Känner inte för livet längre...
Jag känner inget för livet längre. Vill bara försvinna. Orkar inte vara mer. Vill bara under jorden. Alla pengar jag har.. bara skänka bort dem å försvinna.. vill inte mer. Vad ska jag göra ?
Jag känner inget för livet längre. Vill bara försvinna. Orkar inte vara mer. Vill bara under jorden. Alla pengar jag har.. bara skänka bort dem å försvinna.. vill inte mer. Vad ska jag göra ?
Du ska då söka hjälp. Om det känns att det är akut då åker du akuten. Har du ingen ork att åka dit ring 112. Om det inte är akut dvs att du inte har några planer att ta livet av dig men tänker det då och då ring 020-22 00 60 imorgon efter kl 13.
Var inte rädd att söka hjälp.
Du ska då söka hjälp. Om det känns att det är akut då åker du akuten. Har du ingen ork att åka dit ring 112. Om det inte är akut dvs att du inte har några planer att ta livet av dig men tänker det då och då ring 020-22 00 60 imorgon efter kl 13.
Var inte rädd att söka hjälp.
Vad är bakgrunden till detta? Finns inte mycket att gå efter. Ja, jag förstår att det ev. kan vara komplext, men i huvudsak? Vill ingen kvinna ha dig eller vad?
Vad är bakgrunden till detta? Finns inte mycket att gå efter. Ja, jag förstår att det ev. kan vara komplext, men i huvudsak? Vill ingen kvinna ha dig eller vad?
Det kan de verkligen göra. De hjälpte mig mer än fem gånger varav två var väldigt allvarliga. Testa bara, skadar ju ingenting.
Ja, ensamhet är mycket svårt. En familj eller livskamrat betyder väldigt mycket. Fast ändå mycket lättare att som kvinna skaffa väninnor än att som man i vuxen älder skaffa vänner. Är övergreppen orsaken till att du har svårt öppna dig och skaffa väninnor? Kanske svårt att få förtroende för människor och lita på dem?
Snälla rara du, gör inget dumt och tappa inte hoppet. Du är värdefullare än du vill tro just nu.
Ledsen att du mår så dåligt. När jag mådde sådär insåg jag att det enda meningsfulla för mig då var att hjälpa andra och på så sätt göra världen till en lite bättre plats. Det funkade för mig iaf. Idag engagerar jag mig i olika hjälporganisationer och känner mig behövd och värdefull. Testa det! :) kram
Sexuellt utnyttjad, ja då är du TS kvinna förstår jag. Uppenbarligen var den där terapiformen inte bra, eller personen som utförde den. Nio års terapi är en jättelång tid att hållas på halster med förhoppningen eller löftet om att snart, snart kommer terapin ge effekt. Hade varit bra om du kunnat byta då, men inte heller det är väl lätt när man väl är invand med en viss terapeut och denne/denna lärt känna dig. Ja, ensamhet är mycket svårt. En familj eller livskamrat betyder väldigt mycket. Fast ändå mycket lättare att som kvinna skaffa väninnor än att som man i vuxen älder skaffa vänner. Är övergreppen orsaken till att du har svårt öppna dig och skaffa väninnor? Kanske svårt att få förtroende för människor och lita på dem?
Snälla rara du, gör inget dumt och tappa inte hoppet. Du är värdefullare än du vill tro just nu.
Ledsen att du mår så dåligt. När jag mådde sådär insåg jag att det enda meningsfulla för mig då var att hjälpa andra och på så sätt göra världen till en lite bättre plats. Det funkade för mig iaf. Idag engagerar jag mig i olika hjälporganisationer och känner mig behövd och värdefull. Testa det! :) kram
TS, har du funderat på att kontakta svenska kyrkan? Man kan nog få gemenskap där, jourhavande präst, stödsamtal eller gå med i någon kyrklig förening där man träffar andra?
Försök även vara utomhus mycket om du kan, helst i naturen där det är vackert, lugnt och ändå fullt av liv, och rör på dig mycket. Trötta ut dig med någon form av motion eller träning. Det kan vara bra om man känner sig nere. Nu är även rätta årstiden för att vara ute mycket, så passa på.