Barnens mormor är bipolär

Jag kanske också ska tillägga något om vår relation innan hon blev sjuk. Den var ok, men inte särskilt känslomässig. Jag kommer från en vanlig svenssonfamilj. Mina föräldrar har direkt inte stöttat och ställt upp i alla lägen. De pysslade med sitt och man fick reda sig. De drack en del och mamma började dricka hejdlöst efter att pappa dog, hon söp helt bort mina båda söners ankomst (hon var full när jag ringde från BB). Dvs inte så engagerad mormor heller. Jag tycker inte att jag står i skuld, med andra ord.

Jag vet att det är din mamma. Men rädda dig och ditt liv (din nuvarande familj) och klipp med mamma. Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men du kommer bara att dras ner och få höra ännu mer skit av henne. Du kommer må sämre, dina barn kommer påverkas.
Ja, det är din mamma. Och ja som barn känner man givetvis sig skyldig att stötta, hjälpa och ta hand om sin mamma också. Speciellt när hon är sjuk.

Min pappa är sjuk, alkoholist som utvecklats till demens. Han är inte helt borta, men de senaste 6-8 åren har varit fruktansvärda och det blir inte bättre. Så mitt tips till dig är att klippa. Ta beslutet medans det fortfarande är ditt.

Hej!
Jag är själv bipolär och fick diagnos för ca 10 år sedan. Är i dag 47 år.
Jag är visserligen typ 2 men har åsamkat min familj, släkt, vänner en del elände innan jag blev bra medicinerad.

din mamma är typ 1, dvs "sjukare" och jag förstår av det du skriver att hon verkligen dragit ned dig i sin sjukdom.
Du är medberoende och tar på dig skuld och skyldigheter fast du kanske inte inser det.

Tänk på att det är sjukdomen som talar när hon beter sig illa mot dig.
Att ta en diskussion med henne när hon är i ett maniskt tillstånd tycker jag inte du ska.
Hon fattar ju inte att hon är annorlunda.

Det bästa du kan göra enligt min åsikt är att se till att hon blir inlagd även om det så blir LPT.
Jag skulle faktiskt också dra ned på kontakten när hon befinner sig "bortom sans och förnuft "
Hon kan bara såra dig mer och du ska INTE känna dig skyldig för att du vill undvika en person som är elak och tär sönder dig och din familj.
Jag har skamset själv bett om ursäkt för beteenden och uttalanden jag gjort i ett skov.
Har ju dock mer insikt.
Men självklart har det tärt på mina relationer även om jag bett om förlåtelse.
Ett knivsår läker men det blir ärr..ord är sagda och handlingar utförda..
Även om man vet att personen är sjuk som gjort det så finns smärtan där likväl.

Det jag vill komma till är att du ska inte behöva göra mer än att, om du vill, se till att hon får vård.
Det är det enda du kan göra för henne.
Som jag tänker.
Detta är inte att överge henne utan helt enkelt göra detta för hennes eget bästa.

Du måste få må bra och kunna vara stark för att ta hand om din lilla familj.

Kram!

Jag håller med "Ge upp" vill jag också skriva.
Klipp banden även om det känns jobbigt.

Tack snälla Geupp för svaret! <3 Det lättar så att få höra det från någon. Alla mina vänner och bekanta verkar tycka att man måste kämpa. Men för vad?! Det blir aldrig bra, fast man ger och ger. Och det innebär som du skriver att barnen blir lidande.

Beklagar verkligen detta med din pappa och det som det måste ha inneburit för dig. Jag känner ingen som dig. Alla har sina "underbara föräldrar" som mår bra och ställer upp i vått och torrt. Hoppas du som jag har en egen liten familj att hämta glädjen i. Stor styrkekram till dig.

Och tack snälla foreverlove! Vad skönt att höra samma svar från någon som har egen erfarenhet! Beklagar att du blivit sjuk och jag förstår att du kämpar hårt, men du verkar väldigt insiktsfull och jag tycker du har väldigt kloka tankar. Dina råd är guld värda! Jag lovar att tänka på att det är sjukdomen som talar, inte mamma. Skillnaden mot dig är att hon aldrig ber om förlåtelse. Hon har klandrat mig väldigt hårt även under de år hon varit "frisk". Hånfulla kommentarer om att hon är stämplad som "psykfall" av alla. Hon känner sig straffad för att jag drev på om tvångsvård. Osv. Som om jag ligger bakom den psykiska ohälsan och önskar henne detta helvete?

Som dotter lever jag även med skräcken för ärftlighet. Jag har alltid mått psykiskt bra, men ändå. Du fick diagnosen vid 37 alltså? Hur upptäckte du att du var sjuk? (Detta är en parentes och du behöver inte svara om det känns jobbigt)

Kram till dig

Min pappa är bipolär och jag tar numera "paus" från honom när han är som värst. Men jag fick gå i terapi för att klara detta utan ångest och dåligt samvete. Så jag rekommenderar starkt terapi. Jag fick lära mig att man inte är " förälder till sin förälder". Lycka till, du är inte ensam. Jag kände igen mycket i din beskrivning. Kram

Vad tråkigt att höra Anonym.....bra och starkt gjort av dig, och tack för ditt svar....Jag har faktiskt funderat på terapi, och ska nog ta tag i det. Det är ju väldigt få som förstår, de flesta har ju ingen erfarenhet av en så pass sjuk person utan ger de råd man skulle ge i en frisk situation om det gällde en psykiskt frisk människa! Du känner säkert igen dig.......

Det känslomässigt dåliga samvetet kan jag säkert lära mig hantera så småningom. Men risken att hon skadar någon annan är värre. Hon brukar köra bil alkoholpåverkad när hon är manisk. Hon blir verbalt mycket aggressiv, och slog till en person en gång. Slagit sönder saker och eldat upp massa grejer på tomten. Tänk om hon kör ihjäl någon? Hon säger att jag ska vara glad som lever som var så jobbig som barn (syskonbråk med syrran). Det känns instabilt och otäckt. Tänk om hon går ett steg längre.

Lite rädd är jag att hon kommer hit. Tankarna far i väg, tänk om hon bara står här uppretad och arg, barnen skulle glatt släppa in sin mormor. Hon har aldrig gjort oss nåt fysiskt, men blir så sjuk så sjuk(psykotisk) så får hon inte hjälp vet jag inte...

Bör jag försöka ringa hennes läkare om tvångsvård, trots att det är "slutet på hennes liv" som hon säger. Hon kommer hata mig, men om hon kör över sina grannbarn i galenskapen då.....

Kram

Jag hade antingen pratat med hennes läkare eller gjort en orosänmälan till komunen.

( när det gäller äldre och sjuka människor kan man göra det till biståndshandläggare på äldreenheten på komunen, om man tror att ens anhörig eller annan far illa och inte kan ta hand om sig själv)

Min mamma tyckte hon inte behövde någon hjälp kunde ta hand om sig själv. Halvsidesförlamad efter en hjärnblödning och inte medicinerat för sin struma på ett halvår.

Hon hade så mycket ödem att hon såg illa och knappt hörde vad man sa.

Jag fick inget veta pga att jag och maken har haft ett pissigt halvår med bla cancerbehandling. De ville inte oroa mig. Bor 60 mil bort.

Så när jag och brorsan ( som inte blivit insläppt på ett år hos mamma)

Fick reda på hur det stod till tog jag reda på vad jag kunde göra om hon inte tänkte sammarbeta med mig.

Nu lovade jag och brorsan att inte tvinga henne till något men det gällde inte de två andra som är involverade

Och då fick jag veta detta med biståndshandläggaren om de får in en orosanmälan är de skyldiga, precis som socialtjänsten när det gäller barn, att starta en uttedning om det är sant och om det är det se till att den sjuke/gammla får den hjälp och stöd den behöver.

De kan alltså larma psyket och vad nu som behövs om man känner att man själv inte orkar mer.

Det kan inte ligga bara på dig, du bränner ut dig.

Ta ett steg tillbaka men jag skulle inte rekomendera att bryta helt och då för din egen skull. För jag tror om något skulle hända din mamma skulle du få enorma skuldkännslor som riskerar att föllja dig sedan. Så av ren egoism och för din egen skull dra ned på dina insattser blanda in "samhället" och sluta vara din mammas vårdare. Men prata med henne då och då ha kvar det. Var som många "vanliga" familjer som hörs av men inte är jätteinvolverade i varandras liv.

(Lyckades med hjälp av brorsan få mamma till läkare så hon är insatt på sin medicin igen. Och biståndshandläggaren lyckades få komma in till henne. Nu har hon hemtjänst från en liten firma och mamma bara älskar chefen där. Mamma låter som en ny person.

Nu får hon städat och hjälp med personliga saker utan att vi behöver göra det, vilket hon vägrade. Så hon kan känna sig självständig ändå. Hon är inte psykiskt sjuk i den meningen att hon har någon diagnos. Men psykiska problem har hon och har haft hela sitt liv. Jag tog hand om henne från det att jag var elva till dess jag flyttade sextio mil därifrån när jag var tjugo år. Så vara mamma åt sin mamma vet jag hur det är. Och för mig hade jag inte klarat av att bryta helt pga hur jag hade mått senare om hon hade dött. Mina skuldkännslor hade knäckt mig. Nu har vi kontakt för jag vill, älskar ju min mamma trots allt som hänt)

Låter nästan exakt som min historia. Min mamma, 60år, är bipolär. Har just nu ett maniskt skov. Hon vägrar dock hjälp och har ingen sjukdomsinsikt.

Houdini, tack för att du delar med dig av din historia! Jag ska ringa läkaren idag, och detta med biståndshandläggare hade jag ingen aning om. Ska kolla det idag med. Så skönt att er mamma mår bättre nu, jag klarar nog heller inte att bryta helt....pappa33, hur lyckas du tackla de maniska skoven? Vänder sig din mamma till dig trots att hon inte vill "bli hjälpt?" Kramar alla

Hej!

Jag tycker du TS ska fråga en läkare / psykiatriker om du känner oro för ev. ärftlighet så att du kan sluta oroa dig!  Så som jag förstått det är det oerhört ovanligt att bipolär sjukdom debuterar i mogen ålder. Jag tror högt alkoholintag kan ha spelat roll i din mors fall.

Om du orkar nu, anmäl till socialtjänst och sjukvård hur läget är nu och stig sedan tillbaka för din egen och din familjs skull. Min egen erfarenhet är att samhället är snara att utnyttja om det finns barn eller andra anhöriga som ställer upp. De tar ingen hänsyn till vad det innebär för dig utan ser enbart till vad dom kan spara in.

Du har fått råd i tråden om terapi. Jag instämmer. Terapi eller någon form av stödsamtal i annan form så du får ventilera och pysa ut vad detta verkligen handlar om och hur svårt och tungt det är. Man sörjer dessutom den mamma man aldrig haft och den mormor hon aldrig kommer att bli samt din rädsla för vad om ev. kan ta sig till mot dig och din familj.

Din mamma behöver mer stöd än vad du kan erbjuda. Du har verkligen gjort mer än nog utifrån vad du beskriver. Du har rätt att må så bra som möjligt trots att din mamma är sjuk.

Känner med dig!

Jag är medveten om att all komuner inte funkar lika bra som min mammas gör.

Men som uppochner skriver man har faktiskt ingen skyldighet att agera vårdare åt sina föräldrar. Framförallt inte när det gäller så allvarlig sjukdom hos någon som desutom saknar sjukdomsinsikt.

Så sök hkälp, backa tillbaka och ha bara den kontakt du orkar.

(Och var egoistisk tänk framåt vad du kan leva med resten av ditt liv. Alltså olika scenarion ex om jag säger upp bekantskapen med mamma nu hur mår JAG den dagen hon dör. Om jag inte gör ett dugg annorlunda nu mot innan, hur påverkar det MIG och mina barn. Osv. )

Jag fick veta av dom som mamma trots allt släppte in att hon hade gett upp och inte ville leva längre. Okej om det nu är så vad ska jag gör. Tvinga in henne på sjukhus där de ger henne mat och dryck eventuellt dropp och på så vis ser till att hon inte överlever. Eller acceptera hennes villja och låter henne dö.

Nu hade jag min storebror att prata med men vi tyckte lika mammas villja ska gälla inte vad vi mår bäst av.

Men hon tog faktiskt första steget själv hon bad mig om hjälp att ringa VC. Sen att fick vi fick hota och bråka för att få henne dit är en annan femma. Hon hade inte varit utanför dörren på 1 1/2 år. Jag och brorsan upptäckte till vår förfäran att vi lt som våran farsa ibland när vi pratade med henne. Nu gör du si eller så och inga dumheter både ordval och röst var stränga papparösten. . Men det funkade.

Och det känns så bra.

Åh skit!
Hade skrivit ett långt inlägg som försvann när jag råkade trycka på fel knapp!

Några arbetskamrater uppmärksammade att jag drack för mkt o drog med mig (tvingade) till husläkaren som remitterade mig till Beroendecentrum.
Fick träffa en psykiater där som relativt snabbt kunde ställa diagnosen och redan efter nån månad kände jag mig helt annorlunda sedan jag fått stämningsutjämnande , Lamictal.
Minns att jag tänkte - kan man må så här bra??

Utdrag från 1177 ( som du kanske har läst men anyway..
"Vuxna: Om du misstänker att du själv eller en anhörig har drabbats av en psykos bör du snarast ta kontakt med någon av följande psykiatriska öppenvårdsmottagningar eller mobila team som finns inom psykiatrin."

Så det är bara att vara kallsinnig och anmäla henne för tvångsinläggning!

Nu efteråt inser jag att mina kollegor antagligen räddat mitt liv eftersom min sjukdom troligen eskalerat och gjort mig mer och mer tanklös och självdestruktiv om jag inte fått hjälp.
I mitt fall så har jag nog mått dåligt långt innan jag fick diagnosen men inte uttalat sjuk.
Bomben briserade när jag upplevde flera livskriser samtidigt och hjärnan kunde inte skydda sig eller hur jag ska uttrycka mig.

Och ja ärftligheten är inte så liten.
Tyvärr men jag vill vara ärlig.
Å andra sidan gör det att man kan vara mer uppmärksam på symtom.
Min dotter fick ångestsymtom i gymnasiet och jag drog snabbt iväg henne till BUP som skickade henne till Affektiva Centrum för en grundlig utredning. Klart man blir överkänslig som förälder. Utredningen ...lång..visade dock att hon inte hade några symtom i övrigt.

Sedan har man ju en personlighet och din mammas elakhet kanske också är en del av den? Troligen.
Hennes stora alkoholmissbruk redan tidigare kan ju vara ett tecken, troligt, på en självmedicinering. Kanske?
I början "vaktade" jag mig själv löjligt noga och tänkte ofta att om jag var jätteglad eller om jag var nedstämd att det kanske var en hypomani eller depression på väg.

Har några vänner med typ 1 som tappar verklighetsuppfattningen vid manier/psykoser och de får oftast tvingas in till Psykakuten pga noll insikt.

Du är en väldigt bra dotter som jag uppfattar och som sagt ring psyk och se till att hon blir inlagd.
Hon kommer inte fatta vad hon behöver.

Jag låter kanske kallhjärtad men hon är en fara både för sig själv och andra så hon måste in. Du gör henne en tjänst.

Som bipolär själv vet jag att det bara är vården som kan hjälpa henne.
Inga vänner/släkt.
Ni bara dras ned och mår psykiskt dåligt.
Kram

Foreverlove, underbara arbetskamrater.som gjorde någonting och inte bara skvallrade och pratadr skit bakom ryggen på dig.

Det finns många underbara männniskor som har hjärta det glömmer man ibland bort.

Och vad skönt att läsa att du mår bättre och har det bra (?)

Banka också in i ditt huvud att du är en GOD dotter om du ser till att hon tvingas in på psyk.
För övrigt så verkar ni inte haft en kärleksfull kontakt ens när du var liten, att hon inte visade kärlek och engagemang. låt henne inte utpressa dig känslomässigt nu.

Jag skriver en del nu men vill försöka ge råd om hur du ska kunna skydda dig från såna som "oss"
Jag vet..låter lite komiskt när jag skriver oss..
Men jag är välmedicinerad nu och mina svängningar känner jag av och är helt hanterbara.

Jag är så glad att jag skrev mitt första inlägg igår! Vilka underbara människor ni är som tar er tid att svara och engagera er. Jag är så tacksam, först nu känner jag hur ensamt det varit de senaste åren. Ska se till att få samtalshjälp! Och jag kommer att ta till er alla goda råd. Kram från mig och all lycka till med era egna kämpiga situationen <3

Alla har sina kämpiga familjer. Det finns så mycket man inte vet. Det är ju nästan lite tabu att prata om sådant. Tyvärr.

Lycka till, och glöm inte bort dig själv och din familj. Låt det inte äta upp dig.

Foreverlove, tack för att du delade din berättelse! :)