Knäck efter en annorlunda diksussion

Hej på er!

Behöver verkligen era råd/synpunkter nu gällande min relation med killen.
Kan börja med att tala om att jag har rätt dålig självkänsla (mkt pga bristande uppmärksamhet i barndomen) Då jag är tillsammans med någon är det väldigt viktigt för mig att känna mig som "nr ett" eller att åtminstonde inte "komma efter någon", om ni förstår.

Det är såhär att jag är tillsammans med en kille sen ca 10 v tillbaka, han är hur bra som helst, riktigt snäll, omtänksam och spontan som mig så vi funkar verkligen bra ihop. MEN nu till problemet. Vet att många av säkert kommer tycka att jag är underlig eller knäpp, så ber att inte komma med elaka påhopp eller kommentarer. Jag kan helt enkelt inte rå för  mina känslor :(

Vi satt och åt middag igår då jag skulle få honom att förstå en sak så jag sa
"jag svär på ditt liv, att det är så" då reagerade han för han tyckte det va konstigt att svära på honoms liv o inte mitt eget, eller tex någon familjemedlems..
Och den lilla grejen räckte för att få min noja och bristande självkänsla skulle  braka lös. Utan att tänka säger jag "jaha så det skulle va värre än om tex ens mamma dog än ens kille/tjej??"
Han svarade "ja, familjen kommer ju alltid först" och kollade frågande på mig.
Jag började gripas av panik och storgråta. Kände mig hur betydelselös som helst och skrek att det över för nu kommer jag inte kunna träffa honom mer.
Han blev irriterad, började kalla mig idiot osv. Han tycker det är helt självklart att man tar hårdare om tex hans mamma går bort går bort än en tjej han träffat i 10 veckor. Han menade på att hans mamma har funnits där i alla dessa år, en person som alltid vill hans bästa och som stannar kvar i alla lägen, medan förhållande kan ta slut bar sådär.

Ju mer han prata sämre mådde jag. Då ställde han frågan till mig och jag erkände för honom att det faktiskt skulle vara snäppet värre om tex min pappa dog än honom, eftersom vi inte hunnit bygga den stabila och starka relationen än.
Men jag förklarade att jag skulle inte säga det rätt ut, då  jag vet att med tiden skulle ju han komma att betyda lika mkt som min pappa, och därför skulle det vara lika jobbigt om han dog som om han dog. Så jag sa att jag skulle förklara det på det viset, inte bara säga rakt ut som han gjorde att "ja klart familjen kommer först"

Jag försöker tänka att jag faktiskt resonerar likadant i nuläget MEN jag vet också, att den killen skulle med tiden komma att betyda exakt lika mkt som tex pappa , och att jag efter nåt år säkert skulle bli lika knäckt om någon av dem skulle dö ifrån mig.. Han höll med om det och sa att "ja det är klart att om några år, om vi tex är gifta eller har barn så skulle ju den familjen komma först, före "ursprungsfamiljen" och då skulle jag ta exakt lika hårt om du gick bort som om tex mamma skulle gå bort"
 
Men poängen är att det är sagt. Det är det som är det jobbiga. Hur ska jag (som är känslig som få) kunna fortsätta vara med honom med kännedom om det här?? Så fort han nämner sin mamma eller brorsa kommer jag ju att bli knäckt då  jag kommer tänka "det tar hårdare på honom om den personen dör än jag"  ? :(
Det här är otroligt jobbigt för mig, så pass att jag verkligen överväger att ge upp förhållandet.

HJÄLP! jag är verkligen desperat av era synpunkter o råd.

// en orolig själ