BCH52 skrev 2015-08-05 07:47:45 följande:
Försök med annat först, tänk på att du är enda barnet. En brytning kommer att orsaka dina föräldrar mycket stor sorg, en sorg de kanske aldrig kommer över. Tänk dig in i situationen att dina barn aldrig mer vill umgås med dig och föreställ dig dina känslor kring detta.
Inse att dina föräldrar inte vill dig något ont. De har kommit in i den åldern då de vet/tror att nu kommer det att bli så här, det är bara att vänta på döden. Deras egen relation går på tomgång och du har ett eget liv där de inte längre betyder så mycket.
Det du kan göra för att hjälpa dina föräldrar är att vara tydlig med det du upplever, tala i jag-form. Och som vanligt när man ska komma med negativ kritik så är det bra att använda metoden, beröm, kritik, beröm. Dina föräldrar har säkert många bra egenskaper också, de har fostrat dig till den person du är idag.
Du kan t.ex. tacka dem för en bra uppväxt, sedan att du vill att även dina barn ska få ta del av det fina de gett dig och därför behöver du att de är mer positiva när de umgås med din familj. Säg att du inser att de själva inte mår bra och fråga vad du kan göra för att hjälpa dem. Säg att du vill ha tillbaka de glada och positiva föräldrar du växte upp med. Även om det sista inte är riktigt sant så ger du en bild av vad du vill ha.
Det här samtalet tar du på ensam tillsammans med dina föräldrar, gärna i deras eget hem där de känner sig trygga. Avsluta med att du älskar dem och behöver dem i ditt liv men att deras negativ attityd sliter på dig och din familj.
Lycka till, relationer är aldrig lätta man får arbeta på dem hela livet.
Tack, snälla du. Konstruktiva råd!
Jag ska försöka att göra som du säger.
För precis som du skriver så kommer ju en brytning troligtvis orsaka mycket sorg.. De är underbara föräldrar annars, så det är synd att det har blivit såhär.
Jag har försökt att prata med dem om detta tidigare, men då kommer ju försvaren.. Reträtt har mamma erkänt att pappa har blivit svårare och svårare med åren och nämnde själv att han kanske skulle behöva prata med någon och kanske även behöva hjälp av antidepressiva. Han är den som faller allra lägst när det blir såhär.. Många humörsvängningar och negativa attityder och synsätt.. Men min mamma måste också komma dithän att hon ser sitt ansvar, sin del i det hela.. För hon går inte heller fri från dessa negativa attityder. Det svåra är att få dem att inse, på ett konstruktivt sätt..
Och nej...vi umgås inte i flera dagar (ni som nu har ifrågasatt det)
Det kan räcka med en middag en kväll eller ett telefonsamtal för att jag ska känna av deras tråkiga attityd och livsåskådning och jag känner vilken tung börda med smärta och bitterhet som de lägger över och projicerar på mig. Tungt ansvar att ta. Och dessutom sårande att de gaddar ihop sig mot mig some gör, när jag aldrig har gjort dem något ont.
Jag vill ju att de ska ha en fin relation till sina barnbarn. Mina barn ska inte behöva lida för att vår relation inte fungerar...
Som du skrev "anonym (hmm)":
Jag tror inte att de mår särskilt bra, kanske inte ens särskilt bra tillsammans och det går ut över mig. Jag tror att min pappa går omkring med en stor pliktskyldighet att ta hand om allt och alla; inte minst min mor som tycks helt ekonomiskt beroende av honom. Har knappt arbetat heltid i sitt liv, vilket jag inte förstår varför. Mamma själv menar på att "pappa har sagt att det är ok, för han tjänar så bra"
Men nåt gör honom olycklig. Han får inte så mycket till tack heller, för min mammas är en jövel på att hacka på och kritisera folk... Själv gör hon aldrig fel.... Men nåt fel är det, för båda har brutit med sina respektive familjer/släkt....
