Mamma blir aldrig nöjd med mina val i livet

Kulturkrockar kan vara jobbiga.

Skriv en lista på när du åker och hälsar på, och om ett par månader när du får hora henne igen kommentera att du "aldrig hälsar på" visa henne den och verkligen gå igenom fakta med henne så hon får svart på vitt att hennes "aldrig" inte existerar. Kanske kan hon sen iallafall sluta tjata om just det.

Jag tror din mamma känner sig väldigt ensam. Och då är det lätt att bli bitter när ens barn kanske inte gör som man själv önskat att de gjorde. Det är hennes egna värderingar som hon lägger på dig. Du har växt upp annorlunda än vad hon själv gjorde, du har fått andra värderingar som kanske går emot hennes kultur och hennes sätt att se på livet. Jag vet ju inte var din mamma kommer ifrån, men i många kulturer är det kvinnans uppgift att gifta sig, skaffa barn och sköta marktjänsten till sin man och barn.
Du får nog sätta dig ner och prata med mamma. Igen.

Kram

Mycket av det du skriver stämmer, hon är väldigt ensam, men jag vet bara inte hur jag ska kunna leva mitt egna liv när jag har ständigt dåligt samvete över att inte "lägga" den tiden hon kräver osv. Jag känner mig så pressad och mår så dåligt över detta. Trodde verkligen inte jag skulle ha dessa problem när jag snart fyller 26 år, men efter hennes senaste utbrott som min stackars syster fick ta så har jag tappat lusten till att ens försöka. Önskar hon kunde stötta mig mer och att jag får gå "min väg". Känns hemskt att veta att hon kanske accepterar mina val endast när jag gift mig.

Jag ska kanske göra som du säger, skriva en lista. Känner mig så hemsk och otacksam som startar en sådan här tråd men oftast brukar det hjälpa att höra hur andra resonerar. En annan sak är att hon ringer mig varje dag (förutom den senaste veckan) vilket jag inte har ngt emot och vi kan prata länge, men på kvällen ringer hon igen. Känns som jag måste "passa" telefonen hela tiden så jag inte missar samtal. Oftast är telefonsamtalen väldigt långa och hon pratar alltid "skit" om människor vilket bidrar oftast till att jag känner mig väldigt negativ ibland själv. Hade önskat att hon kunde nöja sig med ett telefonsamtal i veckan ibland (hemsk jag är) men jag jobbar heltid, har eget hushåll att sköta, och föredrar ibland bara att få vara. Är det mycket begärt? Hur ofta samtalar ni med era föräldrar?

Pratar med min mamma kanske en gång var tredje vecka. Och vi har bra kontakt.

Jag pratade med min mamma tre ggr i veckan. I många många år. Men hon var ju alltid positiv. Vi träffades dock sällan eftersom jag flyttade 60 mil ifrån mina föräldrar.  Men vi har ju levt och växt upp i samma kultur. Och det var sällan jättelånga samtal. 5-10 minuter. Min 30-årige son har flyttat 30 mil ifrån mig :). Vi pratas vid var tredje vecka ungefär. Lagom. Man ska ju ha nåt att prata om också när man väl pratas vid.

Din mamma är vuxen. Är hon inte nöjd så är det något hon får fixa själv. Det är inte din sak att ordna.

Känner igen en del. Det handlar om en mamma som har svårt att acceptera förändringar, som vill att allt ska vara som förut eller som hon tänkt. Som inte förstår hur det påverkar den andre, eller relationen. Jag har också fått höra att jag aldrig hälsar på fast jag vikt mig dubbel o lagt all tid jag kunnat på att just hälsa på, men min mamma har faktiskt ytterst sällan hälsat på mig. När jag ifrågasatt detta, det måste vara att ge o ta i en relation, har det alltid funnits 1000 försvarsanledningar men tyvärr lerig blivit någon förändring. Hon vill ses helst väldigt ofta men utan egen ansträngning, och hon förstår inte vilken börda det blir, vill eller kan inte förstå. Det är svårt, och jag har ingen lösning. Tyvärr, kanske hjälper det dig att jag berättar ändå!

Känner igen en del. Det handlar om en mamma som har svårt att acceptera förändringar, som vill att allt ska vara som förut eller som hon tänkt. Som inte förstår hur det påverkar den andre, eller relationen. Jag har också fått höra att jag aldrig hälsar på fast jag vikt mig dubbel o lagt all tid jag kunnat på att just hälsa på, men min mamma har faktiskt ytterst sällan hälsat på mig. När jag ifrågasatt detta, det måste vara att ge o ta i en relation, har det alltid funnits 1000 försvarsanledningar men tyvärr lerig blivit någon förändring. Hon vill ses helst väldigt ofta men utan egen ansträngning, och hon förstår inte vilken börda det blir, vill eller kan inte förstå. Det är svårt, och jag har ingen lösning. Tyvärr, kanske hjälper det dig att jag berättar ändå!

Känner igen en del. Det handlar om en mamma som har svårt att acceptera förändringar, som vill att allt ska vara som förut eller som hon tänkt. Som inte förstår hur det påverkar den andre, eller relationen. Jag har också fått höra att jag aldrig hälsar på fast jag vikt mig dubbel o lagt all tid jag kunnat på att just hälsa på, men min mamma har faktiskt ytterst sällan hälsat på mig. När jag ifrågasatt detta, det måste vara att ge o ta i en relation, har det alltid funnits 1000 försvarsanledningar men tyvärr lerig blivit någon förändring. Hon vill ses helst väldigt ofta men utan egen ansträngning, och hon förstår inte vilken börda det blir, vill eller kan inte förstå. Det är svårt, och jag har ingen lösning. Tyvärr, kanske hjälper det dig att jag berättar ändå!