• sarass

    Änglamammor som vill försöka igen

    I vecka 36 förlorade vi vår lilla tjej, för två månader sedan. Jag tror aldrig vi kommer att vara "redo" för en ny graviditet men vi vill inget annat än att få ett syskon till vår lilla tjej. Vi vill också känna lyckan som alla andra föräldrar får känna på BB.
    Är det någon mer som har varit med om samma sak som vill försöka igen?

  • Svar på tråden Änglamammor som vill försöka igen
  • sarass

    Hejsan! Jag har varit borta och kom inte åt mitt konto men nu är jag på hemmaplan igen.
    Idag fick vi positiva besked. Varken jag eller min man bär på något och vi har lika stor chans att få ett friskt barn som alla andra. Det var verkligen något jag behövde få höra.
    Jag har förhoppningsvis haft min ägglossning, jag har inte testat något men har försökt räknat ut att det nyss har varit eller är just nu så vi kör varannan dag. Jag har dock något liknande magsjuka så kroppen har väl inte varit helt 100. Så nu börjar denna väntan efter bim.. Jag har också försökt att börja tempa men nu närvi har varit lite bortresta så har det glömt bort:( Jag läste massor om det på nätet, googlade fram lite och laddade ner en app, den är lila och heter något med "menstruation". Jag tror att man kan använda den som ett preventinmedel också. Men den är bra, man kan räkna ut på olika sätt med den när man ska ha ägglossning.

    Jag håller tummarna för er <3

  • sarass

    När man skriver på telefonen så hoppar den lite som den vill. Det blir lite konstiga meningar såg jag och allt kom inte med. Men det jag skrev också som inte kom med var att jag tycker det är fruktansvärt det som hänt er och jag tycker samma sak, det är lite lättare att få ventilera med er som varit med om samma situation. Det är fruktansvärt och det ska inte få ske!! Men det sker. Idag när vi fick provsvaren så kände jag verklige att det finns ett litet ljus upp från botten.


    När vi satt där på förlossningen och fick höra att "man lär sig leva med sorgen" så ville jag bara slå dom i ansiktet och skrika rakt ut. Ett tag ville jag inte ens leva längre. Idag kan det faktiskt gå en dag när jag kan leva som "vanligt". Jag törs gå på matvarubutiken och träffa på någon jag känner. Idag var jag in på sjukhuset till kuratorn själv fö första gången och det var ett stort steg bara det. Ett steg i taget.

    Jag är sjukskriven nu till den 26/7 och jag tänkte att jag skulle försöka komma igång och jobba i Augusti/september lite grann. Det känns jobbigt men jag tror även det skulle kunna vara bra för mig. Det är ju så olika för alla. Jag får ett otroligt bra stöd från mig jobb kan jag tillägga. Hur har det gått för er, har ert jobb stöttat er? kramar

  • Thbe07

    Hej och välkommen tillbaka. Vad glad jag blir att höra att ni inte har något genetiskt som gör att det kan hända igen!

    Skönt att höra att vardagen börjar ta form igen. Man börjar liksom sakta men säkert förstå att man måste nog ha någon form av normal vardag för att inte bli tokig.

    Jag är sjukskriven till 1/9. Men ska ev ut på lite intervjuer i augusti. Är konsult på ett bemanningsföretag så när jag gick för mammaledighet så blev jag av med mitt uppdrag. Men min arbetsplats va inte så bra så känns bra att få börja på något nytt. Är väldigt förväntansfull och känns spännande. Mitt i allt detta hemska så känns det bra att ha något att se framemot. Hoppas också såklart på att få ett plus snart, även för er!
    När har ni BIM?
    Vet ni om att det finns FB grupper för oss änglamammor? En för oss som vill bli gravida igen och två andra för oss som förlorat våra barn.

    Kram till er båda! Känns bra att få bolla lite tankar.

  • sarass

    Hej och tack! Ja det känns väldigt skönt att det inte var något genetiskt! Då vet jag att chansen för att det händer igen är ytterst liten.

    Ja man förstår ju inte att världen där utanför fortsätter att fungera.. Men jobba måste man ju. Men jag tror ändå att mår man bra på sitt jobb eller med det man arbetar med så är det nog bra när man kommit en bit in i sin sorgprocess att börja jobba igen. Jag känner i alla fall så. Vi båda kommer säkerligen att plussa snart, det tror jag! Vill kroppen det så:)
    Jag vill jättegärna komma med i en sån grupp, jag har sökt men inte hittat någon. Vad söker jag på eller kan du lägga till mig? Jag heter Sara Strömqvist i alla fall, är ljushårig å bilden (kortet är från när vi gifte oss).

    Kramar

  • sarass

    Jag hittade två men inte den som är för oss som vill försöka igen:) så du får gärna lägga till mig!:)

  • LaCrue

    Vad skönt, Sara, att nu fick positiva besked!

    Ja, jag tycker själv att jag redan nu efter en månad har kommit ganska långt. Har börjat träffa vänner igen och kan faktiskt skratta en hel del med dem. Jag och sambon har också varit iväg på en resa några dagar och det var himla skönt att komma iväg och se annat och tänka på annat. Bara vetskapen om att det kan kännas okej och att det i framtiden kommer komma dagar av lycka gör att nuet också känns bättre. Sen kommer det stunder då jag känner att jag inte orkar, av ren förtvivlan och i de stunderna glömmer jag bort att det också finns ljusa stunder och att det kommer komma flera sådana. Bävar lite inför hösten dock, när sommarljuset försvinner och den sedvanliga höstdeppen infaller i samband med mörkret. Tror det faktum att det är sommar, ljust, varmt och att folk är lediga, gör allt lite lättare just nu.

    Jag pluggar just nu, har en termin kvar på min utbildning och hade planer på att läsa en annan kurs på distans i höst. Vet ännu inte hur jag ska göra nu men det lutar mot att läsa kursen på distans ändå. Då kan jag ha dåliga dagar där jag inte orkar upp ur sängen samtidigt som jag också kan fokusera på att må bra, ta långa promenader och plugga hemifrån. Även om det kommer kännas ledsamt att göra det, då meningen var att jag skulle göra det samtidigt som både jag och min sambo var hemma med vårat barn. Min gamla arbetsplats har dock visat sitt stöd och jag funderar på att också kanske försöka jobba lite i höst, för att komma hemifrån ibland också. Jobbet kräver dock att man har mycket energi och mår någorlunda bra då det är ett serviceyrke där man inte har mycket utrymme till att ha "en dålig dag". Önskar faktiskt att jag hade haft en jobb där jag trivts bra och dit jag kunde komma och vara mig själv, då jag tror att det, som du skriver, kan vara bra att komma tillbaka ut i arbetet och ha något att "distrahera" sig med. Att komma tillbaka till ytterligare en del av livet och vardagen.

    Jag väntar fortfarande på att avslaget ska lägga sig så jag kan komma igång med menscykeln osv. Har flera gånger trott att det försvunnit men så, helt plötsligt, är det tillbaka. Tröttsamt...

  • sarass

    Vad skönt att du känner så. Från början tror man ju aldrig att man ska kunna le igen. Men sen kommer den dagen och då känns det nästan fel. Fel att man är glad? När jag pratade med kuratorn om det så sa hon att det faktiskt är ett sätt att överleva och det är så sant. Jag har lärt mig att dom studerna som är sådär fruktansvärt jobbiga kommer att fortsätta komma och jag måste bara få vara deppig vissa dagar. Jag känner att jag hellre går igenom all smärta nu och lär mig leva med det än att det kommer som en smäll om ett år. Även om dom stunderna kommer att komma då med så kanske dom lyckliga dagarna är fler än dom jobbiga och sorliga. Förhoppningsvis så har vi ett syskon till vår Elise då som vi får glädjas utav.

    Jag har också ett serviceyrke och jobbar mycket med återkommande kunder vilket känns jobbigt men jag ska försöka börja någon dag iveckan till att börja med. Jag får väl se vad läkaren säger. Han ville gärna att jag skulle börja med antidepressiva men jag tycker själv att jag har kommit en bra bit så kan jag undvika det så gör jag det. Jag hoppas dock jag får några veckor till så jag känner mig redo när det är dags att börja jobba. Vad skönt att du får stöd från ditt gamla jobb. Man behöver det!


    Jag såg att jag hade missat några utav dina frågor. Vår dotter fick namnet Elise. Vi hade funderat på det innan och någon dag efter att hon föddes så sa min man hennes namn och då kände vi att, ja det är det hon ska få heta. Hon var vårt första barn. Jag slutade med pplåster i Maj och fick "pillermens" i juni, sen fick jag en vanlig och sen plussade jag i slutet utav september.
    Vad fick er tjej för namn?
    Har ni valt obduktion på henne? Vi valde det och det var då dom hittade diafragmabråcket samt kromosomfelet.. Men oftast så hittar dom ju ingenting..

    Jag håller verkligen tummarna för att ditt avslag slutar snart. Kroppen vill ju inget annat än att få hålla i en liten bebis. Jag hoppas verkligen att det går lika fort denna gång. Jag har BIM nästa vecka så tills dess får vi köra på och hålla tummarna . Kram på dig

  • sarass

    Stort, stort GRATTIS! Jag hoppas att allt går som det ska och att du känner att du kommer att våga glädjas över denna graviditet <3 kramar

  • LaCrue

    Jag förstår vad du menar det där med att man nästan får dåligt samvete de stunder man känner sig glad. Sånt fruktansvärt självplågeri, det är ju som sagt ett måste för att kunna orka överleva. Det blir ju i de stunderna som man hämtar energi. Dipparna kommer ju ibland ändå och jag tycker på nåt sätt att det är skönt att de gör det. Att man faktiskt låter dem komma, att man gråter ut och lever ut känslorna. Ofta känns det lite lättare efteråt då och jag tänker också som du att man kanske slipper få som en käftsmäll med alla känslor senare då. Vad knäppt av din läkare att försöka få dig att ta antidepressiva om du själv känner att du inte vill. I mitt fall var det tvärt om, jag fick gå till en annan läkare för att få lugnande utskrivet. Jag försöker dock klara mig utan dem i största mån och har knappt tagit någon de senaste tre veckorna. Har bara tagit när ångesten satt sig i hela kroppen och paniken sätter in. Ledsamheten och sorgen vill jag känna fullt ut - det känns viktigt att låta det vara så.

    Vilken himla fint namn! Vi dotter fick namnet Juni. Inget vi alls funderat på innan och hade hon levt hade hon troligen hetat något annat. Men detta bara kom till mig och det är som att vi tillägnar juni i hennes ära. Juni Linnéa heter hon - vår lilla juniblomma.

    Vi valde att inte obducera. Så här i efterhand känner jag att vi skulle ha gjort det men just där och då kände vi båda spontant och starkt nej. Dels för att vi ville ha henne kvar hos oss längre, dels för att vi inte ville att de skulle skära i henne och kanske framförallt för att läkaren lade fram det som att det högst troligen inte skulle ge nåt.

    Idag var vi och kollade in olika möjliga gravplatser och att även i minneslunden och kände lite. Vi har ännu inte helt bestämt hur vi ska göra på den fronten. Hur gjorde ni?

    Jag tror nästan (hoppas) att avslaget gett mer sig nu och misstänker nästan att sista

    omgången kan ha varit mensen som kom tätt inpå avslaget. :) så snart kan vi nog börja försöka igen.

    Thbe07 - så himla glad jag blev av att läsa att du plussat. Jag håller tummarna för er, för att allt kommer gå bra och för att du kan må så bra som du bara kan.

    Kramar på er!

Svar på tråden Änglamammor som vill försöka igen