Verbalt elak make,nu e ja fast i ett annat land.

Hej.
Just nu känner ja mig så sjukt ensam, och vill bara ha nån att prata med om mina problem. Mina livsval har inte direkt varit dom smartaste, och ja tror säkert att många av er kommer tycka ja e dum i huvet när ni läser... men de är okej, ja vill mest prata av mig litegrann.
Jag träffade min man på internet när jag var 18 år. Han bodde i USA och jag i Sverige. Jag åkte å hälsade på honom efter 6 månader. Vi hade blivit bästa vänner, å pratade om exakt allt. Jag var i Florida i 2 veckor med honom, och blev förälskad. Han flyttade senare till Sverige och vi gifte oss när jag var 19.
Efter ett år av svårigheter i Sverige så var vi påväg att bli hemlösa. Bara tanken på att inte ha nånstans att bo gjorde mig skiträdd. Mina föräldrar vägrade att hjälpa till. Min makes föräldrar lovade att om vi kom till Florida skulle vi kunna bo hos dom hur länge vi ville. Dom ville dessutom ge oss ett hus i bröllopsgåva (NEJ dom e inte rika, utan faktiskt extremt fattiga, mer om det senare).
Så jag tog de dummaste beslutet jag någonsin tagit i hela mitt liv. Jag flyttade till Florida olagligt. Vi hade inte tid eller pengar att ansöka om grönt kort.
Vi kom fram till Florida och livet kändes riktigt bra. Ett tag i alla fall.
Sakta men säkert började min makes riktiga personlighet komma fram. Han har problem med att kontrollera sin ilska, han är extremt "bra" med ord och vet exakt hur man kan manipulera och såra i princip vem som helst.
Till en början sa han aldrig något elakt till mig, bara till andra. Men nu har det förändrats.
Jag blev gravid och vi fick en liten flicka ungefär två veckor efter vår andra bröllopsdag. Hon är det bästa som hänt mig, och som vilken förälder om helst kan förstå så skulle jag göra vad som helst för att hon ska vara lycklig. Hon är nu 9 månader gammal.
Vi flyttade ut från hans föräldrars hus för fem månader sedan. Huset som vi fick av hans föräldrar är egentligen inte ett hus. Det är ett "mobile home" som man kallar det.. Det e byggt nångång på 60-talet å de e i princip påväg att rasa ihop. Vi bor extremt fattigt. Ni som bor i Sverige förstår inte hur det är, ingen i Sverige är såhär fattig, eller iallafall väldigt få. Vi har knappt råd och äta. Jag vill inte att min dotter ska behöva leva såhär. Som tur är så får jag bidrag till välling och barnmat till henne, annars vet ja inte vad vi hade gjort.
Jag saknar min familj sjukt mycket. Dom vet inte om att jag bor här olagligt. Dom vill att jag ska komma å hälsa på i Sverige men ja kan ju inte... Om ja lämnar USA kommer jag aldrig få åka tillbaka. Jag önskar att jag kunde berätta för min mamma, men jag vill inte att hon ska oroa sig. Dessutom vill min make inte att ja berättar.
Han bestämmer över mig ungefär som en slav. Men samtidigt är han min bästa vän. Min ända vän. Såfort han blir arg så är det ett helvete. Han säger alla möjliga elaka saker till mig, de har bara blivit värre sen vi flyttade, han tar ut all sin ilska på mig. Han har aldrig fysiskt misshandlat mig, men det känns som att jag dör litegrann varje gång. Han klagar för att vi aldrig har sex, men jag e inte attraherad längre. Dessutom hade jag väldigt ont där nere efter att ha fött min dotter (jag kan inte gå til gyn. eftersom ja e olaglig). Men de brydde han sig inte om... Vårt förhållande är väldigt konstigt. Jag e hans fru, mamma och slav typ... Men han älskar mig. Mer än jag älskar honom. Han säger alltid förlåt efter han skrikit på mig.

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Om jag vill flytta till Sverige tillsammans med min dotter så måste min man hjälpa till (med pass och uppehållstillstånd osv) å ja vet inte om han skulle göra det. Om jag lämnar honom å han inte vill hjälpa mig så e ja antingen fast här, olagligt, utan jobb, utan att kunna försörja min dotter. Eller så måste jag lämna henne här. Det kan ja ju inte göra, även fast mina svärföräldrar e supergulliga (Dom skulle behöva ta hand om henne då).
Eller så stannar jag. För evigt. Jag skulle själv må skit, men min dotter skulle iallafall ha båda föräldrarna då.
Jag kan inte prata med min man om detta, ifall han drastiskt skulle kasta ut mig ur huset. Ja kan inte prata med min mamma om detta då hon skulle bli orolig, å ja vill inte att dom ska tro att ja har problem i mitt förhållande om de blir så att jag stannar här.
Om någon ens läser detta, snälla ge mig tips eller nått. Jag håller på å gå sönder.
Borde jag prata med min mamma om detta?