Vet inte vad jag ska göra med barnets längtan

Du ska KRÄVA att pappan förklarar för barnet, det ska inte du behöva göra.

Förändringar kan vara svåra oavsett ålder. Har pappan pratat med barnet om vad som orsakat förändringen? Jag tycker inte det är din sak att ta detta. De kan prata i telefonen eller skypa, som du nämnde. Nånting där pappan är den som tar ansvaret för den uppkomna situationen, så får du fortsätta trösta och vara närvarande. 

Jo pappan har pratat med vårt barn och förklarat att det är mycket nu i augusti med jobbet och fixa iordning boende och bank och allt. Men det gör ju ändå inte att barnet inte saknar sin pappa. Vårt barn är ju ändå så stor så att hen förstår förklaringen, men ändå ger det ingen tröst för pappa som varit väldigt närvarande är plötsligt borta.

Hur agerar du när konflikterna uppstår, vad triggar dem etc?

Ja du, det är en tioåring jag lever med så det är allt möjligt. Ofta är det något hen vill ha eller göra med kompisar. Om detta inte går att genomföra av någon anledning brukar jag förklara varför. Barnet mitt skäller på mig och jag försöker förklara på ett annat sätt (försöker vända perspektivet), men när jag förklarat två gånger utan respons och jag är helt övertygad om att ungen min förstår, men vill bara ha sin vilja igenom i alla fall, då kommer blicken fram. Den riktigt arga blicken som bränner lika mycket utåt som inåt. Jag känner verkligen när jag får den, även om jag inte styr över den. Och då är det slutdiskuterat. Min systers snart tonåriga barn sa till mig en gång att jag och min syster är likadana: så länge munnen går och vi kanske har en lite högljudd diskussion, då är allt lugnt. Då är man fortfarande på diskussionsstadiet så vi lyssnar. Men när blicken kommer, då är det slut.

Och så är det verkligen hos oss. Problemet är att nu vet jag inte vad jag ska göra längre. Har försökt med flera olika taktiker, och nu vill jag inte få den där blicken längre, så nu när jag vet att det mucka (hör man ju på tonen), säger jag bara nej och att jag inte vill diskutera men att hen kan gå och sura och skrika på sitt rum istället. Jag orkar inte ta diskussionen längre ens. Och sen på kvällen försvinner sju år och en treåring kryper upp jämte mig i soffan och vill sitta nära och titta på film ihop och gråter vid läggdags. Det är såna otroliga kontraster och jag känner mitt barns smärta över pappas frånvaro. Idag fick jag ett mess att han skulle ringa barnet ikväll. Så nu för en timme sen stack hen till en kompis istället. Så om pappan bestämmer sig för att ringa imorgon istället, ska jag inte säga något.