Jag är 23 år.
23 år och skild.
I hela mitt liv har jag sett den där bilden framför mig. Den där bilden om en kärnfamilj som håller ihop livet ut. Jag träffade Honom. Honom med stort H. Men något gick snett på vägen och livet blev inte alls som jag hade tänkt mig.
Nu står jag här. 23 år med hus, två barn och ett helt liv kvar att leva - med en splittrad familj.
Överlever man någonsin något sånt här? Blir man sig själv igen? Hittar man hoppet igen?
Jag är 23 år.
23 år och skild.
I hela mitt liv har jag sett den där bilden framför mig. Den där bilden om en kärnfamilj som håller ihop livet ut. Jag träffade Honom. Honom med stort H. Men något gick snett på vägen och livet blev inte alls som jag hade tänkt mig.
Nu står jag här. 23 år med hus, två barn och ett helt liv kvar att leva - med en splittrad familj.
Överlever man någonsin något sånt här? Blir man sig själv igen? Hittar man hoppet igen?
Ni är så himla unga båda två. Misströsta inte. Det är inte vanligt att ha hunnit med äktenskap, barn och hus i er ålder. De flesta har inte hittat någon att leva med i så ung ålder. Jag fyller 35 snart och har fortfarande inte träffat någon man som inte bara är ett omoget svin. Inte kan jag gå och gräva ner mig för det. Försök att vända det till något positivt även om ni nu bara får träffa barnen varannan vecka, gör sånt ni inte "kunnat" när ni så tidigt började leva familjeliv och gå ut och träffa nya människor.
Ännu ett exempel på varför man ska vänta med familj tills man är mogen nig.
Borde vara 25årsgräns på barn....
Ännu ett exempel på varför man ska vänta med familj tills man är mogen nig.
Borde vara 25årsgräns på barn....
Jag är i samma sits, nästan. Är man.
Visserligen 28 år, men jag träffade kvinnan med stort K för några år sedan. Köpt hus och fått en fantastisk dotter.
När jag går i tankar kring ett andra barn kommer det som ett skott i magen att hon inte vill mer.
Visst har jag fått en fantastisk dotter jag älskar över allt annat, men resten då? Puts väck.
Vill man ha mer barn tvingas man till någon bonusförälder som jag i alla fall i nuläget är fullständigt ointresserad av.
Min dotter kommer aldrig att få ett riktigt syskon.
Min sambo "vill vara fri". Hon hatar mig.
Synd för inte minst min dotter att hon inte kom på det tidigare.
Jag är i samma sits, nästan. Är man.
Visserligen 28 år, men jag träffade kvinnan med stort K för några år sedan. Köpt hus och fått en fantastisk dotter.
När jag går i tankar kring ett andra barn kommer det som ett skott i magen att hon inte vill mer.
Visst har jag fått en fantastisk dotter jag älskar över allt annat, men resten då? Puts väck.
Vill man ha mer barn tvingas man till någon bonusförälder som jag i alla fall i nuläget är fullständigt ointresserad av.
Min dotter kommer aldrig att få ett riktigt syskon.
Min sambo "vill vara fri". Hon hatar mig.
Synd för inte minst min dotter att hon inte kom på det tidigare.
Skiljde mig när jag var 27. Hade varit ihop över tio år. Byggt ett helt liv med hus två barn osv.
Nu sitter man i en jävla hyreslägenhet och känner att jag är tillbaka på 0 eller snarare minus, då ingen i min ålder vill ha en tjej med barn :(
21 år, son på 4 månader & väntar på en skilsmässa.
Visst kan man undra över framtiden men tänk på allt bra du har fått utav det som varit och att de är över nu. Ett nytt kapitel i livet - se fram emot det och ångra inte de som hänt
Min dotter kommer aldrig att få ett riktigt syskon.
eftersom ca 50 % skiljer sig nuförtiden så får man nog gå in i en relation med vetskapen att för en del håller det inte, och det inträffar oftast i småbarnsåren. Se det inte som ett misslyckande ,se det som att det var så det blev, dra lärdom av erfarenheterna, gör det bästa du kan för dina barn, gå vidare i livet med en positiv syn på att nu kan du välja hur du vill ha resten av ditt liv 