Min partner var fosterhemsplacerad som barn. Söker erfarenheter!

Hej!

Kände att jag var tvungen att svara då beskrivningen av din pojkväns uppväxt lät snarlik min egen, frånsett att jag blev placerad redan som 12åring och saknar biologiska syskon. Det är givetvis högst subjektivt hur ett barn upplever att bli tvingad att flytta från sitt hem och vara tvungen att lämna de människor som står en nära. För mig blev detta i alla fall ett stort trauma. Först kom förlusten av min pappa som förvisso var kvar i livet men som jag var tvungen att lämna sedan kom rädslan när jag ganska snart insåg att min nya familj inte ville mig väl till hundra procent. Jag kan ju inte förstå som vuxen hur de kunde ta på sig ansvaret för mig som 12årig pojke och sedan inte lät mig vara en del av deras familj. Jag kämpade otroligt hårt för att speciellt min fostermamma skulle tycka om mig och ville inget hellre än att få lika mycket kärlek som hennes biologiska barn fick. Jag kunde bli riktigt avundsjuk när jag såg henne pussa och krama sina barn när hon kom hem från jobbet och samtidigt bara gå rakt förbi mig i hallen. Precis som du skrev om din pojkvän fick jag inte heller alltid vara med vid familjemiddagar/restaurangbesök. Just det var något som gjorde riktigt ont. Känslan när man kom ner i köket på fredagskvällen för att det luktade mat och se att det inte var dukat vid ens plats "för att dom skulle äta själv". Eller när dom åkte iväg och gick på bio och åt på Mac Donalds efteråt. I dag som 35åring vet jag att det var dom som inte var lämpade att ta hand om ett fosterbarn, som barn fick man skuldkänslor och trodde att man var mindre värd. Som 25 åring mådde jag fruktansvärt och var tvungen att gå hos en psykolog. En uppväxt i ett känslokallt fosterhem sätter grymt djupa spår.

/Max

Hej!

Kände att jag var tvungen att svara då beskrivningen av din pojkväns uppväxt lät snarlik min egen, frånsett att jag blev placerad redan som 12åring och saknar biologiska syskon. Det är givetvis högst subjektivt hur ett barn upplever att bli tvingad att flytta från sitt hem och vara tvungen att lämna de människor som står en nära. För mig blev detta i alla fall ett stort trauma. Först kom förlusten av min pappa som förvisso var kvar i livet men som jag var tvungen att lämna sedan kom rädslan när jag ganska snart insåg att min nya familj inte ville mig väl till hundra procent. Jag kan ju inte förstå som vuxen hur de kunde ta på sig ansvaret för mig som 12årig pojke och sedan inte lät mig vara en del av deras familj. Jag kämpade otroligt hårt för att speciellt min fostermamma skulle tycka om mig och ville inget hellre än att få lika mycket kärlek som hennes biologiska barn fick. Jag kunde bli riktigt avundsjuk när jag såg henne pussa och krama sina barn när hon kom hem från jobbet och samtidigt bara gå rakt förbi mig i hallen. Precis som du skrev om din pojkvän fick jag inte heller alltid vara med vid familjemiddagar/restaurangbesök. Just det var något som gjorde riktigt ont. Känslan när man kom ner i köket på fredagskvällen för att det luktade mat och se att det inte var dukat vid ens plats "för att dom skulle äta själv". Eller när dom åkte iväg och gick på bio och åt på Mac Donalds efteråt. I dag som 35åring vet jag att det var dom som inte var lämpade att ta hand om ett fosterbarn, som barn fick man skuldkänslor och trodde att man var mindre värd. Som 25 åring mådde jag fruktansvärt och var tvungen att gå hos en psykolog. En uppväxt i ett känslokallt fosterhem sätter grymt djupa spår.

/Max

Precis sådär har mitt barn just NU! Så det där är nog snarare regel än undantag tror jag! 

Tror inte det finns fosterfamiljer som VILL ta hand om andras barn, det är ett jobb precis som alla andra jobb, något folk utför för att ha en inkomst - inget annat!

Mitt barn pratar ofta om detta och längtar hem så otroligt mycket. Jag betalar mobil, dator, internet, busskort, leksaker, kläder och ALLT barnet behöver. Detta trots att jag själv är extremt fattig och dom får bra betalt!

Snart kommer barnet hem igen dock och då kommer vi bryta all kontakt med de där vidriga människorna!

Jag har ett enormt hat mot både fosterfamiljen och även såklart mot de hemska sockärringarna!

Jösses vad knäpp du är.

Man förstår varför du fått ditt barn omhändertaget.

Ochnej jag tänker inte diskutera vidare med dig.

Hej!

Jag har bott införts familjer flera omgångar. Ibland med syrran, ibland inte.

För mig har själva separationen inte varit så jobbig (man vänjer sig, första ggn jag var fosterhemsplacerad var jg drygt ett år). Det jobbigaste var nog snarare det som din partner beskriver, att man inte riktigt får vara med och att man alltid känner sig utanför. Personligen kändes det som att mina familjer mest hade mig för pengarnas skull. De tog ofta presenter jag fick från mina föräldrar, sålde av alla mina guldsmycken och hörde aldrig av sig ens dan efter att jag flyttat hem igen (efter 8 år boende hos dem). Skulle jag träffa nån av dem nu skulle jag nog ha svårt att inte ge nån en örfil.

Just det du skriver om att de aldrig hörde av sig var så typiskt mina med. Jag bodde hos dom tills jag slutligen flyttade till egen lägenhet. Jag bodde där i nästan sju år och trots det kom de aldrig och hälsade på eller hörde av sig. Fast jag tidigt förstod att jag var ett slags avlönat arbete för dem blev jag besviken.

Någon skrev om att ställa fosterföräldrar till svars. För mig har behovet funnits i omgångar men jag har aldrig försökt. Givetvis hade jag kunnat anklaga dem för psykisk misshandel, försummelse mm. Fick även ta emot några lavetter och hårda tag i armarna/öronen. Det är dock aldrig något som jag har haft ork till att göra. Jag lever ett bra liv med fru och barn idag och är inte så sugen på att dra upp det igen. Jag har heller inga bevis. Konstigt nog reagerade aldrig några lärare på att jag inte mådde så bra.

Hej!

Jag har bott införts familjer flera omgångar. Ibland med syrran, ibland inte.

För mig har själva separationen inte varit så jobbig (man vänjer sig, första ggn jag var fosterhemsplacerad var jg drygt ett år). Det jobbigaste var nog snarare det som din partner beskriver, att man inte riktigt får vara med och att man alltid känner sig utanför. Personligen kändes det som att mina familjer mest hade mig för pengarnas skull. De tog ofta presenter jag fick från mina föräldrar, sålde av alla mina guldsmycken och hörde aldrig av sig ens dan efter att jag flyttat hem igen (efter 8 år boende hos dem). Skulle jag träffa nån av dem nu skulle jag nog ha svårt att inte ge nån en örfil.

Tack för att du skrev!

Hemskt det du har varit med om.

Min kille har syskon och alla blev splittrade.

Hur lever du idag? Har du egen familj med barn?

Hej Max!

Tack så hemskt mkt för ditt svar. Min sambo kände också ett stort utanförskap. Han fick alltid annan mat än den de åt och han fick alltid äta ur en speciell matlåda som var lik en hundmatskål. Fosterfamiljen han bodde längst i (ca 5år) åkte på egna resor och lämnade honom på olika kollon och läger men uppmuntrade sambon till kontakt med sin mamma och lämnade honom där vid högtider trots att hon inte var en lämplig förälder. Han känner ändå en tacksamhet jämt emot den familjen då han fick stanna där. Men han blev ofta bestraffad för saker han inte gjort och kunde få utegångsförbud i flera veckor för att fostermamman hört att det var några ungdomar som ställt till med hyss i stan.

Min sambo fick gå till psykolog från 8års ålder tills han var 15. Det var egentligen inte för hans skull det blev ordnat utan för att fosterfamiljen inte ville prata med honom om hans problem, uppväxt, saknad mm. Givetvis har han fått mkt hjälp av psykologen och det märks idag. Precis som ngn annan skrev så har hans fosterfamilj inte hört av sig sedan han flyttade, inget frågande hur det går eller lycka till. Alla kollon och alla kläder mm han "fick" av fosterfamiljen var utlägg som de tog ut från hans arv trots att soc betalade allt.

Hur var det för dig att bilda familj? Vad hade du för tankar? Ibland får jag en känsla av att han inte ser sig som ngn som kan bli en pappa utan snarare bara en spermadonator. Samtidigt som vi-känslan är jätte viktig och önskan av att ha en egen familj är stark.