När andra i släkten blir gravida.

Jag känner igen mig i det du skriver om. I mitt fall handlade det om min yngsta kusin, som jag står väldigt nära. Hon är som min lillasyster. Alla i den delen av släkten visste mycket väl att vi försökt få barn länge (vi har också försökt i drygt tre år nu). Kusinen hade berättat för mig vid ett tillfälle att hon var så ledsen för att hennes kille inte ville skaffa barn än. Nästan direkt efter att hon berättade det började de försöka (på fullt allvar i princip dagen efter), och det tog sig på första försöket. Jag fick reda på detta vid en släktmiddag, hon hade inte förvarnat mig innan, så det blev en chock. 

Den middagen tog knäcken på mig fullständigt. Jag pratade med min kusin och tror i alla fall att hon förstod mina känslor inför det hela, men mitt problem blev resten av släkten. De förstod inte alls. Inte ens hela min familj förstod. Det är löst nu, men jag minns det med stor smärta. 

Vet inte om det är så mycket till råd egentligen, men jag tycker inte att du ska skuldbelägga dig själv så mycket för hur du känner. Förmodligen är det egentligen inte svägerskan som person din frustration handlar om, utan en väldigt orättvis situation. Varför händer det henne när det aldrig verkar hända dig? I mina ögon har du all rätt i världen att känna som du gör, och jag tycker inte att du ska behöva hymla med det. Du är inte en dålig person på något vis, utan du är bara väldigt ledsen och uppgiven.

Går det, så undvik dem ett tag framöver. Kanske kan man på ett smidigt sätt förklara för dem hur ont det gör för dig just nu? Kanske kan man sätta upp lite förhållningsregler för OM ni ska träffas, som att du inte vill prata om graviditeten etc? 

Det är du som har ont, inte hon. Det är du som behöver tid och utrymme, inte hon. Det är du som är mitt i en stor livskris, inte hon. Förringa inte din sorg och smärta, utan förklara hellre för andra hur du har det och hur de kan hjälpa dig. 

När jag hade mina problem gick jag till IVF-klinikens egen psykolog. Det måste väl din klinik också ha en? De är experter på liknande problem och kanske kan hjälpa dig att komma vidare på ett eller annat sätt? 

Styrkekramar!!! 

Tusen tack för ditt svar! Vad skönt att läsa att du tycker att jag får ta avstånd från hans sida av släkten. Det är självklart en kris att ta sig igenom och min man ska berätta för hans föräldrar om läget. Mina föräldrar vet redan om att vi kämpar. Vi har dock velat hålla det så hemligt som möjligt. Vi får nog ta det eftersom. Vill fortfarande inte att hela världen ska veta om det. Det känns fortfarande som att jag vill fly. Jag vill flytta ifrån problemen. Flytta till en annan stad. Min klinik ligger i en annan Stad men det finns ju självklart ett sjukhus närmare där jag borde kunna få hjälp. Just nu känns det jobbigast att vi ska åka på semester och det känns svårt att kunna koppla bort detta. Jag har aldrig varit så ledsen som jag är idag.

Förstår dig där också. Det tog oss lång tid att börja berätta. Min familj fick reda på det ganska tidigt, min makes familj väldigt sent. När vi väl berättade för dem fick vi en helt oväntad reaktion - de förstod för att hans föräldrar haft samma problem. Ibland är det sjukt tufft att berätta, men ibland faller det sig lättare än man kunnat tro. Jag begränsade länge hur många som skulle få veta, jag gör det fortfarande, men har sett till att "nyckelpersoner" vet om det (t.ex. vissa utvalda på jobbet etc). Men man ska aldrig prata om det på någon annans villkor, det ska vara dina rätt igenom. 

Usch ja... Vänjer man sig någonsin vid det här? Det är som en oändlig mardröm som aldrig tar slut och som äter upp mer och mer av en för varje dag. Kanske är det bra för dig att komma bort lite då? Hoppa ur de gamla hjulspåren man tänker i dag ut och dag in och liksom tvingas in i andra tankar om så bara för en stund? 

Jag tycker framförallt att du ska låta dig själv sörja ordentligt. Jag vet inte hur du gör det bäst, men jag har alltid kunnat prata med min man eller min mamma. Häver ur mig alla hemska tankar som jag skäms så fruktansvärt för, vänder och vrider på det. Försöker inte att bli glad eller något, utan bara spyr ur mig allt som fräter inuti. Helt plötsligt och oväntat är man färdig med det och kan gå vidare. 

Vill du så spy på mig. Jag kan ta det :) 

Jag har massa hemska tankar just nu. Känns inte alls bra att ha dem men vad gör man. Jag är även arg på henne då hon alltid sagt att de inte ska några barn! Varför säger man en sån sak? För att rädda en själv om man inte skulle kunna få några kanske? Jag tror dock inte att de haft det problemet då denna graviditet kommer året efter de gift sig. Men vad vet jag. De kanske haft samma problem som vi?! Jag vet inte ens idag om vi någonsin kommer att sägs nåt till dem. Vi får se. Fast å andra sidan kommer de nog undra om man undviker dem. Ja det blir skönt att komma bort från eländet. Men det känns tufft också då gråtattackerna kommer lite då och då. Kommer bli mycket restid att döda med tankar. Hur lever du idag? Har du fått några barn?

Det är jättehemskt att man ska behöva ha dåligt samvete över sina egna, privata tankar. Men bara så du vet, hur hemska de än är så gör det dig absolut inte till en dålig människa. 

Det är så himla svårt att veta hur folk har det på barnfronten tills man öppet pratar om det, och knappt ens då. Har stött på väldigt mycket olika reaktioner, en del som jag inte gillat alls. Nu för tiden har jag lärt mig att uttrycka hur barnlösheten får mig att må och att jag absolut inte vill få ett endaste tips utan bara förståelse för att jag mår väldigt dåligt och kanske drar mig undan i vissa sammanhang. 

Som sagt är jag och kusinen väldigt nära varandra. Hon fick missfall med det barnet som den här konflikten uppstod med, och även med nästa försök. Nu är hon istället en av de människor som förstår min situation bäst, för hon har också ont. Känner inte din svägerska alls, men ibland har livet en förmåga att svänga runt när man minst anar det. Ibland hjälper det jättemycket att vara öppen, ibland gör det en bara mer sårbar. 

Kanske kan din sambo/man prata med sin familj? Jag stenvägrade prata med dem, men samtidigt behövde de veta när vi inte ville umgås med dem under IVF-behandlingarna. Kanske kan han framföra vad du/ni behöver från hans familj för att en dag kunna gå vidare? Det kanske tar pressen från dig att du inte vet om ni någonsin kommer kunna träffas igen. En bra reaktion så kanske ni kan det redan nästa vecka. En dålig så kommer du kanske inte känna minsta lilla dåligt samvete över att ni inte träffas mer igen. 

Jag lever med en fot på varje sida, känns det som. Vi gjorde vårt sista frysförsök i maj med blastocyst, och det var en tålig liten rackare. Jag är gravid i v. 11 (10+1), men är livrädd för missfall, så jag tar ingenting för givet än så länge. Men jag har sett hjärtat två gånger, senast i veckan som gått, och även en massa sprattel. Så förhoppningsvis är det vår tur den här gången. 

Tycker att det låter bra att komma bort, även om du kommer börja gråta när som helst. När det är som värst i det här tycker jag att varje liten sekund man blir distraherad är underbar. Hemma är det svårt att tänka på annat, men på resan kanske du kan få små stunder av vila i alla fall. 

Jag vi får väl se hur det utvecklar sig. Jag ska verkligen försöka fokusera på annat en vecka nu. Tack för att du har orkat skriva! Å vad underbart att du äntligen fått bli gravid. Jag lever på hoppet om att också bli gravid då läkarna inte hittat något fel på oss. Hoppas att gonal-f och korta protokollet ska fungera denna gång. Menopur och långa har gett oss jättefina ägg men inga befruktade.

Inga problem, hör av dig om det är något. 

Gonal-f tyckte jag funkade jättebra - det körde jag på! Och ICSI (mikroinjektion). Kanske vore det något om äggen inte befruktas? Tvinga dem att bli det? Förlåt, inte min sak att lägga mig i. 

Håller alla tummar för dig! 

Vi körde ICSI långa protokollet med menopur + suprecur och ut fem fina ägg men inget befruktades ändå. Första gången med samma medicin fick vi ut nio fina ägg och inget befruktades då heller (då körde vi inte ICSI). Allra första gången vi gjorde ivf var det korta protokollet med gonal-f och då befruktades äggen sig själva. Vi fick tillbaka ett men inget klarade sig till frysen. Läkarna är häpna över hur det har blivit. De hade inte hänt förr tydligen här i Norrland där vi bor.

Det låter verkligen som höjden av otur för er :( Jag är verkligen jätteledsen för att det krånglar så fasligt för er. Som att det inte är illa nog att behöva få hjälp att bli med barn, det ska dessutom krångla. Jättetufft. Desto viktigare att du tar dig själv på allvar. När du inte mår bra, försök inte få andra att tro att du gör det. Våga säga ifrån till folk. <3

Ja, det är verkligen krångligt och väldigt mycket otur för oss. Ja i i sommar tänker jag nog försöka undvika min mans släkt så man slipper höra om det. Det känns som att det kommer bli mycket bebissnack. Jag tror dock att min mans föräldrar kommer att känna för oss när han berättar. De är omtänksamma. Vi tar det lugnt nu och vilar från dem. Det känns dock som att det kommer bli tufft den dagen man måste träffa dem om man väntar för länge. Jag måste nog kontakta någon att prata med när jag kommer hem. Vet ju inte hur de är bemannat nu på sommaren bara.