Just gjort abort och nu helt tom inuti

Sitter här och gråter floder. Kan bara inte sluta gråta.

Idag gjorde jag steg två i en medicinsk abort hemma. Gjorde och gjorde, värken jag haft klingade av för ca en timme sedan. Blod forsar ju ännu kan man kanske säga.

Det var en väldigt tidig abort, ca v 5-6 sa barnmorskan.

Vi har redan tre barn, en 8 åring, en 2 åring och en 6 månaders. Där av anledningen till den här aborten.

Vi har varit supernoga med skydd, kondom varje gång och ändå hände det som inte fick hända. Jag älskar mina barn, och jag vill absolut ha fler även om sambon tycker det räcker nu. Men det funkade helt enkelt inte nu, vi är mitt i köksrenovering, skulle måsta köpa större bil (vilket vi vill ändå men har inte ekonomin) och våran yngsta är bara knappt 6 månader. Och vi har planerat bröllop till våren som inte längre skulle varit aktuellt, vill inte vara gravid när jag gifter mig och har verkligen längtat efter den dagen. Någonstans inom mig så tänkte jag också den dumma tanken vad folk skulle tycka om oss. Vi är unga, under 30 år, och skaffa ännu fler barn?! Fast jag vet att man inte ska bry sig om det så gör jag det. Våra syskon och föräldrar påpekar redan att vi måste "skydda oss bättre nu" och alla säger jämt på skoj att vi skaffar ju hur många som helst. Dom flesta i vår ålder och av våra vänner har inte ens fått eller just fått första.

Jag kände redan när jag fick första pillret hur det tog emot, det kändes så fel. Men intalade mig att jag Vet Varför jag måste göra det här.. Första tanken när jag tagit pillret det var "hur ska jag få upp det, kan inte göra det här" vilket ju så klart varken hände eller försöktes.

Min hjärna vet varför detta var rätt beslut, men mitt hjärta gråter. Är tungt som en sten.

Det enda jag kan tänka på är att övertala sambon till att skaffa en till så fort som möjligt.

Men jag vet att det är fel, och jag vet att han inte vill och att jag själv inte är redo för varken en graviditet till eller en förlossning till. Och framför allt, vår familj är inte redo för ett syskon till.

Jag har länge sett framför mig en liten till om något år, kanske om 6-7 år.. Nu känns det som 100 år bort, jag kommer dö om hag ska vänta.

Samtidigt vill jag ha det där framme i framtiden, se framemot det.

Påväg till sjukhuset för att få första tabletten får jag dessutom ett samtal, en kompis till mig är gravid med sitt första barn. Då ville jag bara vända om och åka hem igen. Hatar henne just nu, vill aldrig mer se henne, fast jag Vet att dessa känslor är helt sjuka och Aldrig skulle agera efter dom. Det är bara min egen sorg och egna känslor som tar över. Dessa känslor är så klart inte hennes fel.

Jag känner mig så tom, så ledsen, så tung.. Vad har jag gjort?

Min sambo förstår inte. Han tycker att man inte ska sörja det, när man själv bestämt att det inte går just nu, att man inte vill just nu. Han har rätt.

Men jag kan inte låta bli, jag måste få sörja. Jag är så fruktansvärt ledsen.

Känner alla så här efter en abort?

Allting gick dessutom så fort. Fick plus för en vecka sedan, kände mig då bomb säker på abort. En vecka från plus och beslut till abort och klart. Kanske inte borde stressat. Kanske borde låtit det sjunka in.

Ville bara skriva av mig...