Vidrigaste man kan göra!

Tror inte folk riktigt inser vad en otrohet gör med en hur fruktansvärt lurad och sviken man känner sig. Håller i princip med dig förstår inte varför det är så förbannat svårt att hålla sig till en??! Om man inte kan de så va singel för fasen så drabbar det ju ingen annan om du ligger runt. Eller i alla fall avsluta ditt förhållande på ett snyggt sätt innan du drar till nästa. Att man tappar känslor eller faller för någon det kanske man inte kan styra över men tycker ändå man är skyldig sin partner ett snyggt och respektfullt slut. Men det är väl egona som styr eller va vet jag, har aldrig varit otrogen (37år)

Men jag har blivit bedragen av killen jag var förlovad och bodde ihop med i fyra år. Han snajdade till det på jobbet där vi jobbade bäggetvå dessutom så sen fick jag stå varje dag i ett halv år o titta på deras gullande. Verkligen fantastiskt trevligt. Kan erkänna att det kom en och en annan ful tanke när jag stod och slipade knivarna till stycklinjen. Sen hade han dessutom mage att försöka behålla nyckeln fall han ville komma hem igen Pucko!! Kunde inte alls förstå hur JAG bara kunde stänga ute honom ur mitt liv så buhuhu

Otrohet bryter ner varje skärva av självförtroendet och jag har ändå alltid varit stark men de sveket tog

O så många nollor man gick på sen under en period för man va bara så jäkla tacksam att någon ville ha en

Nu är ja ju jäkligt glad att det gick som de gick har en bra karl sen 13år och är löjligt lycklig. Puckot har gift sig och skilt och gift sig igen verkar va dags för andra skilsmässa nu snart hörde ja från en vän hihi karma

Oj nu kapade jag din tråd lite ts förlåt blev lite galla som välde ut

Svårt.. Jag själv har otroligt svårt för folk som är otrogna men också dem som vet om att dem är med en person som är otrogen mot en annan.

Jag vet inte historikern i ditt fall, det låter som att du har haft det riktigt tuff och att det slog er familj hårt. Du var ung vid tillfället. Nu är jag 28 och om detta hände nu, med mina föräldrar så skulle jag tycka det var fruktansvärt att dem som vuxna människor inte kan kommunicera (för enligt mig måste det vara nåt som är fel för att man ska otrogen). Men jag skulle nog vilja förstå varför den gjorde som den gjorde och om inte annat lära sig av det så dem kan gå vidare, isär eller tillsammans.

Jag tror att det är svårt ibland att se sina föräldrar som människor, mer än mamma och pappa. Om det här nu skulle ske mig så kan ändå se dem som "jämlika" men som barn, som du var, så måste det ha varit omöjligt.

Jag vet inte. Jag avskyr otrohet och dem som dem är medveten om förhållandet som dem är otrogna med.

Din åsikt att föräldrar bör förlora rätten till sina barn tycker jag är hårt. Jag förstår att i din sist, den som du hade som fjortonårig och den ilska som du hade som fortfarande hänger kvar. Men med all respekt så är inte ena förälder otrogen mot barnet, den relationen är enbart mellan båda föräldrarna. I dem bästa fall ska inte barnet hamna i mellan eller på något vis känna att det är den som har blivit bedragen. Då mitt tycke så har något gott galet i hela soppan.

Dem konsekvenser som blev av din mammas handlade är fruktansvärda. Du skriver att du inte har pratat med din mamma sen dess. Hur är det med er familj idag? Tror du att din uppfattning skulle ändras idag än när du var 14? Om du pratade med din mamma idag alltså om det som hände.

Ja även såna som föder otroheten genom att vara med någon som har familj är ju skamlösa människor. 

Detta är det ända i mitt liv som jag verkligen inte kan komma över, har haft längre förhållanden som funkat bra förutom att jag inte har så mycket tillit, har påbörjat en karriär som jag trivs med. Men just detta plågar mig , jag förlorade min familj den dagen, min pappa är nu död på grund av en olycka men han var aldrig människa efter dom skiljdes. 

Och du skriver om att förstå varför den gjorde som den gjorde osv. Jag kan fortfarande inte köpa det upplägget, är man så omedveten om vad man gör då det är ett aktivt val man gör, så borde man ju rimligtvis omyndighetförklaras. 

Fastän jag var barn så har jag än idag lika starka hatiska känslor, har nästan blivit värre då man nu är såpass gammal att samma saker återupprepas i familjer runt omkring mig. Kan inte sluta tänka på dom stackars barnen som så många föräldrar inte bryr sig om. Och jag anser att om man vågar riskera sina barn välmående på ett sådant sätt så kan man inte älska dom speciellt mycket. Föräldern är inte otrogen mot barnet men väljer samtidigt att såra barnet medvetet. 

Jag har ju min pappas sida av familjen som jag har väldigt bra kontakt med, en mormor och en moster som jag även där har bra kontakt med, dom har även bra kontakt med min mamma som säkert får uppdateringar på hur mitt liv ser ut via dom. 

Men nej jag skulle än idag inte kunna tänka mig att prata med henne. För mig känns det som att hon stal min mina ungdomsår ifrån mig och mycket smärta, och gjorde min pappa som jag avgudade till ett bottenlöst kolli som inte uppskattade livet mer. 

Kan väl även skriva varflör jag delade med mig om det här på FL. 

Det är inte så att jag går runt och är konstant förbannad eller ledsen. Lever i stort ett väldigt bra liv idag. 

Men för några kvällar sen (alltså i helgen) så hade jag en tjej över som jag har pratat med ett tag och vi har flörtat och haft oss, så  tänkte jag att NU kör vi hon verkar vara en riktigt fin människa. Vi lagade mat tillsammans och började prata allmänt om allt möjligt och kom inte lite löst på sex, när hon klämmer ur sig "Jag var otrogen mot min förra pojkvän, men han var ett sånt jävla svin så det räknas knappt". 

Jag höll på att kasta tallriken med mat i ansiktet på henne, hon såg nog på mig att jag förändrades så hon backade undan rätt rejält, jag blev så förbannad, tur att man har någon jävla självkontroll långt bak i huvudet i såna situationer , för hade det varit en kille som fått mig så förbannad hade det blivit en rak höger. Jag förklarade inte varför utan sa bara åt henne att gå. våld ligger inte mycket i min natur så det inte blir fel uppfattning om mig. 

Sen dess har jag inte kunnat släppa det , och allt har kommit tillbaka. Jag förstår ju även att jag kanske borde gå och prata med någon som kan sån här problematik. 

Men det är inte heller så lätt att acceptera. 

Du får kapa så mycket du vill  Vad bra att allt löste sig för dig, han var ju ändå en idiot!

Har du funderat på att prata med en psykolog om detta? Det låter som att det här är något som påverkar ditt liv något enorm. T.o.m. till den grad att du sagt upp vänskaper för att någon varit otrogen.

Du säger att folk generellt inte håller med dig i din benhårda inställning. Kan det vara så att dom inte tycker att livet är lika svart eller vitt? Jag håller definitivt med om att otrohet är ett vidrigt svek. Men hur tror du din inställning till detta hade varit och ditt liv hade sett ut om dina föräldrar hade reagerat annorlunda på detta? Om din far inte försökt ta livet av sig. Om de hade pratat med varandra och komma underfund med om det var något som inte stämde i deras relation? Eller om det var ett för jävligt snedsteg? Men dock ett snedsteg och som vi vet är ingen människa felfri. Om inte dina föräldrar hade reagerat så otroligt starkt, åtminstone inte framför dig, så hade du kanske haft en mer nyanserad syn på saken? Föreställ dig ett parallellt universum där dom istället gick till en familjeterapeut, fick hjälp att bearbeta detta och kanske kom fram till att dom skulle fortsätta vara tillsammans, eller iaf kunde skiljas utan att vara fiender. Hur tror du att den versionen av dig som levde i det universumet hade sett på saken?

typlite

Jag hade troligtvis inte sett så hårt på det som jag gör nu, men tyvärr har det utvecklats på det sättet och jag har svårt att sätta mig in anledningen till varför man väljer att riskera hela sin familj, framförallt barnen. 

Inget annat i livet ser jag så svart eller vitt, jag gör fel jag med och alla omkring mig gör fel, men då kan jag oftast förstå. Men när det just kommer till otrohet så dör människan i mina ögon, som sagt en barndomskompis som var otrogen mot sin sambo... jag äcklades varje gång jag såg honom, kunde helt enkelt inte umgås med honom längre och sa upp kontakten och förklarade även varför. 

Jo efter helgens händelser så har jag väl förstått att jag behöver hjälp att bearbeta dom känslorna. Jag finner mig själv vara en rätt förnuftig man förutom när det kommer till denna biten. Dock så kommer jag föralltid att vidhålla att jag inte vill ha med otrogna människor att göra då det är ett stark bevis på hur opålitlig man är som människa. 

Jag tycker att du är lite hård. Jag förstår att din mammas agerande var oerhört tragiskt för en ung människa och självfallet för din pappa också, men att kasta ut en tjej för att hon var otrogen i sitt förra förhållande - när du i övrigt verkade tycka bra om henne (?) är något drastiskt. Hon hade säkert velat förklara det hela närmare om du hade gett henne en chans. Vad vet du om hennes bagage? 

En del i att bli vuxen är att förstå att ytterst få saker i livet är svart eller vitt. Generellt sett är människor per automatik inte onda individer bara för att de gjort ett eller några snedsteg i livet, utan det är oftast en kedja av egen historia som resulterar i att man hamnar vid luddiga vägskäl.

Ödmjukhet är att vilja förstå andras perspektiv, om man sedan respekterar andras val är något som borde avgöras efteråt. 

Din mamma gjorde fel, visst men hallå - kom över det. Det var inte dig hon var otrogen mot. Däremot undrar jag varför du inte är förbannad på din PAPPA? Han om någon är väl en svikare som försökte ta livet av sig - snacka om att sätta sig själv före sina barn. Dessutom - om han nu aldrig blev människa igen efter otroheten så tog nog inte han sitt dåliga mående på allvar och försökte göra något åt det. Skit händer men man har ett ansvar att bearbeta saker och ta sig igenom dom så resten av livet inte suger. Om man inte ens försöker utan är ett sådant offer att man bara går och lider resten av livet - ja då har man nästan sig själv att skylla. Sök hjälp för dina reaktioner är INTE normala. Hur kan du tycka att du har rätten att döma andra människor utan att ha gått i deras skor?

Det låter sjukligt att du inte kommit över det.Din pappa gjorde ett val när han valde att ta sitt liv,det kan man aldrig lasta någon annan för.Han valde att lämna dig och sitt liv.Din mamma var otrogen mot din pappa,inte dig.Tyvärr är känslor riktigt jobbiga ibland och man begår misstag,ofta är de det som bidrar till att vi lär oss och blir bättre.Jag hade rekommenderat terapi till dig och sluta vara så dömande

Ja otrohet är ett svek men att det är så hemskt att det borde vara straffbart och leda till förlorad vårdnad om barn? Nej för i helvete! Att få känslor för någon annan när man redan är i ett förhållande, och agera på känslorna, ja det kan såra och fucka upp förhållandet. Men det är långt, lååååångt ifrån att likställa med mord. Herregud. Du har aldrig känt att din pappa hade ett visst ansvar för att visa dig som sitt barn att livet kan gå vidare ändå? Att allt inte står och faller med partnern som svek? Det som hände dina föräldrar gällde deras relation som vuxna människor i ett förhållande, det har inget med dig som barn att göra. Föräldrar är också individer, inte bara en del av Familjen AB. Och individer kan göra dumma val, kan såra och svika, men det är tyvärr en del i att vara människa.