Funderingar kring att inseminera för att få ett till barn/syskon, när första barnet kom till på ”vanligt” sätt och har en pappa?

Har du pratat med ditt barns pappa? Han kanske också är sugen på ett barn till, och då är ju allt löst.

Jo, vi pratade om det för något år sen, men nu har han en sambo och jag tror inte att hon skulle vara så förtjust i den idén!  Och jag skulle nog inte vilja ha ett barn till med honom ändå, han är en jättebra pappa - men att ha delad vårdnad och att försöka komma överrens är ibland lite klurigt och snårigt... Men din tanke var inte dum, hade situationen sett annorlunda ut hade det absolut varit en möjlighet tror jag!

Jag tycker inte det är rätt att bli gravid genom insemination, om det inte är från den egna partnerns spermier, just för att barnet har rätt till sin pappa... Och för min syn att barn bör bli till inom äktenskapet. Hoppas hur som helst att det blir bra för er.

Sjukt egoistiskt att skaffa barn utan en pappa.

Tack för din input Rebecca J

Jag har aldrig velat gifta mig och kommer inte att göra det även om jag skulle träffa någon som jag blir tokförälskad i. Mamma har jag blivit ändå, och mitt nuvarande barn har en närvarande pappa. Jag är också väldigt stark i min åsikt att ensamstående och lesbiska ska ha rätt till insemination, och att familjer kan se ut på lite olika sätt J

Det löser sig säkert för oss, tack, men funderingarna snurrar ju i huvudet hela tiden så jag skulle gärna vilja veta lite hur det har gått för andra som befinner sig/har befunnit sig i min situation!  

Ja, det är egoistiskt, det är alltid egoistiskt att skaffa barn, hur en än vrider och vänder på det så är det ju kvinnans/mannens/kvinnornas/männens önskan att få ett barn som leder fram till beslutet att skaffa barn (på vilket sätt det nu än går till). Naturligtvis finns det kvinnor som inte alls vill bli mammor eller få barn, men som på ett eller annat sätt tvingas till det (t ex kvinnor i vissa länder som blivit våldtagna och inte får göra abort).
Men är det inte hur vi tar hand om barnet när det väl har kommit som är det som egentligen gäller?

Du sätter ändå ord på det jag funderar på, även om det lät lite otrevligt. När jag valde att föda det barn jag har nu var det också en egoistisk handling, och det är jag ok med så här i efterhand. Frågan är nu om jag vill vara så "egoistisk" igen? Jag tror det, men jag är inte säker. Jag är ju som sagt rädd för att mitt egoistiska beslut kommer att bli tungt att bära för det här barnet. Men jag TROR också att det inte alls behöver bli så, och efterlyser därför lite erfarenheter kring det

Hej.
Jag sitter med exakt samma funderingar som dig. Har ett barn med en pappa, dock inte en speciellt aktiv pappa. Har velat fram och tillbaka hur jag ska göra. Vad som är rätt, kommer mitt andra barn att känna sig utanför osv osv.  Tankarna har malt och gör det fortfarande. Jag har dock bestämt mig att köra på det.
 
Mitt eventuella framtida barn kommer ha massor med människor runt sig som älskar honom/henne. Jag tror och hoppas att avsaknaden av en pappa inte kommer att bli så stort i slutändan. Att vi, resten av familjen kan kompensera för det. Är själv uppvuxen med en pappa som valde bort mig när han fick ny familj. Har aldrig känt att det varit något större problem just för att jag har haft en mor och mormor som varit fantastiska.

För mitt första barn känner jag att glädjen av att få ett syskon inte är något jag vill ta ifrån honom. Att han ska stå ensam kvar när jag går bort är inget jag vill.

Så jag kommer med största sannolikhet börja försöka att få ett syskon snart. I vår lilla familj så tror jag att det kommer att gå jättebra. kommer välja öppen donator så att barnet har en möjlighet att söka upp donatorn när hen är 18.

Tack för ditt svar!

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Du verkar ha kommit ett steg längre i planerandet och funderingarna, men jag är strax bakom J All lycka till till dig och din lilla familj!

Just det där du skriver om syskon funderar jag ju mycket på, och min treåring har börjat fråga om det inte ligger en lillebror i min mage nu, hen har många dagiskompisar som fått småsyskon och så läser vi ju ofta  om Emma och hennes lillebror (Gunilla Wolde).  Det var egentligen mitt barn som på riktigt fick igång de här funderingarna när det började prata om en lillebror.

Som jag skrev innan, hjärtat säger ja? men jag är en sån som måste fundera färdigt tills det känns alldeles rätt, och jag har en liten bit kvar. Men för att förbereda mig inför en eventuell insemination har jag i alla fall börjat kolla upp när jag har ägglossning osv för att ha koll på det om det nu skulle bli av. Och börjat räkna på inkomster/utgifter och hur föräldraledigheten skulle se ut.

Jag har dock inte funderat klart angående öppen eller anonym donator, det är nästa steg efter det här? Mycket att ha i åtanke vid ett så här stort beslut.

 

Tack som sagt för ditt svar, och hoppas att allt kommer att funka fint för dig så att ni snart får bli tre!

Det var så lite. Så är det ju, man har olika åsikter och lever på olika sätt. Jag uppskattar en person som inte delar mina åsikter och kan framföra sina till mig på ett rakryggat sätt. Frågar man efter olikas åsikter så möter man även oliktänkande. Ibland tar man till sig, ibland inte, så fungerar i alla fall jag :)

Ja, det kommer att bli skillnad för det nya barnet. Men det barnet växer ju upp med dig och sitt syskon och vet inte om något annat.

Om du verkligen vill ha ett barn till, och inte vill vänta på att träffa en ny man, så gör det. Det är alltid egoistiskt att skaffa barn, och så länge du älskar dina barn och tar väl hand om dom, så kommer det att gå bra.

Hej, jag har varit i liknande sits och valt att skaffa syskon på egen hand. Jag delar gärna med mig av mina erfarenheter och tankar men inte i det öppna forumet. Du är varmt välkommen att pm:a mig om du vill bolla vidare

Jag tycker att du resonerar vettigt TS. Hellre skaffa barn själv än välja en ny partner som inte visar sig vara den rätta.

Jag funderar också på insemination. Tänker vänta till början av 2016.

Hoppas det går bra för dig

Så är det absolut! Och jag märker ju vilkas åsikter jag väljer att ta till mig för att komma fram till ett bra beslut (jag har ju ändå redan kommit ganska långt i den här funderarprocessen)  

Oj! Vilken arg gubbe det blev! En sån skulle jag ju inte alls ha där!

Tack, jag pm:ar dig gärna lite senare!!

Ja, en ny partner har jag väldigt svårt att tänka mig. Jag är inte riktigt en sån som trivs i tvåsamhet. (Men det är urkul att "vara två" med min unge, och jag tror att en till i familjen skulle bli fantastiskt - fantastiskt jobbigt också kanske, hehe, men det är ju en del av resan )  

Om det nu blir av är det början av 2016 som gäller för mig också!

Kul att du också går i inseminerartankar, och lycka till!

Jag har läst 4 år av psykologi och det finns, vad jag vet, inget som säger att singelföräldrar eller familjer med annan konstellation än den "normala" kärnfamiljen är bättre. Dock finns oftare en större stress över ex. ekonomi, få ork och tid att räcka till för dessa familjer. Finns nära familj och vänner som stöttar brukar inte detta heller vara ett problem. Men som föräldrar, i pedagogik, kärleksmässigt osv., finns ingen skillnad mellan olika familjer vilket i grund och botten är det viktiga för ett barn. Jag förstår tankegångarna med att inte kunna ge båda barnen det man vill ge dem men med tanke på att du ens funderar i dessa banorna visar ju hur mycket du bryr dig och är medveten om detta. När den lill* är liten men undrar varför hen inte har en pappa, förklara varför. Ju äldre barnet blir kommer hen förstå fler dimensioner av ditt val. Du låter som en väldigt omtänksam förälder som sätter barnen först vilket egentligen är det enda som betyder något. Du hade lika gärna kunnat skaffa barn med en pappa som inte kommer vara närvarande som pappan till ditt första barn. Skillnad kommer det vara oavsett eftersom de inte har samma pappa. Frågan är bara hur du hanterar den.Och det tror jag nog att du kommer göra bra.

Lycka till hur du än gör!

Jag skulle absolut kunna tänka mig det. Jag lever just nu i en relation där vi är starkt oense kring hur många barn vi vill ha, och lämnar jag den pga att jag vill ha fler barn så har jag för avsikt att "lösa" det på egen hand inom en ganska snar framtid. Det är inte en ny man och en ny relation jag är ute efter utan att ge mitt barn syskon och få bli mor igen.
Jag har också stött och blött det här med att inte ha någon pappa, utanförskap etc. men kommit fram till att det är min egen inställning som i så fall vore begränsningen. Mitt barn kommer också att ha en massa härliga människor i sin omgivning, både kvinnor och män. Och mig såklart, samt sitt syskon <3

Hej!

Jag fick upp detta när jag googlade och är i exakt samma sits som du. Jag vet att tråden är gammal men jag vill veta hur det gått? Vad tog du för beslut? Hur gick du tillväga?

Vore tacksam om du svarade, är nyfiken att få input från någon som suttit i samma funderingar som jag!