Har jag vuxit upp med en psyksjuk förälder?

Mina första minnen är skrik, bråk och porslin som flög tvärs över rummet och krossades mot väggen och tapeterna förstördes för det var mat och dryck på porslinet.
Jag var rädd för min mamma som liten. Speciellt att vara ensam med henne. Jag är fortfarande obekväm när jag är ensam med henne om sanningen ska fram.
Hennes humör skiftade på en sekund och hon blev rosenrasande och skrek fula saker åt oss.
Som jag minns det så var hon arg och tjurig 90% av tiden.

Jag kunde aldrig gå och prata med henne om saker som barn funderar på för hon skällde på mig, skuldbelade mig och tryckte ner mig. Jag hade inget stöd i något från henne.
Hon var oftast hemsk mot mig och så snäll mot alla andra vilket var väldigt förvirrande för mig som barn. Det är fortfarande förvirrande förresten.
Hon hotade och skrek ofta att hon skulle ta livet av sig och köra ihjäl sig för hon har ändå inget att leva för och ingen tycker om henne och så tog hon bilen och försvann i timmar.

Hon pratade hela tiden om hur fint namn min kusin hade och hur hon hade velat att jag skulle heta det. Mina namn vet hon inte ens var dom kommer ifrån och hon har aldrig sagt att dom är fina och hon har tom sagt att hon ångrar mina namn. Bara ett litet exempel på hur hon tryckte ner mig och höjde andra.
Hon tog inte hand om mig speciellt mycket, det var pappas jobb, när det gällde att packa skolväskan, skjutsa mig, se till att jag hade passande kläder och hjälp med läxor etc.
Hon hjälpte mig inte att få kompisar utan tvärtom så var alla andra familjer så dåliga att jag inte fick umgås med dom.

Hon sa hela tiden att ingen tycker om mig. Som femåring så sa hon att grannbarnen bara ville leka med mig för att vi hade en pool. Så har det fortsatt hela livet men orsakerna att ingen tycker om mig har ändrats med livssituationen förstås.
Hon sa och säger ofta att andra talar illa om mig, saker som verkar helt orimliga ibland men som ändå gör mig förvirrad och jag får en oroskänsla att dom kanske gör det trots allt. Kanske ingen tycker om mig på allvar och alla snackar skit bakom ryggen på mig?
Hon fick mig även att tro att hela min släkt inte heller tycker om mig, speciellt inte på pappas sida.

Hon skulle och ska fortfarande tävla med mig i allt. Hon kan aldrig låta mig få glänsa utan ska alltid ta över fokus. Hon vill alltid ha lite finare, lite bättre och lite mer än mig.
Om någon ger mig en komplimang för min jacka t ex så är hon direkt där och säger att hon minsann har en likadan och vill att alla tittar på den istället.
Hon härmar mig med massor av saker vilket är lustigt eftersom att jag är så dålig och värdelös enligt henne.

Hon tar över exakta ord jag har sagt och låtsas att det är hennes ord och tankar. Exempel: Vi köper en cykel till pappa i present för han har alltid velat ha en mountainbike, säger jag.
-Jaså, har han? Det har jag aldrig hört men okej, svarar hon.
Sen hör jag hur hon säger när hon tror att dom är ensamma att hon ville ge honom cykeln eftersom att han alltid har velat ha en mountainbike och hon kom ihåg det när hon skulle köpa present. Sanningen är att hon hade noll engagemang inför köpet och inte visste att han ville ha en sån och jag fick göra allt jobb.

Hon kommer med vita lögner, riktiga lögner och förvrider sanningen för att passa hennes syften. Hon kan aldrig ha fel och har hon det och måste erkänna det till slut så är det för att jag/pappa/någon annan har felinformerat henne fast vi kanske inte ens har pratat om det förut.
Det går inte att diskutera med henne. Det är helt omöjligt. Håller man inte med henne så blir hon vansinnig och kränker en och är arg och omöjlig att ha att göra med i allt från en dag till en månad beroende på vad det gäller.
Hon vet alltid bäst no matter what. Jag kan ha doktorerat i ett ämne men hon skulle ändå veta bättre.

Hon skriker så högt att det hörs ut på gatan fast alla fönster och dörrar är stängda.
Hon kan stå och skrika hemska saker åt en i 30 minuter i sträck och sen börja om en timme senare. Hände nyligen igen när jag var nyopererad och sängliggande och inte kunde ta mig därifrån. Hon gjorde likadant när jag var barn. Helt oprovocerat så skriker hon om hur dålig man är och att man inte är vatten värd.
Om hon ber en göra något så hinner hon knappt säga orden innan hon börjar skrika att man är värdelös och inte tillräckligt snabb och så gör hon det själv och ger en dåligt samvete förstås för att man inte hjälpte henne. Men man hinner ju inte ens få ordern innan hon tycker att den ska vara uträttad redan.

Hon drar ofta upp och ältar saker någon har sagt eller gjort för 20-40 år sen eller ännu längre tillbaka.
Alla är endera höjda till skyarna eller sänkta till botten. Men det är få personer som är bra överhuvudtaget enligt henne och definitivt inte jag och pappa.
Hon ska alltid jämföra sig med andra och där är hon alltid bättre än alla andra förstås och så snackar hon gärna och mycket skit om folk. Säger sällan något bra om någon eller ger en komplimang. Fast framför andra är hon förstås älskvärdheten själv och låtsas tycka att dom är fantastiska så alla tycker hon är så underbar som känner henne på ytan.

Det här är bara lite av problemen men det värsta har varit att hon är så labil, arg, sur och skriker och trycker ner en hela tiden. Man får gå på äggskal runt henne men inte ens det hjälper för det mesta. Hon exploderar ändå och man förstår inte ens vad man har gjort fel. Hon är som en vulkan av ilska och fula nedsättande ord sköljer över en gång på gång, om och om igen. Man måste hålla med henne i allt hon säger fast det är helt uppåt väggarna för annars blir det världskrig.

Detta är en väldigt liten och övergripande del av henne och min uppväxt men rent spontant låter det här som en psyksjuk människa och vad lider hon av isf?

Meningen var att skriva lite kort men det här blev ju jättelångt ser jag nu så förlåt för det. Hoppas ni orkar läsa det trots att det är så långt.