Är rädd att jag har stött bort min fina dotter :(

Är övertygad om att jag har gjort det värsta man kan göra, stöta bort sitt eget barn. Känner mig hemsk. Kan inte förstå hur det gick till, varför jag inte stoppade allt innan det gick så här långt.
Jag har fyra barn. Min son som vi kan kalla A och min dotter som vi kan kalla B som föddes tätt mellan varandra när jag var väldigt ung. Sedan har jag en dotter C med samma man som föddes några år senare och nu har jag en sladdis D, en ficka som föddes för några år sen.

Jag separerade från mitt ex ett par år efter att C föddes, var singel i rätt många år och träffade senare en ny man som har ett barn sen tidigare, vi kan kalla E. Vi var särbo i många år men ungefär vi började prata om att flytta ihop blev jag gravid.
Allt blev då lite kaos, vi visste inte riktigt hur vi skulle bo, då han bodde i en liten lägenhet och hade sin son hos sig varannan vecka. Jag och mina tre barn bodde i ett hus. Jag kände stor olust mot att flytta från mitt hus som jag verkligen älskade. Min vi visste att det inte skulle fungera med oss två och fem barn i det huset. Men som tur var så flyttade min äldsta son A hemifrån precis då. Han flyttade till en annan stad där han hade fått ett arbete. Det blev snabbt väldigt seriöst där och han beslöt sig för att köpa en liten lägenhet och tömde då hela sitt rum i vårt hus. Det passade väldigt bra för då kunde min pojkväns son ta det rummet när dom flyttade in. Där var allt väldigt bra men sen gick allt fel. Min äldsta dotter B tog studenten ganska kort efteråt och eftersom vi behövde ett rum till åt bebisen så tror jag pushade henne lite för hårt att flytta hemifrån. Hon gjorde det och vi tömde hennes rum och började renovera en del och inreda barnkammaren och allt rullade på.

Jag var så upptagen med allt under de här åren, att få ett nytt barn, flytta ihop och bilda familj med min styvson. Sen att få ihop allt med mitt jobb ja det blev kaos helt enkelt. Jag tappade mycket kontakt med min dotter och vi hördes inte av under ganska långa perioder, något jag aldrig riktigt märkte och fattade eftersom jag hade så fullt upp. Men nu några år senare så märker jag att det är något mellan oss, att hon inte verkar räkna sig till familjen. Hon hör nästan aldrig av sig och vi har väldigt svårt att nå henne. När hon fyllde år nu så lyckades vi inte gratulera henne förrän 2 veckor senare eftersom vi inte fick tag i henne. Ibland har jag tnkt att det är normalt, att unga vuxna är upptagna med annat i livet än att höra av sig till sina gamla föräldrar men det känns ändå som det blivit något fel. Det känns verkligen som att hon har dragit sig undan från oss.

Jag har också fått veta genom andra att hon har haft en del problem dom senaste åren som jag inte vetat om. Med jobb, ekonomi, bostad och hon verkar ha mått dåligt i perioder. Jag känner mig så hemsk nu, känns som att allt är mitt fel. Att jag svek henne i en tuff period. Vill så gärna lösa detta och att det ska bli bra igen men vet inte hur. Vad tror ni? Var det mitt fel? Stötte jag bort henne och kan det gå att lösa? Är så ledsen nu att jag inte vet var jag sak ta vägen. Har förstått nu hur fel allt blev.