Hur får man soc att agera?

Vad läskigt det skulle vara att vara din granne och läsa detta på ett diskussionsforum.

Dålig stil ts.

Hon får vända sig till familjerätten samt skaffa en advokat.

Kontakta BUP;

"En enskild förälder kan kontakta oss för att få stöd i sitt föräldraskap utan att den andra vårdnadshavaren godkänner det.

Har du inget konstruktivt att skriva kan du vara tyst. För det första, jag nämner inga namn, inte var vi bor osv så ingen kan identifiera dem. För det andra så har jag ändrat vissa uppgifter. För det tredje, mamman har bett om hjälp, hon är desperat så hon vet om detta.

Det har jag också sagt, men hon orkar inte, hon är sjukskriven för sin utbrändhet och har inga pengar. Hemförsäkringen täcker inte tydligen.

De har kontaktat BUP som hänvisar till soc för att utredning eller annat stöd ska starta och soc säger som jag skrev nej till allt då pappan påstår att det inte är några problem hemma hos honom. Han upplever inte att hot om att döda eller att brotta ner någon som ett problem.

Varför tror jag att du ljuger?
Varför söker hon då inte själv istället för att be dig skriva ett inlägg på FL?

Om barnet har en ADHD-diagnos måste ju en utredning redan gjorts - vilket både föräldrarna då borde ha godkänt.

Får inte barnet adekvat hjälp via BUP på den enhet som jobbar med NPF? Efter en utredning med diagnos ska barnet få rätt hjälp via habiliteringen. Låter märkligt om hab. hänvisar till socialen för att ett barn med ADHD ska få rätt hjälp med sin funktionsnedsättning.

Eller har pappan alltså godkänt utredningen men inte behandlingen? Gäller det bara medicinering eller annan hjälp också?

Är det alltså så att BUP vill att socialen ska ta ett beslut mot pappans vilja så att barnet får rätt till vård? Och soc. går emot BUPs rekomendaditioner och anser att pappan har större kunskap om barnets behov än BUP?

Vad säger BUP om detta i så fall - går det att överklaga soc beslut?

Pappan godkände motvilligt utredningen när de var ett par men han motsätter sig all behandling nu. Den hjälp han har är att skolan har fått viss handledning från BUP, men med åren har adhd:n blivit mer 'krävande' eller vad jag ska säga.

HAB kan inte ge hjälp om inte båda vårdnadshavarna godkänner detta, de hänvisar till soc som tydligen ska kunna gå in och bestämma att behandling godkännas trots att den ena vårdnadshavaren säger nej. Men soc vägrar alltså göra något alls utan hänvisar barnet att bo med pappan om mamman inte orkar med.

Och det vill alltså inte barnet eftersom han misshandlas där vilket soc inte ta hänsyn till. De äldre barnen har också berättat om kränkningarna och misshandeln som de har sett. Det är en del i att de vägrar åka dit alls.

Läs igen innan du ställer dumma frågor. Sluta slösa min tid med irrelevanta inlägg. Mamman ORKAR inte mer, hon är rädd för sitt barn, hon gråter för minsta lilla och är sjukskriven för utbrändhet.
Hon bad mig om hjälp och en del i detta är att jag skriver här, för jag kan inte så mycket om hur man gör i såna här lägen.

Mamman godkänner att jag frågar runt eftersom hon själv inte ORKAR och jag inte kan så mycket. Så länge som jag inte skriver något som avslöjar vilka de är.

Vill barnet ha den hjälp BUP kan erbjuda? om han är 12 borde ju soc väga in hans åsikt också.

Har de fått förslag på stöd från BUP som de presenterat för soc och som soc alltså sagt nej till?

Har BUP någon möjlighet att prata direkt med soc om vilket stöd de anser att barnet behöver?

Är det barnets behov av stöd som lyfts fram i kontakten med soc eller mammans behov av avlastning?

Barnet är velig, rädd att testa medicin för nån i klassen hade gjort det och då inte kunnat äta mat alls osv. (Att det finns flera sorter går inte in riktigt, inte heller att alla reagerar olika). Samtidigt vill han inte må som han gör även om han själv inte verkar lida så mycket av sina utbrott.
Så vitt jag vet är medicinering det som föreslagits att testas och soc säger eg varken bu eller bä utan bara att om mamman inte klarar honom kan han bo hos pappan på heltid. Mamman känner att hon sviker honom ifall hon går med på det och att hon sviker sina andra barn om hon låter pojken bo hos henne då de far illa av att han är där och får sina utbrott.

BUP gör ingenting utan godkännande av båda föräldrarna.

Jag tror tyvärr mamman i de fall det talats om avlastning har lyft fram sitt behov, inte barnets. Grejen är att soc anser att en kontaktfamilj eller kortis inte behövs, pappan finns ju.

Nej, det var så det lät som att mammans önskan om avlastningsfamilj (eller liknande) blandas ihop med barnets behov av vård.

Barnet ska givetvis inte medicineras för mammans skull - för att hon inte orkar annars - utan för att det är det bästa för honom.

Om jag vore mamman skulle jag (tillsammans med barnet) gå tillbaka till BUP och ordentligt prata igenom med dem vilken hjälp som sonen kan få - och att han får prata igenom med personalen där vilka svårigheter han själv upplever och som han vill ha hjälp med.

Sen skulle jag be BUP om ett förslag på "plan" utifrån vad barnet och BUP kommit fram till och tagit med mig denna till soc och frågat om de kan godkänna denna plan, som BUP rekommenderar och som barnet vill ha mot pappans vägran.

Vad mamman orkar och inte orkar är en annan fråga.(som hon givetvis också måste hanteras men som inte ska blandas ihop med barnets behov av stöd).

Förekommer det våld i pappans hem bör mamman givetvis också göra en anmälan till socialen.

Anmälan ang våldet är gjord, femte anmälan lämnades för ett par månader sen, men inget händer, därav att jag undrade vad man kan göra när de inte gör sitt jobb.

Jag ska säga till mamman att igen gå till bup, om hon får med sig barnet och om bup tar emot dem, och begära en plan för vad som kan göras. Och så får hon gå till soc igen med planen och kräva hjälp. Tyvärr tror jag inte något kommer att hända, hon är helt slut som sagt och kommer hit var och varannan dag och gråter av uppgivenhet. Jag ville bara kolla vad som fanns att tillgå om soc inget gör.

Familjerätten kostar inget.

Det finns några grupper på Facebook "fantastiska Föräldrar" där finns det flera i liknande sits. Gå med där, ni kommer få massa tips. Man kan skriva sin fråga och skicka till admin så lägger de ut, och man förblir anonym.

Kan du inte följa med dem för att säkerställa att mamman tar upp barnets perspektiv och inte enbart sitt eget i all trötthet. Och inte bara accepterar ett "nej" för att hon inte orkar framhärda.

Men det är väl frivilligt? Pappan har inget intresse av att lösa några problem eftersom inga finns enligt honom. De har pratat med familjeenheten, haft möten där tidigare, jag tror det är samma sak, men jag kanske har fel.

Jag vet inte om man får det. Grejen är att jag eg inte känner denna granne. Vi har pratat tidigare pga störningar från dem, sonen hörs mycket trots att vi bor i relativt nybyggt hyreshus som inte är så lyhört.

Vi säger hej när vi ses i trappen, pratar en stund ibland men i fredags eskalerade det hela då sonen vrålade i timmar så jag gick ner. Då kom allt detta fram, mamman berättade gråtande om situationen. Hon är skiträdd för honom när han blir arg som jag tror jag skrev ovan.
Hon bad om hjälp och efter att ha gett henne alla tips som att gå till soc, ringa soc akut så de får hämta sonen när han blir så här eller ringa pappan så gav jag upp att fråga henne. Hon förkastar allt, troligen av tröttheten.

Ringa pappan = sonen blir arg igen och det vill hon inte, hon är rädd att bli slagen, ringa soc = sonen blir arg, hon tror inte de kommer att göra nåt och så finns nog ett inneboende motstånd överlag att ringa soc hos henne. Låta pappan ha sonen jämt och bara ha enstaka helger = hon känner att hon sviker sonen (förståeligt), att hon har heltid och pappan enstaka helger = ohållbart då hon har fler barn att ta hand om som också har rätt att bo tryggt.

Jag uppdaterar lite då jag har pratat mer med mamman.

Skolan har gjort anmälningar, det finns en på mamman (från pappan) som las ner direkt det finns fem anmälningar mot pappan från mamman och tre från skolan mot pappan, de läggs också ner dock efter att soc pratat (ibland via tfn) med pappan som säger att det inte finns några problem.
Detta är horribelt anser jag då även barnet själv uttrycker samma sak, att pappan kränker och håller fast. Mamman medger dock att hon är FÖR mesig i att säga ifrån men säger att pappan är FÖR hård.

Vissa barn behövs hållas fast för att inte skada sig själv eller andra, det har jag full förståelse för, men man kan hålla fast på olika sätt. Och man ska aldrig aldrig hota med att döda barnet som denna pappa gör. (Inte bara mamman och barnet säger detta, mamman fick först veta det av ett av de äldre barnen som vägrar åka till pappan alls)
Soc anser dock inte att ovanstående är ett problem då de lägger ner alla anmälningar. Varför gör de så? Skolan, barnet och mamman säger samma sak, barnet har problem och behöver hjälp, men får ingen för att pappan säger nej till allt.
Jag kan inte se någon annan anledning än inkompetens och ekonomin.

Mamman är verkligen totalt slutkörd, hon verkar mest önska sig att någon kliver in och reder upp hela röran så hon slipper. Men så fungerar det ju inte, hon måste göra det. Jag har bett henne söka hjälp för egen skull först, mer hjälp än hon har nu så hon sen orkar ta itu med allt.