Varför får jag så många ovänner?

Är du en alltför ärlig person så kan det vara så att du sårar andra. Jag undviker själv personer som vars målsättning är att leverera sanningar

Du kanske upplevs som socialt osmidig om du inte kan svälja förtreten ibland utan ofta ska "säga ifrån"? Sådana personer kan jag uppleva som bossiga eller konfliktbenägna och jag väljer inte gärna att umgås med dem.

För att svenskar är mesiga och konflikträdda samtidigt som de behandlar folk som skit. De är så vana vid att ingen vågar stå på sig utan "knyter näven i fickan" eller går hem och lipar i ensamhet så när någon väl gör det får deras självförtroende sig en törn och de blir sura.

Jag har samma "problem". Funderar på att flytta utomlands där det är okej att säga ifrån när man blir trampad på.

Det är inget jag gör medvetet isf. Hur ändrar man på det? Oftast är det faktiskt inte jag som "startar" gräl. Jag upplever att andra är det ni beskriver åt mig.

Att det är jag som blir rättad och jag egentligen bara säger ifrån.

Igår fick jag be en och samma person om ursäkt för nästan allt jag sa. Han vred på det jag sa och svarade mig oftast med munhugg och jag fick känslan av att min åsikt och vilja inte accepterades i något läge.

Tex

"Kan vi byta låt?"

-Nej det blir en ny låt när denna är slut!

Men när folket som var med önskade detsamma så sa han:

"-Ja visst! Där är knappen, bara att byta när du vill."

Jag ignorerade känslan länge, men efter några timmars hugg så tröttnade jag och sa ifrån.

Detta ledde till att jag fick gå hem, ensam.

Så med att säga ifrån och sätta ner foten så krävs det egentligen ganska mycket. När det sätts i system att vara emot mig på alla sätt tex.

Jag vill inte framstå som bossig eller dramaqueen. Jag vill leva livet och ha roligt tsm med andra.

Verkar som om din "vän" är ett arsle. Kanske borde du byta vänner och vara med människor som får dig att må bra.

Behandlar de dig dåligt så att du måste säga ifrån är det inga vänner..

Välj dina strider !, Säger som sextiotalist, ingen tycker det är kul att umgås med någon som måste rapa upp "sina sanningar" hela tiden 
Du vet det med social kompetens .. inte så svårt .

Kan tillägga att jag inte är vän med Jante.

Jag kämpar mer än många andra för att passa in. Jag har ett psykiskt funktionshinder som ställer till med en del. Jag är så himla mycket medveten om det och det gör att jag verkligen tänker mig för i relationer till andra. Därför väljer jag att försöka ignorera den negativa energin så mycket jag bara kan.

Men jag måste väl få vara ärlig med vad jag tycker är ok och inte att bli behandlad som? Jag hoppas ju bara på att bli respekterad på samma sätt som jag respekterar andra.

Jag vill nu inte säga att jag är felfri för det vet jag mycket väl att jag inte är.

Men vart drar man gränser när det gäller att ge och ta? Förmodligen så kräver jag för mycket så att folk väljer att undvika mig istället. Jag upplever att det är för att dom inte kan sätta sig på mig. Jag kan nog känna att jag måste jobba på ett annat sätt när jag hamnar i såna situationer.

Det är väl egentligen de jag vill ha svar på. Hur ska jag egentligen tänka? Och hur ska jag egentligen agera?

Är det inte så svårt? Uppenbarligen är det nog det för mig. Jag ber ju därför om hjälp.

Du skriver ju i din TS att du hade många vänner förr och inte dessa problem ,så då kan man ju undra vad som hänt?