Hur hanterar man sitt ex?
För 8 månader sen träffade jag vad jag ansåg då var en fantastisk kille. Han var snygg, rolig och trevlig. Men redan på första dejten la han fram att han inte var gjord för förhållande. Jag accepterade det och trodde att vi inte skulle ses mer. Men van ville ses igen och jag tänkte att det var något i form av att vara kk. Efter två veckor kom han och sa att han var upp över öronen kär och ville ha ett förhållande. Kände mig mest förbannad då det kändes som någon lek men med tanke på hans betende så verkade det ju som han var kär. Så vi blev tillsammans. Där och då såg jag som sagt en mogen och fin kille.
Tiden gick och jag såg nu mer och mer en kille som gillar alkohol, både i stora mängder och i små men ofta. Påpekade att det inte var okej för mig och om han inte var redo för att dra ner på det så kan vi inte fortsätta. Han lovade förändring. Jag såg ingen förändring och kände mig överkörd när han påpekar att det är hans grej om han vill dricka. Kärleken inom mig dog, jag la fram flera gånger att jag ville göra slut men han blev så fruktansvärt ledsen, hotade med att om jag gick nu så skulle han leta upp mig ändå för han kunde inte leva utan mig. En dag ligger vi i sängen och han får ett sms, som han raderar ser jag. Jag frågar varför? Det kommer fram att det är en tjej han haft kontakt med och varit på fika med inom jobb men att hon är på honom och inte skrev något viktigt så därför tog han bort det. När jag frågar varför han ljuger och inte berättar t ex att han träffat henne så säger han att det är mitt fel att han ljuger för jag är svartsjuk. Relationen kraschar. Han vill göra slut för han "äcklas av sig själv för det han gjort". Jag mådde väldigt dåligt utav att han ljuger samt träffat henne bakom min rygg. Jag säger att jag älskar honom och vi borde kämpa men nä han vill göra slut. Jag är förstörd men tillslut ger jag upp och säger okej. Men då vill han kämpa. Jag ältar, ifrågasätter, kan inte lita på honom. Är olycklig men finner inte styrkan att gå vidare. Är ju mitt fel att vi bråkar, att han ljuger för mig för jag är ju svartsjuk...enligt honom.
Hans alkoholvanor ändras inte utan han börjar undanhålla hur mycket han dricker istället och när. Det är en redig fylla minst en gång i veckan, det är 2-3 öl minst 4 av 7 dagar. Spelar ingen roll om det är mitt på ljusa dagen, han ska köra bil eller jobba. För det är ju "gott". Senaste tiden har han även börjat röka och även det försvaras med att jag inte ska lägga mig i hans beslut. Han saknar ekonomi för sina vanor och 80% får jag stå för. Samt att jag inte anser det hälsosamt alls. Nu börjar han använda min vikt som försvar och säger "ja men du är ju tjock, jag får lägga mig i det som du gör med mig"
Redan från början har han sagt att jag borde gå ner i vikt med skämtsam ton. Men nu under dom senaste månaderna har det varit "usch vilken stor mage du har, vilken stor rumpa" och ord som "tror du jag ska leva med dig om du blir ännu större?" Jag har även mått psykiskt dåligt sen vi blev tillsammans, verkligen dåligt. Det har såklart gjort att jag legat hemma o tröstat mig med dålig mat. Då sa han "tror du jag tänker leva med dig om du mår dåligt igen?"
Där stod jag, grät som ett litet barn och bara lyssnade på detta. Dagen innan han flyttade ut regnade det ord som att det är mitt fel att han ljuger, mitt fel att det är slut. Att jag gör honom till en olycklig man. Hur värdelös tjock och sjuk i huvudet jag är. Så fort jag slutar och säger att det är okej och vi borde bryta kontakten. Då är han antingen ledsen eller så kommer där ett sms samma kväll att han saknar vår kontakt. Så då börjar karusellen igen. Jag gråter. Han blir elak.
Han påpekar sådär kryptiskt att han redan har massa andra tjejer och hur glad han vore om jag träffade någon annan. Men får han minsta lilla hum om att så skulle vara fallet så börjar han bete sig kontsigt och stör sig på det. Ifrågasätter sånt som inte angår honom längre. Han vill göra mig svartsjuk med vilje också genom att stänga av sin telefon och dylikt. Sånt som han brukade göra under förhållandet som han vet jag ansåg vara respektlöst, han gjorde det på ett sånt skumt sätt att jag hade anledning att tvivla.
Han påpekar hela tiden att vi kommer ses igen, stt vi bara behöver tid ifrån varandra. Han kommer besöka mig igen. Han vill inte träffas just nu för då kommer han ångra sig att han gjorde slut. Här står jag i mitten, förstörd som aldrig förr, känner mig värdelös. Vet att jag borde blockera honom men det känns som han vinner igen då. Känns som det är vad han vill, att jag ska blocka honom men han kommer ändå veta att jag sitter där och lipar varje dag över honom..men samtidigt är det så jäkla förnedrade att stå ut med att bli kallad fet, äcklig, sjuk i huvudet, veta att han ligger med andra..
Vad gör man? Han kanske har rätt, kanske är det mig det är fel på? Att dricka så mycket trots att man ej har råd, att träffa andra tjejer som är intresserad utav en men ej berätta för sin partner är kanske också okej? Jag kanske kräver för mycket?
Obs, ja jag är överviktig och jag håller på att gå ner vet bara inte om man brukar säga så till sin partner eller ens till en främling...kändes svårt att ta det på rätt sätt när ens käraste säger så. Kan även tillägga att hans egna kost är sjukt onyttig (snabbmat) och han väger 10 kg förmycket. Något jag aldrig påpekat, skulle jag påpeka det skulle jag nog göra det på ett snällare sätt som bjuda in till träning, bättre kost..
)