter barn. Att vara gravid har jag sett mer som ett nödvändigt ont för att i slutändan få det som jag längtar efter allra mest.

Här är ännu en...

Men jag ser ljuset i slutet på tunneln nu, har 9 dagar kvar till BF. Som jag längtar efter att kunna gå ut och ta en promenad, ha mina vanliga kläder, kunna röra mig obehindrat!

Har också haft en relativt skonsam graviditet. I början var jag extremt trött - men jag har sluppit allt vad illamående är och heter. Dock fick jag foglossningar redan i vecka 10. Som hästägare och en flitig gymbesökare så var det inte vad jag önskade mig direkt. Gymkortet ligger och samlar damm, hästen var jag tvungen att låna ut. Läkaren ville sjukskriva mig redan i februari, men jag visste att jag skulle bli knäpp av att gå hemma så länge.

Nu är jag dock sjukskriven sedan 28/5 och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag känner mig ungefär som en dräktig valross. Omedvetet suckar och stönar jag så fort jag rör mig, har svårt att andas och såklart dumma foglossningar.

Den som säger att det är så mysigt att vara gravid vet inte vad den talar om... Jag har aldrig svettats så mycket, fått uppstötningar, dålig mage, springa på toaletten stup i kvarten, svällt upp... ja och mycket annat mindre attraktivt.

Men, vad gör man inte för den lilla guldklimpen som ligger där i magen. Jag antar att man glömmer så fort de kommer ut!

Åh, jag fick också sluta rida. Fick en blödning efter ett barbackapass och sen satte sammandragningarna igång :/ Känner mer och mer att jag glider bort från min egen identitet och blir någon jag verkligen inte gillar. Pustar och frustar och gnäller konstant. Nu när nedräkningen har börjat "på riktigt" känns dagarna nästan outhärdligt långa.

Ajdå, låter inte så skönt. Själv red jag senast i månad 7, och åkte på ett riktigt rodeopass. Enda tanken var "Jag kan inte, FÅR inte, ramla av nu!" Sen kunde jag inte gå på tre dagar. 

Envisas med att bära saker, och försöka leva som vanligt. Med resultatet att de runt omkring, framförallt min sambo, bara blir arga på mig för att jag vägrar ta det lugnt.

Men jag är så trött på att känna mig "handikappad", jag är inte sjuk - jag är gravid. Men jag har så smått börjat inse att jag kanske inte ska utsätta mig för allt för mycket påfrestningar. Men som du säger, man förlorar mer och mer av sin identitet och känner sig som en blek skugga av sig själv. Och den sista nedräkningen nu är hemsk. Det har aldrig gått så långsamt som nu. Usch vad bitter jag känner mig!

Och här är en till, är i v27, har sån foglossning att jag knappt kan göra någonting, känner mig som en valross, har konstant värmeslag och halsbränna och är jämt sjukt trött pga för lite järn. Önskar jag bara kunde lägga mig och sova bort de resterande tre månaderna. Sitter och bara och väntar och är så trött på detta nu. Börjar nog bli lite bitter på att må såhär och inte ha min kropp för mig själv, inte kan göra någonting, äta nåt gott och har nån som sparkar i mig hur jag än ligger sitter eller står. Kan inte ens lägga fokus på att shoppa och inreda för vi ska flytta, vilket sker bara någon vecka innan bebisen kommer.

Hehe, tog en riktig "flängtur" i skogen med ett par tjejer som inte visste att jag var preggers innan jag la hästarna på hyllan, tänkte exakt samma sak!

Men det verkar som att vi är ett par stycken iaf! Hur känner ni inför förlossningen? Jag är lite bekymrad över att föda mitt i semestertider måste hag erkänna, känns som att det kan vara rätt grov personalbrist och nån typ oerfaren vikarie som kommer lägga eda:n :/

Hehe, tog en riktig "flängtur" i skogen med ett par tjejer som inte visste att jag var preggers innan jag la hästarna på hyllan, tänkte exakt samma sak!

Men det verkar som att vi är ett par stycken iaf! Hur känner ni inför förlossningen? Jag är lite bekymrad över att föda mitt i semestertider måste hag erkänna, känns som att det kan vara rätt grov personalbrist och nån typ oerfaren vikarie som kommer lägga eda:n :/ om man ens hinner få någon dvs...

Jag var lite rädd för att det skulle bli idag, just med tanke på att vi var bortbjudna... Men det verkar inte som det är något på gång. Annars så vet jag att de på en annan avdelning på sjukhuset jag ska föda går dubbelpass. En kompis låg inne förra veckan och berättade att någon som gjort natt, stannade kvar och gjorde dag. Någon annan som gjort dag stannade kvar nästa natt etc. Det känns inte så betryggande om man skulle få personal som går sitt andra pass och kanske inte är allt för alert.

Jag försöker ta det med ro, det här med förlossningen. Jag bor i en relativt stor stad och har nära till sjukhuset. Och jag hoppas att det mesta av semestrarna har tagit slut när det är dags för vår bebis att titta ut, eftersom vi har Bf 30/8.

Vi har redan nu blivit "förvarnade" om att partner kommer förmodligen inte få stanna kvar över natten pga sommarens brist på platser, och det är väl det jag känner mig mest orolig över, inte själva förlossningen, tänk om jag är dålig själv efter förlossningen - då hade det varit skönt om min sambo fått vara kvar å stötta, tror ju ibte direkt att jag blir lämnad ensam om det är lite tungt - personalen finns ju, men det är ju inte riktigt samma sak som att få ha sin partner i närheten.

Kul att det är fler hästmänniskor här! Jag har hållt på länge också, men har fått ta en paus pga jobb och "livet"