Inställd träff med kompis pga makens humör!?

vad vet du om hennes man? är han dominant eller krävande pga depression eller något? min första tanke nämligen....

Jag vet inte....har träffat honom enstaka gånger. Han verkar väldigt intensiv....både i sättet att vara och i sitt sätt att prata. Han är intensiv i sina intressen (foto, fåglar osv).
När de pratar i telefonen så brukar hon mest vara tyst och säga ja, nej osv. När jag har varit hemma hos dem så säger hon inte så mycket. Normalt, på jobbet, har hon pondus som 17 även om hon säger oerhört lite spontant om sitt privatliv. 

Jag tror inte att hon blir slagen, om depression vet jag inte. Han tedde sig inte deprimerad när jag träffade honom senast på hennes födelsedag. Dock slog de mig att de har extremt litet umgänge. Ett vänpar umgås de med - utöver hans vänner.

Utöver det har det slagit mig att de verkligen gör ALLT ihop, men att hon samtidigt inte verkar ha bråttom hem från jobbet....

Alltså, jag har mött det här beteendet två gånger tidigare hos andra kvinnor:

a) min mamma - som är medberoende till min pappa. Han är socialt mycket osäker, men dominant med aggressionsutbrott osv. För att hålla husfriden har hon i 40 år parerat alla situationer, och hon har lagt ner alla former av umgänge med vänner pga honom och att han inte klarar att hon gör saker självständigt. Hon skulle kunna ha denna typ av förklaring. 

b) En tidigare kollega som jag också stod nära och som visade sig vara misshandlad av sin sambo fysiskt och psykiskt. Hon ställde in vänträffar, svarade inte i telefonen osv pga hans enorma svartsjuka som utlöste misshandelssituationerna. När de träffade vänner, hennes familj osv kände han sig utanför, eller så kände han att hon flörtade - och hon fick ett helvete efteråt. Därför träffades inte vi under en period, därefter hjälpte jag henne ur relationen.....

Därför får det här mig att tänka att det är någon form av parering av makens humör/reaktion etc. För inte är det väl helt normalt att ställa in pga att en 50-årig man mår dåligt av regn?

Det här är en fantastisk människa, och jag har för avsikt att behålla henne i mitt liv, men vill inte pressa henne och ge henne mer stress än hon klarar om hennes övriga liv är mer komplicerat än jag tidigare kunnat se.....

Det låter ju onekligen märkligt.. om det inte bara är en dålig ursäkt för att de fick lust att spendera dagen i sängen ihop. Fast jag hade nog personligen kommit på en ursäkt som ringde bättre om det var jag som ställde in för att istället spendera dagen i sängen med min man.

Jag tror inte det, de hade ju två föräldrar och en tonårsson att ta hand om också - blev nog inte mycket tid i sängen där. Jag tror faktiskt inte att det var en lögn för tt inte komma, och som du säger finns det klart bättre nödlögner att dra än den anledning hon la fram.... Det roliga är att hon inte verkade inse hur knepigt det framstod...
Äh jag kanske överdriver, men blir lite på min vakt angående deras relation. 

Testa att föreslå ses nån fler gång o se om samma sak händer igen? Ni kan ses hos henne, hos dig eller ute kanske.

Vet du, det där hade kunnat vara jag...
Min man är ofta deprimerad, det är inte så många som vet, utåt sett är han glad och framåt, lite klassens clown. Men egentligen behöver han mycket lugn och ro, tid för sig själv, gärna bara han och jag. Våra barn är små, de är intensiva att ta hand om. Min man blir helt enkelt väldigt trött av att vara ensam med dem länge. Ja, det finns mycket jag skulle kunna berätta för att förklara... Men i slutändan så är jag nog den som inte håller så bra kontakt med mina vänner. Jag skulle helt enkelt inte må bra av att vara ute och roa mig, om jag tror att min man har det tufft där hemma. Och jag vill inte alltid berätta sanningen för folk. Dels vill nog inte min man att alla ska veta hur han mår, och det känns helt enkelt ganska privat. Dessutom skulle jag vara rädd att bli ifrågasatt, lite som du nu ifrågasätter din kollegas val.
Är jag medberoende? Medberoende till vad? Jag vet inte, men jag känner att det här är MITT val. Jag känner att jag vill prioritera min mans välbefinnande och vår familj...

Hej!
Tack för svaren, det sista fick mig att få lite perspektiv faktiskt....Eftersom jag själv lever med livskamrat som inte har den typen av problem som din man (och kanske hennes man) så har jag helt enkelt inte tänkt på det sättet/i de banorna.

Eftersom jag har haft en tidigare kollega som blev misshandlad och kände igen sättet att förklara sig, så blev jag undrande och ganska orolig över vad hon lever i. Jag har också upplevt vår vänskap som så ömesidig och rolig, så jag blev nog både besviken och lite förvånad över att hon avbokade på det sättet när hon själv var den som hade föreslagit vår träff/utflykt. Jag kände mig nog helt enkelt inte så viktig....och blev väl lite ledsen. 

Men hon är jättevärdefull för mig, jag kommer absolut att fortsätta att vara hennes vän - och jag är glad för det hon kan ge och ger mig av vänskap...

Alltså, jag tror att hon är uppriktigt glad för det vi har; hon tackar mig ofta för vår ävnskap, säger att hon är jätteglad att ha åftt en så fantastisk vän som jag osv. Hon kramar mig ofta eller lägger huvudet mot min axel.
Och jag är ju så oerhört glad för henne....

Så vad bör jag göra nu? Hur ska man bäst vara vän med en människa med ett sådant liv? Ska man helt enkelt bara finnas där som vän på jobbet, och strunta i att ta kontakt privat, eller?

En gång är ingen gång. Hon kan ha ställt in pga 1000 anledningar. Om det upprepas så prata med henne. Ni verkar ju rätt tighta, så ta upp det lite försiktigt med henne.

Tycker också det låter som en inte helt okej relation, dem emellan. Oavsett om han är kontrollerande eller deprimerad ska det ju inte vara hon som får skit för det, utan är något han får jobba med. Jag tycker det låter som hon är ärlig mot dig och också öppen. När ni ses nästa gång kan du ju ta upp det, typ "åh det var så synd att vi inte kunde ses sist, hur är det med din man nu? Och hur är det med dig?". Även om hon inte skulle vilja prata om det så vet hon ändå att du vet, och om det nu inte skulle vara något kommer hon väl förklara det.

Det är ju inte så konstigt att du blir misstänksam när du sett misshandel förut. Och det är säkert bra om du håller ögonen öppna för säkerhets skull, man vet ju aldrig.

Men när det gäller mig och min man så finns det inget sånt inblandat alls, vi älskar varandra, bråkar aldrig, har en väldigt öppen och ärlig relation full av respekt. Vi är ett team som ställer upp för varandra i vått och torrt.

Jag tycker att du ska fortsätta vara vän med din kollega. Du kan ju försöka prata lite med henne om din oro. Men pressa inte henne. Kanske är hon bara i en fas i livet då det är svårt att hitta tiden för er att umgås. Jag tycker inte du ska känna dig oviktig, det var säkert inte så hon menade!