Barnlängtar men sambon vill vänta

Jag tycker att du ska sluta pressa din sambo, han lär ju säga till när han är redo.

allvarligt frågat 

vill han ha barn ja eller nej?   Eller är allt prat om att skjuta det på framtiden ett smidigt sätt att försöka säga att han itne vill ha några barn?

väldigt många tjejer tolkar in ett ja där det aldrig sagts något ja och många killar skjuter frågan på framtiden för att dom inte klarar av att säga ordagrant att dom inte vill ha barn. 

att vilja ha familj betyder inte per automatik att man tänker på barn.  Två parter i ett förhållande är ju en familj,  man kan vilja ha hund eller andra typer av husdjur och det räknas ju som en familj.  Eller att man nån gång i framtiden kan tänka sig barn men kanske inte har någon tidsplan utan tänker mest mellan 5 och 15 år kanske barn kan komma på fråga. 

Jag säger inte att han inte vill ha barn men jag säger att det KAN vara så .  Och för en kille är 24 år väldigt ungt för att skaffa barn.  han kanske faktiskt inte är redo och mogen för det ännu och du kanske helt enkelt får finna dig i det och vänta in honom.  (snittåldern statistiskt sett så är 28 år för kvinnan när hon får sitt första barn och mannen något år äldre) 

Hur som helst måste ni prata med varandra om vad saken egentligen betyder.  Vad betyder det att skjuta fram barnfrågan?  Vad är det han väntar på ?  Kan ni försöka hitta någon form av kompromiss? Osv.  

Jag tycker nog inte att det är att tjata ändå, att ta upp frågan när man lever i ett förhållande. Alltså jag har frågat 2 gånger om/när han vill. Det är väl ändå inte konstigt. Sedan har jag berättat för honom vad jag vill utan att försöka övertyga honom igen. Efter detta har jag inte alls nämnt det öht. Ville mest bara diskutera med andra i samma situation. 

Jag är inte i din sits nu, men har varit. Och i efterhand kan jag tänka att det vore bättre att vänta, resa, utbilda sig mm först.

Och jag var den som drev på att vi skulle skaffa barn. Du hinner ju lätt få två barn även om du börjar när du är 30.

En grej att tänka på är ju varför du vill ha barn just nu. Ibland kan det ju kännas som allt står stilla pm allt i livet är lugnt och tryggt. Kanske testa att göra nån annan förändring och se om suget avtar? :)

ni har varit ihop länge och träffades unga och är fortfarande väldigt unga.  Risken med det är att framtidsplaner och tankar om framtiden kan komma att ändras. Man kanske absolut fortfarande VILL ha barn men prioriterar lite annorlunda vartefter åren går och man kanske får fokus på annat. 

även om du skulle vänta ett eller ett par år så är du fortfarande en ung mamma och så länge du är fertil hinner du få dina barn du vill ha. 

Din kille prioriterar annorlunda just nu även fast ni kanske är överens om att skaffa barn. Så hur löser man det? 

även om du ställer frågan "när"  en gång i halvåret så är det en oschysst fråga enligt mig. Därför att det inte finns något korrekt svar på den frågan , det är sällan man kan säga exakt när det skulle passa. Man bara bestämmer sig hux flux en dag eller det helt enkelt bara blir så. 

samtidigt har ni varit ihop så pass länge att båda två ändå borde veta hur den tilltänkta framtiden ser ut. Ni måste väl ändå ha pratat om det i mer allvarliga ordalag under åren att ni vill satsa på er och att ni vill ha barn med varandra? 

Och mogenhet kan man inte tjata fram. är han inte mogen så är han inte. Det får du finna dig i.  Då får du finna dig i att vänta på honom eftersom du har valt honom som partner.   Jag tror hellre att du vill ha barn med någon som är redo och kan se fram emot att bli förälder på samma villkor som du.  En omogen person blir lätt någon som inte tar sitt ansvar och faktiskt inte hjälper till och bara blir den som du gnäller på i slutändan. 

även om du är redo för barn så betyder inte det att han är det och hade du tänkt dig att skaffa barn här och nu så kanske du får inse att det inte riktigt blir så.  Vill han vänta så kan du inte göra så mycket åt det. 

Min man var en sån. Han och fd sambon , hon ville ha barn, han ville inte, han var inte redo och ville fylla 25 först.  okej sa hon.  När han fyllde 25 några år senare så frågade hon igen. Nej inte redo än, 30 år sa han.  året efter bröt hon förlovningen och skaffade i rask takt två barn med ny partner.   Han hittade en ny tjej och hon blev gravid när han var 30 ,, han var inte redo än men sa okej.  Det funkade inte, han var inte mogen för uppgiften.  dom gick isär efter några år. Han träffade ny tjej och han fik nytt barn vid 38 år, han var motvillig far till det eftersom han ansåg att dom inte hade tillräckligt bra förhållande för det.  Gick inte bra och dom separerade när barnet bara var bebis.  Han träffade mig och pusselbitarna föll på plats. Vi gifte oss och när han var 45 år kom han till ro och HAN tjatade på mig om att skaffa barn och så blev det.  46 år fyllda blev han pappa igen på sina villkor och äntligen kunde han längta efter att bli pappa.  

Signhild: intressant historia, så han skaffade alltså två barn ovilligt? Hur är hans kontakt med de barnen idag? TS det är ju i den sitsen du inte vill hamna, där man ofta separerar. Men Signhild det går ju inte för TS att vänta i 20 år OM hennes sambo skulle vara lika senmogen som din man för de är ju jämngamla - det kan väl knappast ni vara eller? Inte så många kvinnor som kan bli gravida vid 45.

jag vet att barnlängtan kan vara det som känns mest påtagligt men att ta steget att skaffa barn är väldigt stort.  
I väntan på barn kan nni kanske fundera på andra stora steg i ert förhållande och fundera på förlovning , kanske gifta er?  Så får du tankar på annat och fokus på annat kan ibland göra att pusselbitar trillar på plats tex av att man mognar på olika sätt och det blir mer självklart att efter en förlovning kommer det barn tex. 

hans kontakt med barnen har varit upp och ner. Idag är barnen stora då maken passerat några år och femtio.  Men han har inte kunnat vara en shysst närvarande förälder då han inte skaffade barn på lika villkor och det har tyvärr mödrarna tagit med sig i vårdnadstvister och bittert anklagat honom för både det ena och det andra.  De har inte kunnat ta till sig att han inte varit redo och inte haft det förhållande dom borde haft. Han har resonerat helt rätt men det anser inte dom. 

Han säger ju att han absolut kunnat skaffa barn tidigare i livet och känt sig nöjd med tanken att bilda familj i unga år men blivit så anti för att varenda tjej  han tittade på genast ställde frågan om barn.  Det där obligatoriska "barn förenar oss som kärlekspar" osv....       Han älskar barn och är barnkär men hade oturen att träffa tjejer han inte borde skaffat barn med. Hade rätt tjej dykt upp och faktiskt vågat vänta så hade han gett henne den drös med barn hon hade velat ha och det redan vid 30 års ålder. 

jag är själv några år yngre än honom. 

Tack för alla bra svar! Bara för att förtydliga: jag tjatar inte på min kille! Jag frågade första gången på allvar om han ser barn som en del av framtiden och sedan efter ett är ville jag bara vara ärlig och säga att jag kände mig redo nu. För att jag ville att han skulle veta det, men nu tar jag inte upp det mer.

Men det skulle aldrig falla mig in att tjata på honom, eller fråga en gång i halvåret pga tycker inte heller att det är schysst. Och som ni skriver så är det absolut inte så att jag vill hamna i läget där jag har tjatat och övertygat min kille och jag ör gravid med en bebis som jag längtar efter mer än honom. Utan jag vill ju såklart att båda ska vilja när det väl är dags. Därmed inte sagt att jag inte upplever det som jobbigt att våra viljor skiljer sig åt mer än jag skulle önsk. Skillnaden att träffa någon när men är 18 mot säg ex 25 är väl att när man är äldre är detta frågor som kommer upp ganska naturligt i början av förhållandet - när vi var 18 hade ju ingen av oss ens en tanke på när man eventuellt skulle vilja ha/vara redo för barn.

Men som sagt - jag uppskattar verkligen all input och är nu ännu mer säker på att inte ta upp den här frågan igen utan lita på att han faktiskt kommer säga något den dagen han vill.