Är jämt orolig för min sambo - tar kål på mig!!

Någon??

Jag har varit med om något liknande. Jag kände mig mig också ständigt orolig efter att min man var med om en olycka och det drabbade stora delar av mitt liv. Min man klarade sig dock och det var inget lika traumatiskt som för dig. Det tog ungefär ett år innan jag fungerade någorlunda normalt igen med har fortfarande mycket oro i mig. Nu har jag gått KBT och det har lärt att styra min oro mer. 

när det gäller tex olyckor och liknande brukar jag tänka att så länge ingen har kontaktat mig så har inget hänt. Om något hade hänt skulle sjukhus eller polis höra av sig. 

Dina tankar om hans ev otrohet är svårare att göra något med, mer än att försöka lita på honom, om det är så att ni är överens om att fortsätta tillsammans. Han bör få en chans att visa dig att han kan gå ut utan att han är otrogen. 

Det var en bra tanke som jag ska komma ihåg!

Min mamma dog (hjärtattack) när jag bara var 15 år. Det tog väldigt hårt på mig, speciellt eftersom det var jag som hittade henne hemma tillsammans med sambon. Jag förstår ju att det största anledningen till min oro är pga hennes död. Men jag vet inte vad jag kan göra åt det..

Har också funderat på KBT, men jag är 19 år och jag tror att det kostar pengar för en sådan behandling som jag inte har råd med..

man kan gå till vanlig vårdcentral och fråga om man kan få en kuratorkontakt. Det kan säkert vara lång kö men det kanske inte är helt akut just nu eftersom du känt så här så länge? Om du kan få en kuratorkontakt där så kostar det inget, eller möjligen som ett vanligt vårdcentralsbesök. Du borde åtminstone kunna få ett samtal för att avgöra vilken sorts hjälp som vore bäst för just dig. 

Beklagar sorgen och jag förstår att du är orolig...du är så ung och har förlorat så mycket det tar ett bra tag att repa sig från. Jag själv blir helt kall varje gång min mobil ringer sedan jag fick ett telefonsamtal om att min bästa vän dött när vi var 18 år. Jag har ju aldrig fått ett liknande besked sedan dess men hjärnan har ju sina egna idéer. Jag tror åxå att du skulle må bra av att prata med någon som verkligen kan hjälpa dig.

Åh, vad jag vill skicka många kramar till dig. Oro för allt möjligt har alltid varit en stor del av mitt liv. Jag har så länge jag kan minnas tänkt på vilka hemska saker som kan inträffa, ända sedan jag var barn alltså. Sedan blev det också så att hemska saker inträffade, när jag var 14 omkom min pappa i en motorcykelolycka och även om mina föräldrar var skilda och jag inte träffade honom så ofta var det jobbigt förstås. När jag var 19 år dog mamma i en stroke, väldigt hastigt och oväntat det också och det var verkligen fruktansvärt hemskt. Alldeles jävla ensamt.

Men nu har det gått lång tid. Nu är jag 38 år, gift och har två egna barn och ett bra liv. Jag borde ha gått i terapi, men har inte gjort det. Om jag hade hittat en bra terapeut hade det nog varit mycket bra för mig. Du har fått rådet att vända dig till vårdcentral och det håller jag absolut med om. Om du inte får bra hjälp på första försöket, så ge inte upp, utan sök igen.

Du har människor nära, din sambo och din mormor. Det är inte konstigt att du oroar dig över vad som kan hända dem. Du har varit med om något jättehemskt när du hittade din mamma död verkligen många, många år för tidigt. Det skulle vara konstigt om du inte utvecklat ett katastroftänkande efter det!

Du och din sambo har gått igenom mycket jobbigt tillsammans och då kommer man nära varandra, samtidigt som han har svikit dig förut. Det är inte konstigt att du funderar över tänkbara hemska scenarion som skulle kunna inträffa. Men samtidigt verkar ni ha det bra nu. Försök vila i det.

Det tog mig ca 5 år att må ok efter min mammas död. Under de åren hade jag relationer, men inte så bra, bl.a. för att jag inte mådde så bra. När jag träffade min man hade jag hunnit börja må bra igen, vilket var positivt för denna relation.

Fortfarande oroar jag mig mycket för allt som kan hända t.ex. när vi kör bil, eller när någon är sjuk och jag har också en inte alldeles lindrig (odiagnostiserad!) hypokondri. Men det är ok. Jag känner oron, jag bejakar den en liten stund och tänker sedan bort den, och det går. Den rinner undan. Det viktigaste för mig är att hålla mig lagom sysselsatt. När jag är ensam för länge utan särskild aktivitet blir jag konstig, så jag försöker undvika det. Jag har många vänner, ett engagerade jobb och försöker leva normalt och Svenssonaktigt, för då mår jag bäst!

Förlåt ett jättelångt nattmeddelande! Jag känner bara så mycket för dig, och minns så väl hur det är att vara ung och i sorg. Min allra varmaste kram till dig!!!

Tack för era fina ord! ??

Det har gått några år sen hon dog, så jag mår ändå bra kring det. Men jag har aldrig pratat med det om någon, och det känns inte helt okej att prata med min sambo om det då han fortfarande har en sorg efter sin enda bror som dog i en olycka som 21-åring.

Jag tror att jag omedvetet har obearbetade tankar efter mammas död som aldrig fått komma ut. Men jag är så himla rädd att mina orostankar kommer tillslut förstöra min och min sambos förhållandet. För vi har en stadig relation, men den klarar inte allt. Jag vet ju att han blir less på alla mina frågor, att jag vill veta vart han är hela tiden, kollar hans telefon osv. För det blir ju jobbigt för vem som helst.. Men jag kan inte släppa tankarna..

Sök hjälp, ring till Vårdcentralen och be om någon samtalskontakt.

Då kan du ventilera din oro, och få hjälp att hantera den.

Har du ingen annan familj eller släkt?

Jag har tre bröder varav 2 jag har bra kontakt med samt en mormor som står mig närmast!

Kan du prata med dom?

Ja kan kan jag, men det är inget nån av oss pratar om faktiskt..

Varför kollar du hans telefon? 

Det är väl bara rannsaka dig själv. Problemet ligger ju hos dig. De sakerna din man gör är ju inte ens riskabelt. Ska ni sluta åka bil för att man kan krocka?

Vi ska alla dö tillslut. Varför inte göra det man vill tills dess?
Kolla på dessa klipp nedan. Tror du dessa mäniskor skulle sluta göra vad dom gör bara för att deras familjer var oroliga?

Vill bara säga att jag har gått i kbt hos vc och det kostade bara 100kr/gång! :)
Funkade väldigt bra!! :)

Jag tycker det låter som att du har katastroftankar.

Det hände mig ett tag efter att några "otroliga" och oväntade händelser drabbade mig. En psykolog beskrev det så bra: Det går inte att komma ifrån att när det otroliga som inte händer än drabbar än så är det inte särskilt konstigt att man upplever en helt annan otrygghet än andra. Man vet helt enkelt att det otänkbara kan hända.

Det som har hjälpt mig är att bara låta tankarna komma och just se att de är oro och katastroftankar. Sen har jag också begränsat hur långt jag låter mina tankar spinna. Jag unnar mig att tänka på vissa scenario en liten stund, men säger sen till mig själv: Ta den sorgen/utmaningen/krisen OM den kommer. Det finns ingenting att göra åt det som inte har hänt nu.

Jag tycker att oro också är sunt på många plan. Din pojkvän har faktiskt varit otrogen en gång. Att oroa sig för detta är till viss del mentalt sunt. Men det är inte samma sak som att du behöver kontrollera honom eller prata med honom om detta. Vissa skulle nog till och med påstå att det är dumdristigt att inte oroa sig för detta.

Men. Försök att använda oron konstruktivt. Ge den lite utrymme utan att låta den äta upp dig!