Min 16-åring satte kniven mot syskonet hals

Jag har en 12 årig son med utveckling störning han är inte aggressiv men vi har haft tendenser att han tyckt knivar varit roligt att springa omkring med och jaga sina syskon. Nu har han slutat med det efter att vi har fått markera rejält vi leker inte med knivar i hemmet. Vi tog bort hans mobil ett tag som han brukar spela med då var inte det inte lika roligt längre. Skälla hjälper inte utan markera och förklara vad som kunde hänt. Att ni inte accepterar sådant i erat hem.

Varför inte söka dig till slutna grupper på Facebook? På Familjeliv är risken stor att du får klander och fördömande. Det finns de som brottas med samma problem som du. Du är inte ensam.

Jo jag vet att det inte hjälper att skälla, blev provocerad av hens nonchalanta attityd. Eftersom det inte handlade om lek med knivar utan en knivsegg mot strupen (de beskriver det båda så) så blev jag också väldigt rädd.

Datorn är beslagtagen och vi ska tala om det här igen ikväll, alla tre. Problemet är att hen säger att hen skiter i vad jag accepterar eller inte, att hen gör som hen vill. Även om det är inte är sant så är det provocerad för mig och jag får tokångest för att jag inte klarat att hantera mitt barn. Och jag känner mig väldigt ensam i detta

Visste jag inte ens att det fanns! Letar eller har du tips?

Det är som vilken tonåring som helst vill inte lyssna på sina föräldrar. Min son har börjat med sitt trots också gapar skriker när han inte får som han vill många gånger. Men jag och min man ger oss inte så länge han och syskon bir hemma lyssnar de på oss.

Jo

Visst är det så. Men blir du aldrig ledsen, orolig, tveksam, arg eller rädd? Just nu är jag ledsen för att mitt barn behöver ha den här skada, orolig att det ska hända syskonet något, tveksam till om våra metoder faktiskt funkar, arg för att det ska vara så svårt, och rädd för hur det ska gå i framtiden för mitt barn.

Arg har jag blivit sorgen var större i början över sonens utveckling störning. Jag har också oro för framtiden för min son. Men jag vet att han kan få ett bra liv med antingen att bo i egen lägenhet med personal under det är det som vi funderas på när han är i rätt ålder. Han har utvecklats enormt han har blivit mognare fast man märker att han inte är som sina jämnåriga i sättet. Han har lugnat sig och vi är inte rädda att lämna dom i hop ensamma en stund.Har ni ingen avlastning för erat barn? Många har korridsboende för sina barn. Då kan de göra något extra med syskonet som de inte kan göra Annas. Om han har tendenser till att göra som han gör så försök att inte lämna dom ensamma tillsammans.

Du måste skydda den yngre! Lämna dom inte ensamma! Tolvåringen är närmare barn än vuxen, för sextonåringen är det tvärtom. Tänk om det händer nåt allvarligt nästa gång! Kanske nån av dom måste flytta ifrån ett tag, tills skolan börjar?

AB - vi delar sorg och oro, men det framgick inte riktigt i dina svar Vi har stödfamilj två dygn i månaden som fungerar väl. Och fritids på eftermiddagen eftersom de inte kan vara hemma själva.

Ni måste väl ha någon sorts kontakt med habiliteringen, barnpsykolog eller liknande med tanke på hans utvecklingsstörning. Det måste väl gå att bolla med dem.

Klart som f-n att jag måste skydda den yngre och att nåt allvarligt kan hända. Det är ju därför jag har ångest!

Men att en av dem ska flytta...? Jag har ingen som kan ta emot ett barn i tre veckor, ingen av dem skulle vilja vara hemifrån så länge och när skolan börjar kvarstår ju ändå problemet.

Ja det har vi och jag ringer dem imorgon. Men hittills har de stått lite handfallna inför hens ilska. Hen är liksom inte utvecklingsstörd på det "normala" viset utan initiativrik och påhittig, och misstänksam mot folk som vill veta saker om hen. Men vi föräldrar har fått rätt bra samtalsstöd tidigare

Ja vi som har annorlunda barn delar sorg och oro för våra utveckling störda barn. Där är vi lika. Det är klart man är orolig över sonens framtid och liv efter har gått färdigt alla år i skolan. Vad bra att det fungerar i stödfamiljen. Vi hade avlastning i hemmet ett tag de kom hem 2 gånger i veckan och var med sonen i några timmar så jag och syskonen kunde göra annat. När sonen blev äldre så valde vi att inte ha kvar det. Han går fritids för det sociala samspelet med andra barn varje dag.

Sök på Stödgrupp för föräldrar med barn som har Autism och ADHD. Det finns flera grupper.

Finns en grupp som heter fantastiska föräldrar.

Har inga fler råd, hoppas du hittar stöd nånstans ifrån. Korttidsboende? Tänkte att syskonen kan behöva andrum från varandra och nya krafter inför skolstarten.

Jag hade, för det yngre syskonets säkerhet och kanske även för er säkerhet, sett över möjligheterna för en omplacering för det äldre barnet. Det yngre barnet ska inte behöva känna sig rädd och hotad i sitt eget hem.

Antingen så bor du och pappan på varsitt håll, och har barnen varannan vecka - men att barnen kanske endast ses någon helg då och då.

Eller så kontaktar du soc och ber om professionell hjälp och stödfamilj.

Du kommer att ångra att du inte gjorde något, den dagen du hittar ditt yngre barn sönderstabbat i sängen.

Du får ringa bup och prata där med psykologen. Det är mitt enda råd. Du måste skydda dina barn från katastrof. Kanske dags att låsa in knivar och andra vassa föremål

Väldigt tråkigt ts.
Jag har varit syskonet till en sjuk lillasyster.
Är äldst i skaran och har alltid varit medveten om hennes problem. Min syster har även borderline och är manisk i perioder.
Hon har misshandlat mig, jagat mig köksknivar ( brödknivar är för dåliga att skära med enligt henne)
Tyvärr är hon fortfarande väldigt ostabil men jag har nu egen familj så vi träffas bara då och då.
Trots det är Jah fortfarande rädd för henne och drömmer ofta mardrömmar om hur hon slår mig, hotar mig och slår mig med saker.
Tyvärr fick vi aldrig någon hjälp och fortfarande idag när hon bara blir sämre är det ingen som hjälper.

Jag önskar att någon här kan ge dig råd eller att du kan få någon form av kontakt med någon professionell för Jah önskar ingen det hon utsatt mig för.

Har bara slagit tillbaka en enda gång och då var hon lugn i några veckor men sen var det igång.
Du kanske undrar var min mamma var ( pappa var knarkare) ?
Min syster gjorde oftast detta när vi bar själva hemma.
Detta har resulterat att jag idag som vuxen är väldigt känslig när det gäller henne.
Jag har lärt mig att hålla käften och lida i det tysta.

Vi fick ju aldrig någon hjälp, hon hade en kontakt på psyk och soc men tyvärr hjälpte inte det.

Jag är idag närmare 30 och hon 2 år yngre.

Hur går det för dig ts?