Jag HATAR verkligen att vara gravid

Med risk att missförstås men åh vad skönt det var att läsa ditt inlägg, jag är inte ensam alltså!

Men så klart blir jag också ledsen över att du mår så här, jag hoppas att du kan få hjälp.

Själv hatar jag att vara gravid och alla de begränsningar det innebär i tex kost och livsstil. Jag hatar att prata om min graviditet, avskyr helhjärtat att det verkar bli det enda alla kan prata om med mig, vill bara skrika att det är sjukt ointressant och att det finns andra saker man kan prata med mig om. Jag är heller inte intresserad av att höra om andras graviditeter.

Jag håller på att oroa ihjäl mig för hur livet efter födseln ska bli, det här är vårt första barn. Vi har försökt lääääänge (flera år) att få barn så jag borde väl vara himlastormande glad men har mest ångest och mår dåligt men det vågrar jag inte berätta för någon.

Heja dig och heja oss! Man MÅSTE inte tycka att det är rosafluffigt och ljuvligt att vara på smällen. Det är en stor, fet kvinnofälla att vi förväntar oss av oss själva och andra att det ska vara en enda stor lycka att vänta barn. Håller med dig till 100% vad gäller att ens fysiska tillstånd blir samtalsämnet nummer ett. Jag tror och hoppas att allt blir bra för dig när du väl är igenom graviditeten. Det var verkligen fantastiskt att få barn. Att jag inte lyckas intala mig själv just precis det i det här läget är oerhört märkligt och frustrerande.

Och förresten, ang begränsningar i kost och livsstil. Vill inte komma med vare sig pekpinnar eller uppvigla till nåt men jag åt både sushi, råbiff, blodiga biffar, ostar och charkuterier under min förra graviditet. Tycker det är så mycket hysteri kring det där. Mådde tillräckligt dåligt som det var för att dessutom orka börja leva asketiskt. 

Ojojoj. Tack för tråden. Är också gravid i v 11 med mitt andra barn och jag hatar varje sekund. Till skillnad från mitt första så är denna grav inte planerad och vi hade sjuk otur att det lyckades bli nåt. Men jag kan inte ta bort ett syskon till mitt barn-det gick bara inte. Och när syskonet är fött så kommer det bli bra.

Med det sagt: dra åt helvete vad less jag är. Redan. Allt är skit! Jämt ska det mås illa, TRÖTT, yrsel, uopsvullen som en gris så man kan tro att jag är i sjätte månaden. Inget är kul längre och det enda jag vill är att ligga på soffan och skita i allt. Jag går min drömutbildning dessutom och inte ens den lyckas göra mig motiverad. SUCK.

Det enda som gör mig riktigt glad är tanken på sterilisering som jag ska göra när den här skiten är över. Pust

Jag har också verkligen hatat att vara gravid. Mitt förhållande höll på att spricka bägge gångerna. Mitt råd är faktiskt att ta piller! Jag har efter min senaste graviditet börjat äta piller mot PMS 10 dagar i månaden (då jag typ blir likadan som när jag var gravid) och det har förändrat mitt liv. OM jag skulle blir gravid igen så skulle jag inte tveka om jag skulle käka piller eller inte, det är inte värt att må så dåligt. Det är ju ändå inte på "riktigt" det är hormoner som fuckar upp en så då känns det ju som om det är okej med lite kemikalier som kan fucka tillbaka det liksom...

Hahaha. Förlåt att jag skrattar men jag förstår precis. Min målbild är champagneflaskan jag ska sprätta, en EGEN, för att fira att jag ALDRIG MER kommer att vara gravid efter detta. 

Hoppas dock att syskon blir kanon. Är livrädd för tvåbarnschocken en del beskriver. Knäpper fingrarna och ber till högre makter om att den chocken åtminstone kan få bli lindrig. 

Emotemot - vilka piller äter du? Vad upplever du att de ger för förändring? Och märker du av några biverkningar? Är livrädd för att bli TOTALT avtrubbad och dessutom verkar ju viktuppgång vara vanligt. 

Jag bara undrar varför du ens skaffar barn när du avskyr det, uppenbarligen?

förlåt att jag skrattar när jag läser den här tråden, men det var fan det mest frigörande jag läst på länge! mådde skit innan jag blev gravid och mår skit nu med. ångest som fan och stör mig på att få stora bröst osv osv. helt ovillig att identifiera mig med alla mammor som liksom tycker att detta är meningen med livet och identifierar sig fullt ut med sitt mammaskap, en hemlig liten klubb jag nu fått äran att träda in i. tack men nej tack, detta suger. 

min största dröm just nu är att bo med min hund i en volvo 740. i skogen. långt bort från min man som luktar sött på nåt vidrigt sätt...

men seriöst också. jag har gått i väldigt bra terapi det senaste året och får i dagsläget bra hjälp. om någon vill ha lite tips och råd hur jag gör för att minska ångest så har jag massa verktyg jag gärna delar med mig av. det viktigaste verktyget är dock att träffa andra i samma situation, den här tråden är fantastisk.

gillar även tråden "de fulaste namnen vi vet", där kan man hitta riktigt schyssta namn till ungen!

är det en uppenbar undran? du har uppenbarligen inte förstått problemet. att skriva så som du gör får en bara att må än mer dåligt. vet du något om hur ångestens natur ter sig?