Förlossningsdepression - är jag den enda som känner såhär

Har du pratat med bvc om detta? Har du sökt psykolog genom bvc eller själv? När jag fick hjälp genom bvc gick det ganska fort innan jag var på första besöket hos psykologen.

Ja men 1. Psykologen kunde bara ta emot mig 3-4 ggr totalt. Så det kändes värdelöst. 2. Sökt flera privata, fått medicin utskrivet men bara blivit sämre av dessa.

3. Väntar på remiss till psykolog nu men vet inte om jag får komma dit.

4. Fått rådet av BVC-psykologen att ta mi till psykakuten. På så vis kan jag eventuellt få snabbare vård. Men det känns så extremt med psykakuten. Funderar på att försöka bli inlagd i mina värsta stunder. Vill bara försvinna och spola fram tiden. Vill veta om min son är normal eller inte, orkar inte slungas mellan hopp och förtvivlan varje dag.

Känns så hopplöst. Mått så dåligt i 1,5 år nu.

Ps.Tack för svar iaf!

Men usch, din stackare vad du mår dåligt. Jag kan trösta dig med att säga att det kommer bli bättre och att man kan må bra igen, oavsett hur dåligt du mår när det är som värst.

Det är inte alls ovanligt att katastroftankar hopar sig, man vill ju skydda sitt barn mot allt. Det går ju inte att mätta ditt kontrollbehov eftersom du aldrig kan veta om barnet är sjukt/skadat/handikappat på förhand. Tyvärr så verkar du så fokuserad på saker som du inte kan förändra att du missar att njuta av barnet.

Jag hade gått till BVC igen och tagit emot 3-4 besök hellre än inget alls/vänta hur länge som helst. Åtminstone i väntan på något annat. Ibland kan det kännas skönt att ha någon att gå till så länge, så att man inte är helt utelämnad. 

Tyvärr får man ibland vara oerhört tydlig med hur dåligt man mår för att få tillräckligt snabb hjälp. De flesta är ju uppfostrade till att vara försiktiga, man vill inte gärna vara obekväm, men ibland måste man det.

Vilken medicin har du fått och i vilken dos? Var i landet bor du?

Nu tror ju inte jag att det är något fel på ditt barn, men om det vore det skulle det förmodligen vara enklare att handskas med än den ångest du lever i nu.

Sök till psykakuten så du får omedelbar hjälp !!!! Ju fortare du får hjälp desto lättare att hjälpa dig innan du blir sämre . Jag jobbar i psykiatrin . Och jag råder dig att söka hjälp . Ta hand om dig

Grejen med antidepp medicin är att man mår sämre innan det vänder - detta är helt normalt! Oftast varar det i några veckor för att sedan vända.
Man bör äta medicinen i minst 8mån i sträck för att få en bra effekt.

Jag tror att du dels har för höga och stora krav på dig själv som mamma.
Var bara där med din son, visa att du älskar honom och kan skydda honom mot det som är rimligt <3

Och ta emot de där 3-4 psykologmötena från BVC! Bättre än ingenting alls ju

Kraaam

Jag föreslår att du googlar på Malin Wollins berättelse om förlossningen av hennes yngsta barn, vad som hände då och hur hon mådde en stor del av hans första år. Du borde känna igen dig mycket.

Hoppas att du hittar bra hjälp!

Hej och tack alla som svarar! Jag har bestämt mig för att försöka bli inlagd/gå till psykakuten.

Jag fattar att jag behöver hjälp.

Min fråga är väl ge egentligen om det är vanligt hos dem med förlossningsdepression att tro att det är nåt fel på barnet? Eller är det "unikt" för mig? Jag har läst om en del med föelossningsdepression och de verkar alla må jättedåligt men inte pga oro över barnet.

Jag ska dock läsa Malin Wollins berättelse.

Tack alla!!!

Undrar: Är fyra veckor för tidigt verkligen SÅ tidigt? Födde du i vecka 36 då? För i vecka 38 så räknas man väl som fullgången? Har en kompis som födde då, och menar på att hon räknades som fullgången i vecka 38.

Ps. Angående medicin har jag testat boxar (blodtrycket steg och jag blev helt hyper), remeron, buspiron, lyrica och citalopram. Det enda jag tycker lindrar är oxascand men det skriver de ju inte ut mer pga de är rädda att man ska bli beroende.

Det är en månad för tidigt. Jag har frågat och de räknar honom som prematur och korrigerar alla kurvor en månad. Men visst det är inte jättemycket för tidigt men tillräckligt för att det ska anpassas på BVC.

Precis som Maac skrev här ovan så är det ju verkligen så att jag missar att njuta av honom och denhär tiden som aldrig kommer igen. Och jag förstår ju att jag inte kan styra även tillvaron hur mycket jag än oroar mig så blir det som det blir. Ändå kan jag inte släppa oron. Jag känner mig som världens sämsta person. Jag hatar mig själv. Det bästa vore om jag bara försvann och min sambo fick ensam vårdnad. Han är som sagt helt perfekt som förälder. Jag bara förstör allt i min väg.

Skulle jättwgärna komma i kontakt med nån som haft det som jag. Känner mig så udda och sommart mitt liv är förstört för alltid. Finns det någon som känner igen sig?