• MVZ
    Äldre 3 Aug 04:21
    1810 visningar
    13 svar
    13
    1810

    Inser er sambo vad som komma ska?

    Vi väntar vårt första barn och redan från början förstod åtminstone jag vad jag skulle få ge upp tiden innan barnet är fött, hur det blir efter anar jag bara för det kan ju skilja sig lite hit och dit men åtminstone så vet jag såpass att första tiden så har man inte mycket till liv bortsett från bebisen. Man vill vara nära den den är vaken, man kommer ha full sjå att förhoppningsvis amma och när det väl är lugnt så kommer man nyttja varje minut till att sova. Detta innebär att min sambo dessutom kommer ha fullt upp med allt annat som behöver göras för vad jag vet så har han väldigt svårt att klistra dit bröst och amma. Men där kommer problemet vilket jag kände redan tidigt i graviditeten. Han verkar tro att livet kommer fortgå som det gjort!

    Jag märker direkt när man diskuterar med någon och han är med att han tror att det kommer vara som att dansa på moln. Till och med dom man då pratar med tittar smått undrande på om han verkligen förstår vad som komma skall. Och då tänker jag ändå i banor av "i bästa fall".

    Just nu har han kickat igång ett av sina stora intressen igen efter att ha haft det på is i över ett år, till och med mer. NU! Om allt går väl så är det inte ens en månad kvar till vi har den lille hos oss.

    Visst han visar det inte öppet, men då jag känner honom så ser jag alla tecknen han som vanligt ger när han väl börjar starta upp nåt igen, köper en lite pryl där, byter bild där, sitter mer på den och den sidan. Det kan han ta seriöst.

    Men när jag försöker få han att förstå att det till en början med inte kommer finnas tid till just det så är det bara som att jag skrattas bort.

    Ska jag stå där om en månad +, med allt ansvar för barn hushåll och djur? Vad fram emot allt jag ser nu..

    Hur var era smabos/makar/pojkvänner, var dom införstådda med åtminstone ungefär hur det skulle bli? Eller skapa dom sitt egna liv lite som min sambo sysslar med nu?

    Hur reagera dom i så fall när sanningen gick upp för dom?

    Noterbart är att min sambo dessutom är äldre än mig och har i flera år längtat efter barn då alla hans närmaste vänner numera har familjer.

    Dessa verkar dock bara gett den trevliga bilden åt honom, inte allt slit och inte all sömnbortfall...

  • Svar på tråden Inser er sambo vad som komma ska?
  • Äldre 3 Aug 04:52
    #1

    Jag, som kille, var nog också ganska naiv när jag träffade min sambo, och fick ett bonusbarn på köpet.

    Men sen så insåg jag ju att det ingår mycket mer än att mata och tvätta klädr..

    Din kille kommer säkerligen att inse det, han med, förr eller senare.. Ju mer förberedd han är, desto mindre blir chocken. Eller så inser han ändå inte att ert liv har förändrats, och han blir sannolikt singel då du inte vill leva med honom då..

    I detta fallet tror jag på att kommunicera MED, och inte TILL. Att han är omogen osv, kan du ju gnälla bäst tusan du vill om. Det är ju trots allt DU, som valt att skaffa barn med honom.

  • Äldre 3 Aug 05:08
    #2

    Diskuterar man inte igenom sånt här innan undrar jag? Det borde väl ingå i själva planeringen av att skaffa barn ihop med någon. Liksom att även i förväg diskutera bl.a. barnuppfostran och värderingar kring det. Det är bra mycket mer än t.ex. praktiska saker som föräldraledighet som bör ha stötts och blötts innan bebisen är där.

    Jag kanske låter dum som frågar men jag har valt att skaffa barn ensam för jag har inte hittat någon bra man och min tid för att kunna bli mamma börjar ta slut. Har därför ingen att irritera mig på och vet att jag blir själv om allt 24/7.

  • Äldre 3 Aug 08:27
    #3

    Tycker inte livet ändrats sen vi fick barn, så håller inte med dig. Ska man tycka det är en stor omställning att få barn så har man nog levt helt utan ansvar tidigare.

    När första barnen (tvillingar) kom hade jag hästar, var tillbaka i stallet genast jag kom hem från bb. Började träna på gym ganska snabbt. Maken fortsatte som vanligt med sina företag, möten och hobbyn.

    När trean kom var vi så uttråkade att vara hemma så vi for på en spontan resa när han var 1,5 veckor och bodde några nätter på hotell och shoppade.

    Och nej, vi har inte tillgång till barnvakter, har barnvakt ca 5 gånger i året dagtid och 1 natt vart tredje år ungefär. Man turas om (du kan t.ex. pumpa ut mjölk och frysa ner) att ha bebisen och på det mesta kan bebisen faktiskt hänga med på, speciellt nu när det inte är RS-tider.

  • Äldre 3 Aug 08:54
    #4

    Klart livet kommer ändras men vårt mål är att låta bebisen hänga med så långt det går.

    Det min man kommer få ta mer ansvar utan min inblandning för är sina barn sedan tidigare. Jag har gjort klart för honom att det är slut med att jag fixar med deras rum med städ och sortering av kläder osv och att om jag har planer på eftermiddagar under föräldraledigheten så får de fixa mellanmål själva, samt frukost innan skolan. Det är mitt första och enda biobarn och därmed det jag måste prioritera i alla lägen. Samt att jag inte tar ansvar för båda barnen längre stunder, men det har jag sagt nej till redan innan så.

    Samt att vi måste få tid till egentid att träna, gå på våra respektive hobbies en kväll per vecka även sedan.

    Nu ska vi dela lika på föräldraledigheten så tror inte det blir så svårt.

  • Äldre 3 Aug 09:00
    #5

    Jag tycker inte att det var några problem för oss. Vi såg till att vara lediga tillsammans länge i början med första barnet (han tog två pappaveckor och därefter tre veckor julledigt) när allt kändes nytt och ovant. Sen har vi delat lika på all föräldraledighet, men ändå hjälpts åt all gemensam tid hemma och på nätterna. Att båda tar lika stort ansvar och får koll från start känns som nyckeln till att båda två ska kunna få utrymme att komma iväg och göra egna saker, eller bara få ta ett bad i lugn och ro hemma.

  • Äldre 3 Aug 09:58
    #6
    MVZ skrev 2015-08-03 04:21:35 följande:

    Vi väntar vårt första barn och redan från början förstod åtminstone jag vad jag skulle få ge upp tiden innan barnet är fött, hur det blir efter anar jag bara för det kan ju skilja sig lite hit och dit men åtminstone så vet jag såpass att första tiden så har man inte mycket till liv bortsett från bebisen. Man vill vara nära den den är vaken, man kommer ha full sjå att förhoppningsvis amma och när det väl är lugnt så kommer man nyttja varje minut till att sova. Detta innebär att min sambo dessutom kommer ha fullt upp med allt annat som behöver göras för vad jag vet så har han väldigt svårt att klistra dit bröst och amma. Men där kommer problemet vilket jag kände redan tidigt i graviditeten. Han verkar tro att livet kommer fortgå som det gjort!

    Jag märker direkt när man diskuterar med någon och han är med att han tror att det kommer vara som att dansa på moln. Till och med dom man då pratar med tittar smått undrande på om han verkligen förstår vad som komma skall. Och då tänker jag ändå i banor av "i bästa fall".

    Just nu har han kickat igång ett av sina stora intressen igen efter att ha haft det på is i över ett år, till och med mer. NU! Om allt går väl så är det inte ens en månad kvar till vi har den lille hos oss.

    Visst han visar det inte öppet, men då jag känner honom så ser jag alla tecknen han som vanligt ger när han väl börjar starta upp nåt igen, köper en lite pryl där, byter bild där, sitter mer på den och den sidan. Det kan han ta seriöst.

    Men när jag försöker få han att förstå att det till en början med inte kommer finnas tid till just det så är det bara som att jag skrattas bort.

    Ska jag stå där om en månad +, med allt ansvar för barn hushåll och djur? Vad fram emot allt jag ser nu..

    Hur var era smabos/makar/pojkvänner, var dom införstådda med åtminstone ungefär hur det skulle bli? Eller skapa dom sitt egna liv lite som min sambo sysslar med nu?

    Hur reagera dom i så fall när sanningen gick upp för dom?

    Noterbart är att min sambo dessutom är äldre än mig och har i flera år längtat efter barn då alla hans närmaste vänner numera har familjer.

    Dessa verkar dock bara gett den trevliga bilden åt honom, inte allt slit och inte all sömnbortfall...


    Innan ser jag dock ingen anledning alls att ge upp något, jag och sambon lever som vanligt, men klart, nu har ju inte jag typ fallskärmshoppning som hobby heller:)
  • Äldre 3 Aug 10:07
    #7

    Jag och mitt ex diskuterade värderingar, barnuppfostran, ledighet etc. innan. När sonen väl var ett faktum hade exet inte förstått ett dugg av vad det betydde att ha barn. Jag låg på sjukhus och var inte helt på benen förrän efter ungefär tre veckor efter att sonen föddes. Under den tiden bytte han blöjor och jag ammade. När jag blev tillräckligt frisk slutade han med allt, han ville bara göra det som var kul. De enda gångerna han tog sonen var när jag ville äta (jag gick upp något alldeles förskräckligt i vikt). De gånger jag tog ett bad ensam kravlade sonen ner från sängen (vi har förflyttat oss ett halvår fram i tiden eller så) och slog sig så han blödde näsblod medan exet sov. Jag tyckte jag hörde ungen skrika över bruset från kranvattnet och mycket riktigt, när jag stänger av hör jag det riktigt. Detta är då i samma rum som pappan är, men han reagerar inte, han sover. Tilläggas bör att jag fått ett ok från honom att ta ett bad. Detta är bara en droppe i havet av allt. Nu är han som sagt mitt ex. Jag kunde inte vara med någon som så uppenbart inte var redo och som ansåg att sonen var boven i dramat, den som förstört vårt förhållande (sic!).
    Så även om man har diskuterat igenom allting, även om man tror att man är på samma våglängd så är man inte alltid det, tyvärr. Man kan aldrig veta förrän det blir verklighet.
    Du får helt enkelt vänta och se TS, men här fick du iaf mitt svar. Lycka till och hoppas att din sambo inser allvaret när det väl gäller. Jag vill gärna ha fler barn, men på grund av mitt ex är jag väldigt tveksam. Det hjälper tydligen inte hur mycket man pratar, hur många gånger man undrar om den andre tror att den är redo för barn, hur mycket man stöter och blöter, det är ändå till syvende och sist verkligheten som avgör hur det kommer att bli. Jag vill verkligen inte göra om mitt misstag igen och det blir min sambo nu "straffad" för.
    Jättemånga lycka till TS! Din sambo kanske blir världens bästa pappa. Han kanske verkligen engagerar sig när han fattar att det faktiskt är en bebis det handlar om. Killar är ibland lite sega med det :) men sen blir de världens bästa.
    Ursäkta det dåliga språket. Appen har hakat upp sig och jag lyckas inte ändra det jag vill utan att ta bort hela texten :)

  • Äldre 3 Aug 10:09
    #8

    Jag har berättat att jag förutsätter att det kan bli asjobbigt och att man kommer vara trött. Hans egen storebror hade kolik så hans mamma har berättat många gånger hur de bara gick och bar på brodern hela tiden medan han skrek och skrek, så jag tror inte att han har någon rosenskimrande bild av hur det kommer bli. Min man jobbar mycket så vi är redan nu överens om att direkt när han kommer hem från jobbet ska han ansvara för bebisen så att han hinner träffa honom/henne några timmar innan bebisen ska sova. Hur det blir med att dela på nätterna får vi se, det beror på hur fokuserad han behöver vara på jobbet (han jobbar i labb med utrustning som kostar miljontals kronor).

  • Äldre 3 Aug 10:13
    #9

    [quote=75594589][quote-nick]äsch skrev 2015-08-03 10:07:15 följande:[/quote-nick]Jag och mitt ex diskuterade värderingar, barnuppfostran, ledighet etc. innan. När sonen väl var ett faktum hade exet inte förstått ett dugg av vad det betydde att ha barn. Jag låg på sjukhus och var inte helt på benen förrän efter ungefär tre veckor efter att sonen föddes. Under den tiden bytte han blöjor och jag ammade. När jag blev tillräckligt frisk slutade han med allt, han ville bara göra det som var kul. De enda gångerna han tog sonen var när jag ville äta (jag gick upp något alldeles förskräckligt i vikt). De gånger jag tog ett bad ensam kravlade sonen ner från sängen (vi har förflyttat oss ett halvår fram i tiden eller så) och slog sig så han blödde näsblod medan exet sov. Jag tyckte jag hörde ungen skrika över bruset från kranvattnet och mycket riktigt, när jag stänger av hör jag det riktigt. Detta är då i samma rum som pappan är, men han reagerar inte, han sover. Tilläggas bör att jag fått ett ok från honom att ta ett bad. Detta är bara en droppe i havet av allt. Nu är han som sagt mitt ex. Jag kunde inte vara med någon som så uppenbart inte var redo och som ansåg att sonen var boven i dramat, den som förstört vårt förhållande (sic!).

    Så även om man har diskuterat igenom allting, även om man tror att man är på samma våglängd så är man inte alltid det, tyvärr. Man kan aldrig veta förrän det blir verklighet.

    Du får helt enkelt vänta och se TS, men här fick du iaf mitt svar. Lycka till och hoppas att din sambo inser allvaret när det väl gäller. Jag vill gärna ha fler barn, men på grund av mitt ex är jag väldigt tveksam. Det hjälper tydligen inte hur mycket man pratar, hur många gånger man undrar om den andre tror att den är redo för barn, hur mycket man stöter och blöter, det är ändå till syvende och sist verkligheten som avgör hur det kommer att bli. Jag vill verkligen inte göra om mitt misstag igen och det blir min sambo nu "straffad" för.

    Jättemånga lycka till TS! Din sambo kanske blir världens bästa pappa. Han kanske verkligen engagerar sig när han fattar att det faktiskt är en bebis det handlar om. Killar är ibland lite sega med det :) men sen blir de världens bästa.

    Ursäkta det dåliga språket. Appen har hakat upp sig och jag lyckas inte ändra det jag vill utan att ta bort hela texten :)[/quot

    Fast ditt ex var ju inte bara optimistisk ang tid osv, utan rent ut oansvarig . Det är en sak att tro att tiden ska räcka till allt, en annan att somna ifrån ungen så att den utsätts för skada.

  • Äldre 3 Aug 10:26
    #10

    Det var (är) han absolut. Problemet var att jag inte insåg det från början eftersom han inte visat sådana tendenser tidigare. Samvetsgrann ung man, liksom.
    Det jag ville säga till TS var att man aldrig kan veta. Hennes sambo kan mycket väl komma att ta sig i kragen när det väl gäller, det är tyvärr inget man kan veta tidigare, hur mycket man än diskuterar. Att han är så här nu behöver inte betyda att han kommer fortsätta agera på samma sätt när barnet kommer :)

  • MVZ
    Äldre 3 Aug 16:40
    #11

    Tack för svaren, det blev lite olika synsätt på det hela.

    Det oansvariga exet var väldigt tråkigt att läsa om, en ren mardröm till och med

    Dock så tror jag inte han blir sån, han tar allt sitt ansvar och han är väldigt mån men just när det kommer till det här med hur vardagslivet blir sen som ställer till det. Han jobbar natt och kommer fortsätta med det efter de 10 dagarna för att sen ta ut papaledighet betydligt senare. Och klart han ska få sova efter det men men den korta tiden som är så verkar han tro att han ska både kunna sova och ha sin hobby.

    Visst egentid i all ära men när jag kommer få ta hand om barn och hundar nästan 24 timmar de dagar han jobbar och dagen efter så känner jag att om någon så borde jag få egentid istället för att han planerar att han ska göra det och det. Till och med hans kollegor säger till honom att njuta av jobbtiden för då är det lugnt..Men inte ens det verkar få honom att förstå..

    Nu får jag inget flyt alls i tankar och skrift känner jag, borde kanske dikta på nätterna istället.

    Jag hoppas väl att han väl där sen inser hur det blir, som nån skrev män är ju ibland tyvärr lite segstartade innan verkligheten slår till..

    Älskar honom över allt annat och när vi pratat barn så har allt verkat så komplett. Förståelse har funnits och för det mesta kommunicerar vi bra men nu när jag försöker lägga fram att det kanske där bättre att vänta med hobbyn tills en tid efter när det lugnat sig och man kommit in mer i fas så är det som tvärstopp. Hans hobby innebär frånvaro från hans sida och inget man släpar med ett barn på (dock ingen luftburen hobby här heller) men ändå omöjligt med barn..

    Behövde nog lufta mig lite inatt då jag tyvärr inte har många att prata med om sånt här.

    Jag hoppas såklart att han som sagt sen inser och tar det som det faktiskt blir..

  • Äldre 3 Aug 17:09
    #12

    Min sambo var nog inte införstådd vad det innebär o ha barn. Ibland undrar jag varför jag stannar. Hela första året klagade han för alla som orkade lyssna hur trött han var. Han tog inte en enda natt. Nu när sonen e 2 så klagar han fortfarande att vi aldrig får sovmorgon o att sonen e sjövild. Jo det måste vara skitjobbigt o träffa sitt barn 2 timmar per dag.

    nu vill ha fler barn. Det vete fan. Blir jag som får ta hand om den bebisen också.

  • Äldre 3 Aug 20:52
    #13

    Varken jag eller min sambo visste hur det skulle bli att få barn, vi hade inga direkta förväntningar eller så på bebistiden. För min del var det nog för att slippa bli besviken om jag inte hann gå på mammagympa eller babyyoga och allt vad folk planerar.

    När barnet föddes var vi hemma tillsammans i 6 veckor så att båda fick känna på livet med en nyfödd. Min sambo tog alla(!) nätter så att jag fick sova då han tyckte det var rättvist eftersom han skulle få sova sen när han gick tillbaka till jobbet.

    Jag tycker det har fungerat bra med ansvarstagandet. Vi ger varandra utrymme för egentid och prioriterar tid med familjen i första hand. Dock tycker jag att vi har mycket mer tid över än vad jag trodde att vi skulle ha. Alltså jag är ju hemma hela dagarna och har all tid i världen för mina intressen (umgås, träna, shoppa) tar bara med bebisen och vill jag göra nåt utan bebisen kan jag göra det på kvällen när sambon är hemma och detsamma gäller för honom.

Svar på tråden Inser er sambo vad som komma ska?