Depression?

Jag tycker att det låter som om du håller på att gå in i väggen.. Utmattningsdepression. Bra att du tar tag i det med en första kontakt på vårdcentral. Dom ska lyssna på dig så berätta allt om hur du mår så ska dom kunna lotsa dig vidare till den hjälp du behöver. Du kanske behöver någon medicin som "lyfter" dig lite. Hur som helst... Börja där iaf.

Fick meddelande igår från MVK, kurator ska ringa upp mig på fredag.

Dock känns det lite jobbigt då det är en jag känner som hade svarat på meddelande (men inte kuratorn), känner mig utlämnad om kontaktat vården

Hej. Hur mår du idag? Jag vet. Liten stad? Så var det för mig med.. Din hälsa och att du får hjälp är viktigare än allt. Du får försöka tänka att han/hon är professionell och har tystnadsplikt. Bra att du får träffa en kurator. Nu är det iaf på gång. Har du varit och träffat en allmänläkare innan då? Blir det nån medicin?

Fick telefontid hos kurator som ringde upp mig i fredags. Vi pratade en halvtimme och det kändes bra, dock är det åtta veckors väntetid som känns evighetslångt..

Jag har inte träffat någon läkare än men hon pratade om det, hon trodde som du skrev att jag är på gränsen till utmattning. Skulle få en skattningsskala hemskickad som jag ska skicka tillbaka och dom ska efter denna skala se hur bråttom det är.

Bor inte ens i en liten stad utan litet samhälle, mötte tjejen ifråga på cykeln idag och hon bara nickade till mig... Men tog upp detta med kuratorn också och hon sa detsamma om tystnadsplikt..

Idag har det varit en superjobbig dag.. Började så bra så jag tänkte som vanligt att "jag har det väl som alla andra med lite dåliga dagar ibland" men sen gick allt snett vid frukostbordet med bråk,jag gick därifrån, får dåligt samvete och det gör att jag blir arg... Var riktigt arg ett par timmar som även det gav mig dåligt samvete för mitt uppförande snacka om ond cirkel..

Dock lite bättre nu på kvällssidan!

Det är en jättejobbig tid du går igenom nu.. Hoppas att du får en bra läkare som lyssnar och förstår. För mig har det tagit över ett år. Är ff sjukskriven. Det blev ett år i mars. Jag mår mycket bättre nu iaf men jag vet hur du har det. Hur sover du? Jag behöver ff mycke sömn. Vaknar två, tre ggr per natt men lyckas somna om.

Jag känner verkligen igen mig i det du beskriver. Vet inte om det är så för dig, men jag kunde ibland bli förtvivlat ledsen och nere utan någon anledning(plus förstås den omotiverade ilskan).

En gång hade jag bokat tid hos läkare för jag var säker på att jag behövde s.k. "lyckopiller" när jag helt plötsligt gick från bottenlös förtvivlan till att må bra. Det som hände var att jag fick min mens den dagen och då började jag googla efter information eftersom jag började misstänka att mina humör-problem var hormonbetingade.

Det kan mycket väl hända att det är stress och depression som du råkat ut för, men jag vill tipsa dig om att googla på begreppet "förklimakteriet" och se om du känner igen dig. Jag började känna att någonting inte stod rätt till efter att jag fått mitt sista barn när jag var 39 år. Idag är jag 45 år och önskar att jag förstått mer vad som kan hända hormonellt i kroppen tidigare så hade jag besparat både mig och familjen en hel del otrevnad.

Skönt att du kommit så långt att du sökt hjälp. Råden man får initialt mot depression är de mest basala, god sömn, äta regelbundet och motionera. Det låter enkelt men är jättestort när man mår dåligt. Försök att vända negativa tankar annars blir det bara en nedåtgående spiral. Ta dig tid att göra saker du tycker om, läsa en bok, handarbeta, pussla exempelvis

Lycka till

Tack för alla svar!

Förklimakteriet? nä, har inte ens tänkt tanken men det känns ju väldigt tidigt. (är 37) men när jag läser om det så visst, symtomen är ju likadan. Dock har jag spiral, blöder inte rikligt men ofta senaste tiden.... Får kanske kollas upp.

Jag har senaste tiden känt det som jag har glömt något, hela tiden känslan i maggropen.

Jag är så stresskänslig, minsta lilla stress så blir jag arg, t o m svär och har svårt att hålla mig. Hittade den där utmattningsskalan på internet, fick 19 poäng vilket tydligen ligger i riskzonen för utmattning.

Dock är jag rädd för en diagnos, min man har ingen aning om att jag sökt hjälp, han kan tycka att man pjoskar och att det inte är en diagnos (så tycker jag att jag uppfattar honom, kanske har jag fel?). Men som i lördags när hela frukosten blev förstörd pga ungarna bråkade så gick jag därifrån, dom fick äta frukost själva, jag var jättearg länge efteråt, till slut säger maken: Var inte så jävla arg. och visst, han har rätt... men när man inte får stopp på det trots att man i hela huvudet och i hela hjärtat känner att det är fel och onödigt? Det ständiga dåliga samvetet...

Angående sömn så tycker jag att jag sover rätt bra. Blir dock störd nästan varje dag av minstingen men somnar fort om.

Motionerar gör jag en hel del, både gympa och promenader/springturer... allt känns bra just då men så fort jag kommer hem så får jag tillbaka känslan, räcker att något av barnen gnäller och skvallrar om något den andra gjort...

Nu har jag faktskt pratat med min chef om att jag känner mig stressad. Hon och jag gick igenom mina arbetsuppgifter och hon sa att jag ska försöka att "inte lägga mig i överallt" och undvika sådana möten där jag blir stressad osv. Känns bra att jag pratatmed henne om situationen.

Jag känner mig så hemskt labil i mitt humör... igår hade jag en ganska bra dag, känner åter igen att jag kanske gör en för stor grej av det hela. Ända tills på kvällen då det är läggdags för barnen (ensam hemma med dem). Kunde inte komma direkt till dem så jag bad dem gå och sätta på sig pyjamas och krypa ner men då börjar det disktueras och argumenteras och gnällas. Sa till på skarpen att dom får lägga sig i sängen så kommer jag sen. Dottern på åtta år kommer och säger att hon vill ju mysa med mig, jag säger att vi hinner mysa imorgon för då är det ju fredagsmys. Ber dem hjälpa mig genom att gå och lägga sig, kanske i en hård ton, det minns jag inte.

När jag kommer upp så ligger dottern och snyftar och säger att hon inte vill att jag ska vara arg. Då brister det igen och jag säger saker som inte gör saken bättre. När barnen sen har somnat bryter jag ihop totalt

När maken kommer hem så frågar han om det hänt något, berättar vad det var (och det låter ju inte så farligt) men han säger att barnen måste kunna hjälpa till osv. Själv känner jag att barnen inte ska behöva "tassa på tå" för mig...

Just nu känns ÅTTA veckor som en lång tid....