Min högsta önskan

Jag har haft en ganska så turbulent historia när det kommer till kärlek. Vilket lett till att jag idag snart 36 inte har något barn. Detta trotts att det varit min högsta önskan.

Men dels har jag inte velat skaffa barn när det inte känts rätt, jag har vid två tillfällen fått tidiga missfall, som såklart gjort mig ledsen men samtidigt då jag inte varit i förhållanden som varit rätt, i ena fallet skedde det samtidigt som jag fick veta att han var otrogen, troligen stressen som gjorde att det blev missfall, andra så upptäckte jag att jag var gravid dagen efter att killen gjort slut, så ja det var inte läge att skaffa barn då!

Min stora sorg är att jag inte har barn, det och att gifta mig har varit min dröm sen jag var liten. Men vill att det skall vara med rätt person inte till varje pris! 

Dessutom har jag själv alltid varit väldigt bunden till min mor, min bästa vän... Vi har alltid hängt ihop. Bott ihop långa perioder även nu när jag är vuxen. 
Hon har varit mitt stöd i alla lägen!

Sen förra året ändrades allt... Jag träffade en underbar kille. Det var kärlek från första stund!

Innan vi varit tillsammans ens en månad så rasade min värld samman då min underbara mor fick en hjärnblödning och dog.... Min kille har varit ett underbart stöd, satt med mig i timmar på sjukhuset och vakade, hjälpte till med begravning och tömning av min mammas hus. Mina syskon bor utomlands så de har inte kunnat stötta mig så som jag vet att de skulle velat.

Samtidigt så kom det fram att min kärlek inte vill gifta sig, eller iallafall troligen inte (han kan ibland vara lite luddig) och han har inte barn för han helt enkelt inte velat ha barn, han kan säga att med rätt person vid rätt tillfälle så kan han tänka sig det. Men ja han säger också att han kan tänka sig att leva utan att få barn. 

Jag har diverse bristsjukdomar och bla järnbrist. Det tros bero på att jag har extremt kraftig mens, så läkare ha konstaterat att jag skulle må bättre av att sätta in hormonspiral ihop om att det skall stoppa mina blödningar eller iallafall minska på dem. I värsta fall kanske till och med bränna ur min livmoder. De har pratat med mig länge och väl ang mina val och gjort klart för mig att spiral är bäst om jag tänkt skaffa barn i framtiden. Men de säger samtidigt att spiralen bör sitta inne minst två år för att det skall vara något bevänt med att gå igenom det hela. Och att med min ålder så innebär det att det inte är idealiskt om jag vill ha barn. De säger att det bästa är att jag skaffar barn inom de närmsta två åren. För då kan man hoppas på att mitt allmäntillstånd inte försämras för mycket utan jag kan klara mig på järninfusioner som jag tar redan i dagens läge. Samt att ja med min ålder så bör jag inte vänta längre... 

Så kort sagt mina val är:
Sätta in spiral och ta ut den om två år och därmed minska mina chanser till barn.
Sätta in spiral eller göra något av de andra sakerna och glömma barn troligen helt och hållet.
Eller försöka skaffa barn snarast, och sedan se om det är lämpligt att sätta in spiralen efteråt. 

Det hela gör mig panikslagen!!!

Försökte prata med min pojkvän om det hela och han säger bara "ja men vänta med spiralen då det är väl bäst" men samtidigt kan han inte säga om han vill börja försöka med mig eller inte. Han kan inte ens svara på om han vill de närmsta åren. Har försökt förklara för honom att vill vi inte försöka skaffa barn nu så är det bästa för min hälsa att sätta in spiral, men att det betyder att vi har mer eller mindre gjort ett val. men han verkar inte förstå något av det hela.

Min pojkvän är just nu för tillfället arbetslös, vilket jag misstänker är en anledning till varför han inte vill just nu även om han kanske eventuellt skulle vilja med mig.

Nåja... Detta är bakgrunden till mina nojor just nu...

Jag sitter hemma med högfeber, ont i varje led. Som om det inte skulle räcka så skulle min mens ha kommit i lördags eller senast måndags. Sitter här och har för fjärde dagen som mensvärk, så där som det brukar vara inför mensen. Jag brukar kunna ha det så samma dag som mensen kommer eller tidigast dagen innan.. Men nu är det sedan i onsdags. Har sprungit på toa 3 gånger så ofta som jag brukar, känns som jag behöver kissa jämt! Varje gång kollar jag på pappret... Men INGET... inte ens en droppe av mensen!! Detta är inte normalt för mig!!

Mina bröst känns tunga och mina bröstvårtor är ömmande. Jag har halsbränna och magen molar och molar. Och ingen mens....

Ena sidan kan jag känna "YES!!!"  Om jag nu skulle vara gravid så skulle det vara underbart!!! Men å andra sidan, jag kanske inte är det.. det kanske bara är mina nerver tillsammans med influensan som gjort att mensen segar lite denna månad??

Och samtidigt.. om jag nu skulle vara gravid?? Vad skulle min pojkvän säga? Han säger ju helt klart att han inte vill just nu, men KANSKE i framtiden. Jag skulle inte vilja tvinga på honom något, samtidigt som jag inte tror jag skulle klara av en abort... 

Vet inte ens kan denna molande värk och känsla vara ett graviditetstecken?

Sitter här och nojar och mår piss i min feber, önskar jag kunde ringa mamma och prata ut om det hela med henne, få hennes hjälp att se klart. Men det kan jag ju inte! Vilket gör mig gråtfärdig och halvt hysterisk!
Vågar inte säga något till min pojkvän. Jag menar jag kanske får mensen idag, eller imorgon, då har jag stressat upp honom i onödan!!!! Bättre att vänta. Men det gör att jag känner mig så ensam och rädd med min oro.

Behövde mest få skriva av mig.