Livrädd för snitt....

Jag vet precis hur du känner!

Jag väntar mitt andra barn nu om 5 dagar, så kan i princip starta när som helst, och överst bland rädslorna jag har är kejsarsnitt!

Bebis har varit busig dom sista veckorna och vill inte alls ligga rätt. När vi kommit ut för vändningsförsök så har den legat med huvud neråt, för att dagen efter ligga i säte igen :/

Så nu sitter jag och bara får "ta de som det kommer", och de känns inte kul alls :/

De är just dom du säger, vetskapen om att ligga där vaken och veta om att dom skär i en, är ju fruktansvärd! :/

Hej! Jag fick akutsnitt med min första son och har planerat snitt nu pga medicinska skäl. Snittet i sig går oerhört fort. Känslan är faktiskt riktigt häftig för det gör ju som sagt inte ont. Men har ni lagat en tand med bedövning ngn gång? Man känner att dom att dom gör nåt men inte vad sen helt plötsligt hör man sitt barn skrika och dom syr ihop. Bedövningen kommer jag inte ihåg då jag kom in fullt öppen, krystvärkarna och sonen i säte.

Efteråt känns det såklart, men lite tabletter och upp och gå så fort som man orkar så är man tillbaka. Det svåraste jag tyckte var att komma upp ur sängen då det sträckte i magen när man skulle resa sig upp. Men även det gick över relativt fort.

Jag gjorde ett akutsnitt och var så rädd med en otrolig dödsångest när jag fick göra snittet. Såhär i efterhand kan jag ju se hur proffsiga läkarna var och det var "vardagsmat" för dom.

Det jag gjort annorlunda inför nummer 2 i magen nu är att prata på aurora-samtal och försöka förbereda mig mentalt. Kanske hjälper det er rädsla att få se op-salen? Bekant miljö är oftast bekvämare än främmande. Prata med barnmorskan Och se vad hon kan erbjuda. Jag var så totalt ooförberedd på snitt så allt var främmande och hemskt. Att ni funderar och läser på om det hjälper nog en del! Bekanta sig med tanken att det kan hända.

är man väldigt rädd så finns det hjälp att få!

Mitt tredje (av fyra) barn är född vaginalt i säte. F ö den bästa förlossningen då mjuk rumpa var mycket skönare att klämma fram först än hårt huvud :)

Men då bebis inte riktigt växte enligt förväntningarna i magen hade jag ett snitthot över mig från v 28. Skulle bebis behöva ut så skulle det bli snitt. Vaginalt fick jag föda i säte om bara bebis vägde mellan 2 och 4 kg och förlossningen kom igång spontant men inte annars.

Det var sjukt jobbigt, både ovissheten, rädslan för snitt och den allmänna inställningen att man bara kan vara förlossningsrädd för en vaginal förlossning. Jag upplevde noll förståelse för att verkligen vara rädd för snitt.

Nu hade jag tur, det gick bra och jag fick föda vaginalt men jag förstår din rädsla till fullo.

Det är ungefär detta jag står inför också. Skulle nu bebis ligga i säte när de drar igång så kommer jag vilja prova föda så! Men inga kontroller har ju gjorts på mig om hur stor bebis är eller så..

Så jag har blivit tillsagd att om den ligger i säte när de är dags,men dom anser att ett snitt behövs så blir det ju det :/

Bestämmer man sig för en vaginal sätesförlossning så göra ert tillväxt-UL för att kolla att inte bebis är för stor (eller liten). Man får också göra en bäckenröntgen för att kolla att man har nog stora mått. Det här tror jag är standard på de flesta sjukhus men de som helst inte ser vaginala sätesförlossningar pratar väl inte så högt om det föränn man själv bestämt sig.

Sen på mitt sjukhus ville de att jag som omföderska inte skulle ha en historik av utdragna förlossningar eller värksvaghet. Jag blev också hänvisad till att föda sittandes med benstöd. Mitt sjukhus är väldigt vänligt inställda till vaginala sätesförlossningar. De tvingar ingen som inte vill men man får om man har möjlighet det förslaget. Väldigt skönt!

Har ett planerat snitt och en vaginal förlossning. Jag upplevde snittet som väldigt lugnt och planerat och läkarna har gjort massvis med snitt och kan sin sak. Pga din rädsla skulle jag råda dig att be att få prata med en läkare om detta och hur du känner. Det kan underlätta att få det förklarat av en som vet vad hen pratar om. Men visst får man bli sövd om man vill det, så om du tycker det är bättre borde inte det vara ngt problem. Men det är ju också något du kan prata med dem om.

Ja de e nog vetskapen som e värst.

Jag är soppas informerad och klar med att själva snittet är en standard operation som går bra och de är ingen rädsla utan just hur man upplever de de skrämmer mig och tanken på vad dom gör med mig.

Detta är min sista graviditet vilket gör att jag e oxå rädd för att få en dålig upplevelse när jag har 2 av tre bra med mig sen innan.

Men i ditt fall så det kanske inte blir kejsarsnitt ?Varför oroa sig?Jag har varit med två kejsarsnitt och är väldigt nöjd med detta.Hade jag fått flera barn skulle jag kräva snitt.

Jag är också livrädd för snitt. Blev hot om snitt flera ggr förra graviditeten ända fram till v35, då var allt plötsligt normalt. 
Fött fyra barn vaginalt nu, vill absolut föda vaginalt igen. Helst hemma som jag gjorde med nr 3.  

Jag sitter här hemma med min son på 2,5 månad som även är mitt första barn.
Han kom med snitt, efter en 3 dagars lång igångsättning som inte ville fungera som planerat. Snittet bestämdes kl 13:27 och 18:44 kom han.

Gick hur bra som helst, och jag var inte rädd en enda gång sen de sa att vi måste ta snitt då inget annat hjälper. Jag blev inget annat än glad när jag fick beskedet, då jag just då var väldigt trött och ville bara få träffa min fina bebis.

Mitt snitt var en helt fantastisk upplevelse, med en underbar personal som fick mig att le och skratta från början till slut. Kände ingenting, mer än att jag gungades lite o så i magen, men det var inget tryck eller så som dem sa att jag kunde få uppleva. 

Det jag vill säga är att ett snitt behöver inte alls vara nåt hemsk, eller något som upplevs som en otäck resa. Tvärtom. Visst förstår jag dem som är rädda, det är ju trots allt en stor operation. Men ack sååå värt det!

Skönt att höra att du har en sån possessiv upplevelse. Min rädsla sitter i EDAn och i känslan av att dom utför de. Smärtmässigt eller operations mässigt är jag inge rädd.

Tror det hjälper lite att vara förberedd. Jag var helt inställd på att det iaf inte skulle bli snitt, för jag trodde inte det var så vanligt. Levde nog i en liten bubbla då känns de som såhär i efterhand

Jag upplevde att förlora all kontroll gav mig panik. Fullständig panik och ångest. Viktigt är nog att prata om det. Har en bit kvar att bearbeta innan nästa kommer om 15 veckor..

Vad är det med edan som gör dig rädd? Är det när dem ska sätta den?

Japp jagar väldigt nål rädd och gick den med min första son. Tyckte de va jätte jobbigt och gjorde ont trots att jag då kände av mitt värkarbete.

Har efter de bara fött med lustgas efter de.

Jag vet att jag kanske inte får snitt men jag analysera min rädsla nu och inte hamna i nått oförberett chock tillstånd sen.

Japp jagar väldigt nål rädd och gick den med min första son. Tyckte de va jätte jobbigt och gjorde ont trots att jag då kände av mitt värkarbete.

Har efter de bara fött med lustgas efter de.

Jag vet att jag kanske inte får snitt men jag analysera min rädsla nu och inte hamna i nått oförberett chock tillstånd sen.

Okej, förstår. Måste vara jobbigt att vara nålrädd i det läget :/ hoppas att din rädsla kan lätta upp lite snart iallafall, rädd ska man inte behöva vara. Hur det än är, så kommer allt gå bra! :)

Okej, förstår. Måste vara jobbigt att vara nålrädd i det läget :/ hoppas att din rädsla kan lätta upp lite snart iallafall, rädd ska man inte behöva vara. Hur det än är, så kommer allt gå bra! :)