Underbart men egensinnigt

Hon måste ju vara oerhört rädd att bli rejected igen. Hon kanske e rädd att du ska bli avskräckt av att se henne sjuk eller svag. Få henne att förstå att det inte avskräcker dig och förklara att du verkligen behöver se henne. Att det är för din skull. Att hon betyder så pass mkt för dig att du inte mår bra om du inte får vara med henne och försäkra dig om att hon mår bra. Förklara för henne att det r viktigt för att ett förhållande ska fungera optimalt att man inte stänger ute din partner.

På din beskrivning verkar hon ju vara empatisk så hon borde bry sig om hur du mår. Var tydlig bara. Sluta undra. Kräv en öppen kommunikation från början.

Tack för svar!

Ja, jag har också tänkt så. Hon har berättat att det kom som en chock för henne (snart tre år sedan) och att hela hennes värld började gunga. De hade dessutom äktenskapsförord (på HENNES initiativ för att hon inte ville att han skulle behöva köpa ut henne vid en skilsmässa). Och nu har hon därmed hamnat i en jobbig ekonomisk sits av den anledningen.

Hon är OERHÖRT empatisk. Jag har aldrig träffat en mer empatisk och ödmjuk kvinna i hela mitt liv. Och då har jag levt 47 år och träffats/umgåtts med väldigt många kvinnor. Hon är också oerhört mån om mig och att jag har det bra, på alla sätt. Det finns inga tvivel om att hon tycker om mig. Det är inget personligt. Det har vi rett ut flera gånger, utan att någonsin hamna i gräl. Tror inte det går att hamna i gräl med denna kvinna. Vi löser allt innan dess, med öppen och glasklar kommunikation. Respektfullt och ödmjukt, som det ska vara.

Vi har pratat om hennes "avstånd" flera gånger redan, men jag har svårt att "klampa in" på hennes personlighet. Kan inte kräva något av henne. Tycker inte man ska behöva ändra andra människor. Hon är perfekt som hon är, men kanske inte i vilken relation som helst?

Samtidigt har hon ju en gång valt att gifta sig och skaffa två barn. Och dessutom fått det att hålla i många år. Så det kan ju inte vara en helknepig människa att leva med. Själv njuter jag när vi umgås. Hon är intelligent, ödmjuk, pratsam, lugn, oerhört vacker, och väldigt sexig. Men hon vet inte om de två sistnämnda själv. Hon kan inte se det. Det känns också lite knepigt. Alla män vänder sig om när vi går på stan, och hon fattar ingenting...

Fler tankar?

En ljuspunkt och öppning är hennes inställning till sex. Hon har sagt att hon aldrig vågat vara så frispråkig och modig när det gäller sex förut. Hon säger att hon känner sig så väl omhändertagen och trygg med mig, och att hon är förvånad över hur mycket hon vågat göra... och gränserna hon överskridit (utan att jag sagt något). Behöver inte ta några exempel. Men det känns ju bra att veta att hon velat bli insläppt så snabbt på det planet (inom första månaden). Kanske kommer det andra också? Med tiden?

Klampa in på hennes personlighet? Jag ser inte hennes avhållsamhet som ett personlighetsdrag i detta fall utan snarare som en försvarsmekanism och som ngt destruktivt om ni ska kunna bygga nåt tillsammans. Om man älskar ngn så ställer man krav på den att vara det bästa den kan vara. Betyder inte att den ska byta personlighet. För mig handlar en relation om tillit och gemenskap. Visst kan man behöva egentid och ha små oväsentliga hemligheter men man får aldrig isolera sig eller stänga sin partner ute på det sättet.

Ja, så känner jag också att det är.
Men hur ska hon kunna släppa det?
Hon är ju rädd. Och hur får jag henne att bli av med den rädslan, utan att skrämma bort henne genom att få henne att känna sig dålig som väljer att försvara sig och isolera sig?

Har redan vänt ut och in på mig flera gånger och sagt att det inte finns något att vara rädd för, och att jag - om någon - är den siste som kommer att göra henne illa eller som hon behöver vara rädd för. Jag är stabil, vet vad jag vill och tänker inte röja runt. Jag vill ha en kvinna som är precis som hon är, men om hon inte vågar släppa in mig så hjälper det ju inte vem hon är.

Bara du inte är klängig? För då kan det ju skapa irritation hos henne tänker jag. Säger inte att det är så men brainstormar bara lite vad det kan bero på att hon är sådär. Du verkar vara en väldigt godhjärtad person du med. Glöm inte att du oxå är värd någon som bryr sig lika mkt om dig som du gör om henne. Är ju egoistiskt att bete sig sådär även om hon inte menar illa. Men på ett eller annat sätt måste hon inse det. Stå på dig. Om hon inte går in helhjärtat och du gör det så kommer det bara sluta med att du blir sårad.

Luuuugn Chorus.

Om ni träffades för bara 3 månader sedan behöver ni TID! Om hon är så fantastisk som du sägerbehöver hon tid.

3 månader är ingen tid alls i hennes bok. Lämnad efter 20 år tillsammans? Då kan jag lova att hennes självkänsla krossades och slogs i tusen bitar. Hon har säkert byggt en skyddsmur.

Fortsätt prata, träffas och mys men stressa henne inte. Hon har säkert en bit att gå. Många lager att riva ner innan muren är borta. Och hon vill säkert riva den också men det är svårt. All tillit till andra människor raserades totalt när hon blev lämnad. Hon behöver tid för att tro på och lita på någon igen.

Lycka till.

Mitt förslag är att du respekterar hennes integritetsbehov i detta läge. Eftersom du är helt säker på att era känslor är ömsesidiga behöver du inte söka bekräftelse av henne just när hon är på sjukhus. Låt henne få sin tid att ta hand om det som hon känner att hon måste ta hand om på sjukhuset. Jättebra att du visat att du finns för henne om hon behöver dig, men låt det stanna där så länge, tycker jag.

Människor hanterar sina sjukdomar olika, endel pratar helt öppet medan andra vill ta hand om sakerna själv i akutfasen. Inget är rätt eller fel, alla måste ha rätt att välja själv om sin egen sjudomssituation. Om du respekterar hennes integritetsbehov ökar sannolikheten att du över tid släpps in mer och mer i hennes liv. När människor är redo att öppna sig så gör de det. Ingen idé att forcera.

... och grattis till kärleken. Ni verkar jättefina båda två. Var rädda om varandra.

Du har satt henne på piedestal, och jag tror att hon är rädd för vad som ska hända den dagen då du upptäcker att hon inte är så perfekt som du tror.

Det behöver ju inte hända alls. Hon är helt säkert en alldeles fantastisk människa! Men de allra flesta är rädda för att inte duga och har svårt att ta in att en annan människa tycker att man är perfekt, och kan lätt få för som att den andre nog har misstagit sig. Hon är rädd att du inte ska älska henne om hon inte lever upp till den bilden av henne som du har.

Jag tror att du behöver säga till henne att du älskar henne inte därför att hon är perfekt på alla sätt och vis, utan därför att hon är hon, och att du kommer att älska henne även när hon är sjuk, beter sig illa, misslyckas med saker och blir gammal och "ful" (enligt skönhetsnormen då alltså, du kommer aldrig att tycka det). Jag vet inte om du säger alla de här sakerna till henne som du skriver till oss, men om det är så så kanske du ska tona ner det lite? Att få för många fina komplimanger kan kännas krävande.

Och så vill jag klargöra att jag inte tycker att det är fel att sätta den man älskar på piedestal, om man med det menar att ha en överdrivet positiv bild av personen (och den bilden inte är helt orimlig), utan jag tror att det är en normal del av förälskelsen. I en relation måste man få känna sig underbar.

Jag tänker att om du älskar henne så borde du vilja att hon mår så bra som möjligt. Hon önskar att få vara ensam på sjukhuset, dvs hon anser att det bästa för henne är att få vara ensam. Alltså borde du för hennes skull hålla dig borta.

När du håller på och upprepar att hon borde vilja ha sällskap och stöd av sin älskade så tänker du mer på dina känslor än på hennes. Du själv skulle må bättre av att vara hos henne och stötta henne.

Vad är viktigast? Att hon som är sjuk får sin önskan. Eller att du får din önskan. Är det viktigare för dig att hon mår bra eller är det viktigare att du mår bra?

Tror du på fullt allvar att hon inte vet att hon är snygg om män vänder sig om? TS, du verkar lite naiv och jag är inte säker på att hon är så underbar som du fått för dig. Hon kan vara en sofistikerad bekräftelsenarkoman.

Har varit bortrest några dagar och inte kunnat replikera

Soe: Jag har koll på "klängigheten" och försöker respektera hennes behov av att vara själv när det blir jobbigt.

Vibeche: Ja jag vet att 20 år måste ha satt sina spår, med tanke på hur hon uttryckt sig. Men så sitter man där som barnet i godisaffären, och bara vill ha mer när man äntligen fått komma innanför dörren.

B: Det där med piedestal har hon själv tagit upp. Hon tycker också att hon är "sämre" än vad jag "gjort" henne till. Men för min del är det ju inte det det handlar om. Jag är ju bara så glad över att ha träffat någon som har så många bra egenskaper som hon har. Och jag VET att det finns negativa sidor hos alla, och som kommer fram med tiden. Men kan man inte få njuta av allt det nya fina som man inte fått uppleva förut? Måste man gå händelserna i förväg och snärja in sig i saker som kanske inte ens finns?

U: Det borde väl vara viktigt att båda mår bra... i en relation?

O: Det är klart att hon vet att hon ser bättre ut än de flesta. Men det finns flera konkreta exempel på att hon inte gör någon stor sak av det. Hon verkar inte ha några som helst behov av bekräftelse på det planet. Men berätta gärna hur en "sofistikerad bekräftelsenarkoman" fungerar. Det lät spännande

Och för att förtydliga.

Jag har aldrig uttryckt att jag tycker att hon är "perfekt". Det finns såklart inga perfekta människor. Men jag har sagt att jag tycker att hon är perfekt för mig. Efter så många års iakttagande av andra människors beteende vet jag ju vad som finns därute. 

Och hon har uttryckt detsamma om mig vid några tillfällen, även om hon gjort det mer försiktigt och förvirrat: "Jag har alltid velat vara med en man som du. Om jag vill vara med någon överhuvudtaget".

Det är ju där det blir knepigt. Hon kan inte ha misstagit sig om vem jag var och vad jag var ute efter (från profiltexten på dejtingsajten). Det var hon som tog kontakt med mig med stort fokus på det jag skrivit. Så hon kanske tog sig vatten över huvudet i det läge hon befinner sig i livet.

Målet är ju att ändå få detta att hålla, utan att skrämma bort henne. Vill gå varsamt fram utan att helt göra avkall på mina egna behov och drömmar.

Det låter som om hon är introvert och kanske också HSP. Vill du ha en bra relation med henne så föreslår jag att du ger henne space när hon behöver.

Vad är det som är knepigt? Hon ville inte ha besök. Hon sa "jag vill inte ha besök.". Enklare än så kan det ju inte bli! Det är ju toppen. Hon kräver inte att du "borde fatta" saker.
Var glad att du har en partner som har vett att tala för sig.

Ja, vi har nog båda någon variant av HSP...