ger snart upp som mamma
Min son 11 år bor med sin pappa. Pojken fick nyligen diagnosen adhd samt asperger (autism) han funkar till synes bra men har problem i det sociala samspelet och i skolan. Tidigare har han fått otroliga agressionsutbrott, men det var tack och lov länge sen nu.
Jag och min nya man har ett gemensamt barn på tre år som var efterlängtat av oss alla tre. Men som alla storasyskon var han ju inte beredd på konkurrensen.
Problemet är att jag snart ger upp sonen. Han förstår inte att syskonet är ett litet barn. Han hackar på henne, är elak säger saker som att "nu måste hon lära sig äta fint så man inte skäms för henne" med han själv äter som en slusk....precis som sin pappa. Han slevar in så mycket mat att det inte går att tugga och häver in dricka och sväljer. Han äter en stor portion på 2 minuter. Tack o lov har han hög förbränning och är hyperaktiv så det märks inte att han faktiskt äter lika mycket som sin far som väger 115 kg.
Han kan inte hantera kniv och gaffel utan sliter i sär maten. Och så svär han åt sitt syskon för att hon äter med fingrarna i bland.
Han kan inte sätta sig utan kastar sig ner i både soffa och på stolar så möblerna flyttar sig och vår soffa har börjat gå sönder.
Pga hans funktioner funkar inte konsekvenstänket riktigt och nu har han kommit i i nåt slags pubertalt beteende.
Det går ut över hans yngre syskon. Hon älskar honom, han är hennes idol men han kan inte ta att hon säger nej och stopp. Att saker som var roligt igår inte är roligt i dag alla gånger. Och då svär han på henne och gapar att hon är respektlös.
När han varit hos oss på lov, lite längre period är hon helt Slut, ledsen, drömmer mycket och sover oroligt....samtidigt längtar hon efter honom när det är långt mellan gångerna.
Är själv uppvuxen med ett äldre syskon med diagnoser vilket givetvis färgar mig....men jag känner att jag pustar ut varje gång jag skjutsar tillbaka honom till pappan.
Det är konflikter hela tiden och mycket beror säkert på hans funktionshinder, men en hel del är att hans pappa låtit honom få sin vilja. Och att pappan sätter stolthet i att äta fort, kunna slå ner den som säger emot och att pappan har tydliga narcissistiska drag. Han är inte narcissistisk men många drag som stämmer vilket smittats av på sonen. Han är hos mig varannan helg och vi delar på loven, och jag går på knäna ....när han är go är han mysig men de tillfällena blir färre och färre. Vi försöker att inte påpeka när han beter sig illa men när möbler och saker går sönder, när lillasyster råkar illa ut och när hon härmar måste vi ju säga till.
Och.....det är ofta.....kanske bäst att dra ner på umgänget och minska mer och mer. Kanske bara låta honom och pappan leva i symbios och ha sitt eget. Min dörr är alltid öppen men då vill jag att man respekterar varandra och inte svär och skriker. Alltså det är inte syskongräl utan av en annan kaliber.
Ordet nej förstår han inte.. .Han kan inte se att syrran menar sluta när hon gnäller och viftar bort honom utan han går på och fortsätter, för hon sa ju inte nej, fast han slutar ju inte även om hon säger nej, för han tycker ju att det är kul och då borde hon också tycka det.
Rörigt inlägg, ja visst...men känner mig helt kaputt och urlakad känslomässigt just nu...
Så det är inget konstigt med att du kan hjälpa andra, men inte dig själv. För att du är känslomässigt involverad och då är det ett problem.