Hjärta eller hjärna?

Jag älskar min sambo vansinnigt mycket. Det känns som vi delar själsliga erfarenheter och allting klickade direkt. Trodde jag.

Men inte när vardagen tickade på...

Allt kändes så rätt och vi flyttade ihop, i hans lägenhet. Jag sa upp min t.om.

Men problemen började snabbt. Han har levt ensam länge och har noll förståelse för att jag tycker att han behöver ändra på vissa saker. Han har vänner som dyker upp mitt i natten och kan sitta och spela gitarr kl 02.00 när jag ska börja jobba dagen efter. Han röker inne då och då och tycker att man kan äta lite när man vill.

Men det jag tycker känns värst är att jag inte känner mig delaktig i lägenheten. För några dagar sedan sa han att en tjejkompis till honom skulle behöva bo hos oss några dagar för att hon bråkat med sin pojkvän. Han hade redan lovat henne innan han frågade mig. Det hela slutade med att han bad henne sova någon annanstans, men händelser som den här får mig att känna sådan stress.

Han säger ständigt att han älskar mig och visar det på väldigt många sätt. Han säger också att hans värld skulle gå under om jag flyttar, MEN att han samtidigt inte vill ändra på sitt sätt att leva.

Jag vill leva med någon som jag kan skaffa barn med. Som du är nu får jag inte ens min mens som jag ska för att jag känner mig så stressad av situationen.

Så, rent krasst handlar det om ett val mellan hjärta och hjärna.

Jag är så nyfiken på andra erfarenheter. Har du tvingats välja mellan ditt hjärta och din hjärna? Är du i en liknande situation?