Inget stöd under abort

(Vecka 13)

Såg nu att jag skrev ganska mycket men skulle uppskatta så otroligt mycket om någon orkar läsa och svara.

Jag är ung... Jag är endast 16 år därför är abort rätt, eller? Jag har redan tagit det första pillret. De va det jobbigaste jag någonsin gjort. Tror inte att morgondagen kommer bli enklare och defenetivt inte utan stöd.

Min pojkvänn är 20 år dock väldigt omogen och har inte gått ut skolan. Vi båda ville behålla barnet i början, vi ville det väldigt mycket! Min mamma var på vår sida och gick tillochmed o shoppa bebiskläder åt oss... Hon gillade vårt beslut om att behålla det. Alla som fick reda på det va positiva och sa att vi skulle bli bra föräldrar.

Vecka 10 berättade min pojkvänn för sina föräldrar och dem reagerade starkt och sa att abort är de vi måste göra. De dem sa va sunt förnuft som vår ekonomi, hur vi bor, inga jobb än... Min pojkvänn ändrade sig på direkten och sa att han vill att jag ska göra abort! Jag har alltid sagt att jag tycker att de är fel att behålla ett barn mot pappans vilja så jag accepterade det.

Min mamma hatar mig för att jag gjorde som han och hans familj ville, hon brött ut i tårar när jag berätta att jag har påbörjat aborten. När jag sökte stöd hos min pappa hann jag inte ens berätta det innan hans sista ord va innan han smällde igen dörren "om du någonsin behöver någon kan du glömma att jag kommer finnas där för dig".

Okej så inget stöd från dem jag behöver mest... Vem finns kvar? Farmor, min pojkvänn... De finns ingen mer. Jag fråga om jag kunde bo hos min farmor men hon kunde inte ta imot mig pga att min pappa har flyttat in till henne nu (glömde säga att min pappa är alkoholist och är själmordsbenägen). Sista personen (min pojkvän) bor jag hos just nu... Hans föräldrar är väldigt snälla mot mig, min pojkvänn finns inte där han bara skriker på mig när jag gråter och säger att han vill sova.

Jag har aldrig kännt mig såhär ensam i hela mitt liv. Vet inte vart jag ska ta vägen.

Om det är rätt eller inte kan egentligen bara du svara på, men som jag förstod det när jag gjorde abort kan man inte ångra sig efter att första tabletten är tagen. tyvärr. 

Jag hoppas verkligen för din skull att din mamma kommer ändra sig, för du kommer behöva allt stöd du kan få. Jag gjorde min abort i v.15, och det är bland det värsta jag gått igenom. Jag mådde otroligt dålig efteråt, både psykiskt och fysiskt. Jag kanske inte är till någon hjälp, men finns i alla fall här om du behöver skriva av dig. 

Att din pojkvän bara blir irriterad och arg på dig när du är ledsen är nog för att han inte riktigt förstår vad du går igenom. Jag behövde min pojkvän hela tiden när vi gick igenom aborten, men det var svårt för honom att förstå hur jag egentligen kände, för han kände inte samma sak. Han kände sig inte redo att bli pappa och förutsättningarna var ungefär desamma som ni har. 

Kommer du ha någon med dig i morgon när du ska genomföra aborten? 

Massor av styrkekramar till dig!