• Anonym (ADD)
    Äldre 2 Aug 20:16
    9535 visningar
    84 svar
    84
    9535

    Jag ADD, han högfungerande autist. Barn?

    Ja, vi är ett par i 30-årsålden som efter många om och men till slut har hittat oss själva, varandra, klarat av utbildningar och hittat jobb och boende vi trivs med. Jag har en historia där depressioner, sociala svårigheter och vantrivsel på skolor och arbetsplatser har utmanat mig till det yttersta men där jag nu i vuxen ålder tack vare terapi, massor med stöd och lite tur äntligen hittat rätt sätt att använda mina styrkor och hantera mina svagheter. Min sambo, och bästa vän sen 15 år, har egentligen främst haft bekymmer med det sociala och svårigheter att prioritera vardag framför specialintressen, men även hans problematik blir med åren mindre framträdande och med hjälp av rutiner funkar han idag som de flesta andra. Här dyker tanken på egna barn upp, och den impulsiva delen av mig vill genast sätta igång, och lösa eventuella problem när de dyker upp samtidigt som den grubblande perfektionistiska sidan genast förkastar det hela, inte kan vi uppfostra ett barn, i ett samhälleligt sammanhang där sociala förmågor är ett måste, interaktioner med skola, vård och andra föräldrar? Hur kommer vi påverkas av ett barn i vår uppstyrda och strukturerade vardag? Och hur kommer ett barn påverkas av att växa upp med "knepiga" föräldrar där mamma kanske inte alltid vågar gå på föräldramöte, där hen kanske växer om pappa i social mognad redan före högstadiet? Hur kommer jag hantera ljudbilden som ett spädbarn innebär, jag som är rädd för dammsugaren, microns pling och tvättmaskinens pipande. Och hur stora är sambons empatiska förmågor egentligen? Många frågor, få svar.

    Någon där ute med erfarenhet, antingen som förälder med funktionshinder, eller barn till förälder med funktionshinder?

  • Svar på tråden Jag ADD, han högfungerande autist. Barn?
  • Äldre 2 Aug 20:21
    #1

    Jag tror ni skulle klara det alldeles utmärkt!

    Barn behöver också struktur och rutin, så det är nog inga problem, och jag tror att din karl kommer att lära sig hantera när barnet/en ät ledsna, han kommer kunna trösta även om han inte alltid kommer kunna förstå VARFÖR det kommer tårar.

    Dessutom har ni ju rätt till stöd i ert föräldraskap, så om ni känner er mogna i övrigt tror jag det löser sig.

  • Äldre 2 Aug 20:27
    #2

    Angående det med ljudbild så hade jag nog valt att alltid ha musik på en låg nivå hemma (skapa lite andra ljud så att det inte blir så mycket tystnad som bryts av barnskrik) och även ha ett par hörselskador tillhands som man snabbt kan ta på vid behov.

    Knepiga föräldrar är det nog många som har, även utan diagnoser!

  • Äldre 2 Aug 20:28
    #3

    HÖRSELKÅPOR skulle det stå

  • Anonym (E)
    Äldre 2 Aug 20:31
    #4

    Visst, barn gillar rutiner men det är vi föräldrar som får inrätta dom. Ofta får vi också bara finna oss i att barn skapar rutiner som inte passar oss, som att vakna fem varje morgon.. Helst skulle jag sova till åtta men det struntar mina barn i. Hur skulle ni hantera avvikelser i era rutiner?

  • Anonym (ADD) Trådstartaren
    Äldre 2 Aug 20:34
    #5
    Nonym skrev 2015-08-02 20:21:59 följande:

    Jag tror ni skulle klara det alldeles utmärkt!

    Barn behöver också struktur och rutin, så det är nog inga problem, och jag tror att din karl kommer att lära sig hantera när barnet/en ät ledsna, han kommer kunna trösta även om han inte alltid kommer kunna förstå VARFÖR det kommer tårar.

    Dessutom har ni ju rätt till stöd i ert föräldraskap, så om ni känner er mogna i övrigt tror jag det löser sig.


    Tack, du anar inte vad lite trevliga ord kan värma. Sambon har absolut stor förmåga att avläsa människor och anpassa sig utifrån det och skulle såklart lära sig även ett barns signaler, så ett spädbarn kan han nog absolut klara av, men ett lite äldre barn med ett stort känsloregister, ibland helt utan logik, kan bli en rejäl utmaning. Han trivs bra ihop med barn, men är ju sällan den som så att säga styr utan han leker på deras nivå oftast. Och det där med stöd låter ju bra, men man känner ju en viss rädsla i att inte räcka till själva. Om vi behöver stöd, och redan nu misstänker det, är det då rätt att gå vidare, mot barnet, mot samhället?
  • Anonym (nej)
    Äldre 2 Aug 20:36
    #6

    Jag tycker att ni bör avstå.

  • Äldre 2 Aug 20:40
    #7

    När du räknar upp alla svårigheter som ni båda har så tänker jag först att nej, är det verkligen en bra idé för er att skaffa barn. MEN det faktum att du är medveten om era svårigheter och inte förnekar dem gör att jag tänker att ni kanske kan klara av föräldraskapet utmärkt trots att ni har dessa svårigheter. Mitt råd är att noga tänka igenom, prata igenom och att lita på er egen åsikt och bedömning.

    Att bli förälder innebär ett jättestort ansvar och om ni bestämmer er för att skaffa barn så tänker jag att ni måste kunna gå på föäldramöten, ni måste kunna komma överens och samarbeta med BVC, vårdcentral, mödravård, skola, fritids, andra föräldrar osv. Ni måst kunna hantera att era rutiner rubbas, lite sömn och att barnets behov går först dygnet runt. Finns nog många med diverse diagnoser som är utmärkta föräldrar men alla (oavsett diagnos) bör ju tänka noga igenom sina förutsättningar innan man skaffar barn tänker jag. 

  • Anonym (Add med barn)
    Äldre 2 Aug 20:50
    #8

    Jag har add och en son som har adhd. Vi är altså varandras motsatser men ändå så lika???? jag ångrar aldrig att jag skaffade barn. Men jag tvekade som du innan. Vi med diagnos kanske har det lite tuffare att ställa om och bli den förälder samhället vill se. Men vi är absolut inga dåliga föräldrar!!! Kör hårt!! :)

  • Anonym (ADD) Trådstartaren
    Äldre 2 Aug 20:56
    #9
    Anonym (E) skrev 2015-08-02 20:31:30 följande:

    Visst, barn gillar rutiner men det är vi föräldrar som får inrätta dom. Ofta får vi också bara finna oss i att barn skapar rutiner som inte passar oss, som att vakna fem varje morgon.. Helst skulle jag sova till åtta men det struntar mina barn i. Hur skulle ni hantera avvikelser i era rutiner?


    Jag blir en typisk bortskämd tonåring när jag inte får sova och äta ordentlig, vresig och svårmodig, döljer det dock och går undan. Sambon blir förvirrad och beroende på situation apatisk eller går in fullständigt i något som inte kräver så mycket tankeverksamhet. Vi klarar av en del störningar numera, men barn är en obekant parameter.
  • Anonym (ADD) Trådstartaren
    Äldre 2 Aug 21:07
    #10
    Anonym (Add med barn) skrev 2015-08-02 20:50:18 följande:

    Jag har add och en son som har adhd. Vi är altså varandras motsatser men ändå så lika???? jag ångrar aldrig att jag skaffade barn. Men jag tvekade som du innan. Vi med diagnos kanske har det lite tuffare att ställa om och bli den förälder samhället vill se. Men vi är absolut inga dåliga föräldrar!!! Kör hårt!! :)


    Det är väl egentligen det som oroar mest, inte att vi inte kommer lösa det, utan att våra lösningar kommer peka ut oss som annorlunda och att det inte kommer anses vara OK.
Svar på tråden Jag ADD, han högfungerande autist. Barn?