• Äldre 20 Aug 15:54
    4488 visningar
    8 svar
    8
    4488

    19 åring helt utan motivation

    Hej

    Jag vet inte riktigt om det här är rätt typ av forum att skriva på men hittade inget annat forum där jag hade behörighet att skriva på men jag skulle vilja ha er hjälp!

    Jag är en kille på 19 år som växte upp med en familj med god ekonomi, jag har två bröder som inte bor hemma längre så det är bara jag, mamma som har varit hemmafru i 24 år och pappa som jobbar för fullt. Jag har alltid tyckt om att gå i skolan och har alltid haft dugliga betyg enligt mig och mina vänner. Min pappa hade dock en 5:a i alla ämnen när han gick i skolan vilket tydligen är det bästa man kan ha så därför har han väldigt höga krav på mig. Jag har aldrig riktigt haft en nära och bra relation med mina föräldrar. Är det något som har hänt är det aldrig dem jag går till och berättar om mina problem och bekymmer. Det är alltid vänner och mina bröder som har stöttat mig.

    När jag gick ut grundskolan 6-9 hade jag betyg så jag kunde komma in på alla linjer och gymnasieskolor jag hade sökt in på. Men istället för peppande och stöd av mina föräldrar så tryckte de bara ner mig, pappa nämnde även att han tyckte jag skulle bli "lyckt-stolpe-vaktare" flera ånger om. Ni kanske tycker det låter jättefånigt att jag tar åt mig en sådan grej men efter många många år som man blir kallad oduglig och dålig så blir man lite trött och nere av det för att jag inte kan hänga med deras höga krav även fast jag lyckats vara stolt över mig själv.

    Min högsta dröm har alltid varit att bli veterinär. Jag älskar att hjälpa folk/djur och jag älskar djur och alla biologi, kemi, fysik ämnen. Det va något jag verkligen brann för!

    Nu kommer dock det största misstaget jag någonsin gjort i mitt liv...

    Tydligen är naturlinjen bland de kämpigaste linjerna på gymnasiet och pappa tjatade om och om igen att han trodde att jag ALDRIG skulle klara av det, jag försökte övertala honom att jag verkligen brinner för att bli veterinär och att så länge jag vill så kommer jag klara det och jag vill följa mina drömmar. Han tyckte fortfarande jag hade fel och att jag aldrig skulle klara det så det slutade med att jag valde teknik för PAPPAS skull för att han är teknisk av sig och att jag kunde få hjälp av honom.

    Jag gick teknik och tyckte det va tråkigt men jag kämpade på ett halvår, det blev för tufft och eftersom jag inte hade ett mål längre blev allt för stressigt och svårt. Vi hade även en nyutbildad lärare som inte riktigt kunde sin grej så allt gick åt skogen.

    Jag blev desperat och ville bara bort från Teknik linjen och bytte både skola och linje.

    Jag bytte till Ekonomi/Juridik men men det va för stressigt för mig till en början för att jag hade missat två hela kurser som jag var tvungen att läsa på sidan av så jag bestämde mig för att hoppa av och börjde om året därpå istället så jag fick en "fresh start".

    Nästa år började och jag hade fått nya vänner, ett år yngre men det gjorde ju inget!

    Tiden gick och det gick bra i skolan, efter 1,5 år började det dock gå nerför. Jag fick reducerat schema och började skolka ändå från vissa lektioner. Ingen speciell anledning egentligen. Jag förlorade bara motivationen och det slutade med att jag blev depprimerad och hoppade av. Jag fick antidepprisiva under en ganska lång period och låg för det mesta bara hemma i sängen.

    Just nu sitter jag hemma, medicin fri och glad. För det mesta framför datorn men har inget jobb. Jag förstår också att jag inte bara kan leva gratis hemma hos mamma och pappa resten av livet men grejen är den att jag verkligen inte har ork att göra något. Jag kan åka till ett köpcentrum med kompisar, åka och bada och massvis med andra roliga saker som jag beslutar själv. Problemet är bara det att jag har det bra som det är nu MEN jag är SKITRÄDD... Jag vet inte varför, men vill i egentligen inte ha förändringar i livet. Så fort jag börjar tänka på att skaffa jobb eller något liknande så stänger min kropp in sig helt och jag sätter mig och börjar gråta. Jag har jobbat förut men det är något som tar stopp nu. Jag vill inte jobba, jag vill inte börja gymnasiet. Det har varit tankar i mitt huvud om att starta eget företag. Då får man ju lite mer "göra när och hur du vill" till en början iallafall vad jag har erfarenhet om efter att ha läst mycket om det i skolan, att starta eget. Jag vill ta saker i min egna takt och inte gå gymnasiet bara för att "det är något alla barn gör" som mina föräldrar säger, det är pressen jag inte vill ha i mitt liv. Jag vill göra något jag inte lider av, jag behöver inte stört-trivas som om jag seglar på moln men jag vill inte lida och må dåligt.

    Jag ska dock testa på en distans skola om några veckor bara för att se om det kanske funkar, då antar jag att det är lite mer eget ansvar och mer flexibla tider. Att man får 3 veckor på sig att göra de här uppgifterna och sen får man plannera lite som man själv känner för. Att slippa stiga upp ur sängen och verkligen lida av tanken att gå till skolan som jag gjorde när jag gick på ett "vanligt" gymnasium.

    Jag hoppas ni kan komma med förnuftiga tips och råd.

    Behöver verkligen all hjälp i världen för att få igång mig själv.

    När folk säger "det är bara att ge sig själv en spark i baken och göra det" det är inte så lätt. Vet inte om det är någon psykisk diagnos eller liknande men det är inte bara så lätt. Då slutar det bara med att man sitter och gråter av stress och ångest istället.

    Jag ÄR INTE bara lat, många tror och påstår det men det är inte bara en ursäkt. Mår så sjukt dåligt och funderar vad det ska bli av mig, jag vill men kan och orkar verkligen inte ta tag i något. Men det är tufft. Så sjukt tufft.

    Tack om ni har läst hela vägen hit och om ni vill hör jag gärna av mig hur det gått med att plugga på heldistans och om motivationen har lyckats komma igång!

  • Svar på tråden 19 åring helt utan motivation
  • Fru Blacke­r
    Äldre 20 Aug 16:05
    #1

    Hej
    Jag klarade inte av att studera i klassrum på gymnasiet, inte för att jag inte hade ork utan för att jag var så förbannat elitistisk att jag ansåg att jag stod över alla andra elever som enligt mig enbart kom med irrelevanta frågor och slösade min dyrbara tid (jag var väldigt egoistisk också som du kanske hör).

    Jag började istället studera distans och det fungerade jättebra för mig och jag fick tillbaka min motivation. När du studerar på NTI, Hermods, Jensen ect får du själv förvalta din tid vilket innebär att du behöver ha ett stort mått av självdisciplin.

    Jag tror faktiskt du kan behöva någon att prata med när det kommer till ditt självförtroende och självkänsla. Om du inte gör det kommer det alltid finnas en liten röst inom dig som säger att du inte klarar av detta och att det är lika bra att ge upp. De dagar du känner dig svag kan du komma att lyssna på den rösten.

    Ett tips för motivation är att ha en klar bild över vad det är du vill göra. Vad är ditt mål med studierna? Starta eget företag inom vad. När du hittar vad det är du vill göra tror jag det blir enklare att studera och även att välja de kurser som gynnar ditt mål.


    frublacker.se - Hypermanisk småbarnsmor med för många projekt
  • Äldre 20 Aug 18:11
    #2

    Hej Blacker

    Det är ju helt sant som du säger att det är väldigt beroende på vilken klass man hamnar i, vissa klasser blir ju särbehandlade och 75% av allt lärarna är helt irrelevant eller så är det sådant som man redan kan. Så utav 8 timmar av skoldagen så kanske det var 2-3 timmars tid som man lärde sig saker och ting, det va också en del till att jag börja med skolkandet viss del "äh, den här lektionen är ju onödig för det kan jag redan så jag skippar det" och så blev det bara mer och mer.

    Kanon att distans fungerade för dig och jag hoppas verkligen att det funkar för mig också så jag kommer någonstans i livet!

    Grejen är att jag faktiskt inte har så värst dåligt självförtroende, det är nog mest att man bara blir ledsen och att det nästan känns som om jag blir "mobbad" ibland av mina föräldrar även fast de även stöttar mig, men ibland så öppnar de käften utan att tänka sig för. Jag tycker jag är duktig på att laga mat, bjuder alltid på med ett mat med ett leende på läpparna när jag vet att det blivit gott, tykcer jag är duktig på att sjunga och är alltid lycklig med musiken i mitt huvud, älskar och tycker att det är kul att argumentera med folk om både det ena och det andra, tycker jag är otroligt duktig på att komma med bra argument, har alltid haft top betyg när det gäller argumenterande uppgifter i skolan osv.

    Problemet ligger mest i att jag inte har ett mål längre. Jag ville verkligen kämpa för att bli veterinär men helt ärligt är de drömmarna krossade. Det är därför det är så svårt för mig för att jag inte vet vad jag vill, jag frågade ofta mig själv "varför går jag i skolan" och svaret va oftast "därför". Ingen riktig mening egentligen. Jag är inte en sån person som väljer ett brett program och sen får topp betyg för att sedan ha bredare möjligheter, jag vill nog veta vad jag vill för att få motivation och sedan kanske plugga till någon kurs om det skulle behövas.

    Det kanske är en sån inställning som måste ändras.

    Jag tränar inte så mycket längre dock och har en väldigt dålig rutin så att få in en daglig rutin till att dra sig iväg kanske får igång min hjärna att förstå att rutiner är väldigt nyttigt. Äter ganska oregelbundet (äter frukost, lunch och middag) men kan vara mellan 12-14:30 vissa dagar men att bara få in en sådan rutin är också jobbigt för mig.

    Jag har en helt underbar flickvän som stöttar mig och fina vänner också :)

    Det är bara den där lilla sparken i rumpan jag skulle behöva, men det är min egna fot som ska sparka, inte någon annans för då får jag inställningen "det är mitt liv, jag bestämmer när var och hur" ungefär, men att folk ger mig råd och tips är ju ljuvligt, jag menar inte att om jag blir tillsagd av en arbetsledare att "gör det och det.." Så blir jag inte irriterad, jag har ju ansökt själv om att någon ska ge mig jobb men med det dagliga livet tar jag helst beslut själv "åh, klockan två ska jag gå iväg till gymmet" inte att mamma står och gnäller att jag borde gå till gymmet 5 6 gånger för då kan det bli rena motsatsen, jag gillar inte att ta order och det har jag aldrig gjort.

  • Äldre 21 Aug 00:34
    #3

    Förlåt för allt sluddrande i den senaste texten, missade ord här och var.

    Inlägget blev skrivet från telefonen så blev lite felklickande här och var och glömde även vissa ord. Jag hoppas det är läsbart och att man får en överblick vad jag menar. Får ta och läsa igenom ordentligt vad jag har skrivit nästa gång.

  • Anonym (Följ ditt hjärta­)
    Äldre 21 Aug 17:02
    #4

    TS
    jag tycker ändå du borde satsa på naturlinjen som var ditt ursprungliga val där det verkade som att du hade intresse. Naturlinjen är en oerhört bra linje som ger dig behörighet till forsatta studier på universitet och liknande. Visst naturlinjen på gymnasiet är ganska svår men med bra studieteknik och vilja samt intresse så borde vem som helst klara av den. Jag personligen tycker inte du ska lyssna på någon när dem säger att du inte klarar av något, o nej inte ens dina föräldrar borde du lyssna på då. Det är ditt liv och du ska ta sådana val, dina föräldrar kan givetvis vara där och stötta dig men när det kommer till skola/yrke är det du som ska välja. Bara för att din pappa tycker om en viss grej behöver det inte funka för dig. 

    Ser att du endast är 19 år men när du börjar komma upp i åldern kommer du märka att du behöver en utbildning. Samhället har blivit allt tuffare och konkurrensen allt svårare där det krävs att man har utbildning efter gymnasiet. Tänk efter TS, tänk långsiktigt, planera inför din framtid. Vill du sitta på ica resten av ditt liv eller vill du ha ett jobb som stimulerar just dig? I så fall måste du börja ställa om ditt tankesätt redan nu och kämpa för det du vill ha. Var tacksam att du bor i ett land där du kan studera till vad du vill och där det finns resurser för minsta lilla. Jag vet att i din ålder så är man så otroligt förvirrad och svårt att veta vad man vill göra, det händer lätt att man kan bli deprimerad - mitt råd till dig är att inte vara rädd, med rädsla kommer man ingenstans du måste helt enkelt man up (som min mamma skulle säga) och ta dig igenom den tuffa tid som väntar... Håller tummarna för dig illa fall =)

    (OBS inget fel på dem som jobbar på ica, jobbar själv i butik vid sidan av mina studier, och kan då lätt säga att jobba i butik är så påfrestande både psykiskt och fysiskt i längden och inget som jag i alla fall vill göra resten av livet)

  • Äldre 12 Mar 02:24
    #5
    +1

    Vet inte om det är något utav er som är aktiva på forumet fortfarande men om det är någon utav er som läser så vill jag bara säga att efter snart 3 år så är jag nästan klar med hela gymnasiet och har tagit examen!!!


    Mina beslut blev att jag började plugga på distans på ett gymnasium på distans som heter Korrespondensgymnasiet. Det blev tillslut ekonomi-juridik linjen och inte Natur som jag ville från grunden. Det har vart 3 tuffa år måste jag säga. Motivationen har inte funnits där precis som det va redan för 3 år sedan men jag har verkligen kämpat mig igenom detta. 


    Att plugga distans kräver fruktansvärt mycket disciplin vilket jag egentligen inte har haft, men jag har ändå valt att ta tag i det vilket jag är otroligt stolt över.


    Nackdelarna är egentligen att man inte får den där vardagliga sociala umgänget runt sig i klassrummet eller på arbetsplatsen vilket har gjort att man känt sig väldigt ensam från gång till gång, men det var värre i början. Man vänjer sig (iallafall jag) med att leva ensam och kan gå en vecka ibland när jag har mycket i plugget utan att träffa en människa.


    Och det absolut bästa med distans är att man får lägga upp sitt schema som man vill. Man får bestämma sina tider, man får bestämma om man vill ha undervisning av lärare eller jobba individuellt. 


    Självklart är inte detta något som passar alla men ville bara skriva detta till er för att jag inte har så många andra att berätta detta för. Och jag känner mig så fruktansvärt stolt. Det har gått nästan 6 år sen första gången jag började gymnasiet och jag är äntligen snart klar.


    Tack för alla råd, tips och stöttande jag fick utav er tidigare!

  • Äldre 14 Mar 19:36
    #6
    MakZor skrev 2018-03-12 02:24:12 följande:

    Vet inte om det är något utav er som är aktiva på forumet fortfarande men om det är någon utav er som läser så vill jag bara säga att efter snart 3 år så är jag nästan klar med hela gymnasiet och har tagit examen!!!


    Mina beslut blev att jag började plugga på distans på ett gymnasium på distans som heter Korrespondensgymnasiet. Det blev tillslut ekonomi-juridik linjen och inte Natur som jag ville från grunden. Det har vart 3 tuffa år måste jag säga. Motivationen har inte funnits där precis som det va redan för 3 år sedan men jag har verkligen kämpat mig igenom detta. 


    Att plugga distans kräver fruktansvärt mycket disciplin vilket jag egentligen inte har haft, men jag har ändå valt att ta tag i det vilket jag är otroligt stolt över.


    Nackdelarna är egentligen att man inte får den där vardagliga sociala umgänget runt sig i klassrummet eller på arbetsplatsen vilket har gjort att man känt sig väldigt ensam från gång till gång, men det var värre i början. Man vänjer sig (iallafall jag) med att leva ensam och kan gå en vecka ibland när jag har mycket i plugget utan att träffa en människa.


    Och det absolut bästa med distans är att man får lägga upp sitt schema som man vill. Man får bestämma sina tider, man får bestämma om man vill ha undervisning av lärare eller jobba individuellt. 


    Självklart är inte detta något som passar alla men ville bara skriva detta till er för att jag inte har så många andra att berätta detta för. Och jag känner mig så fruktansvärt stolt. Det har gått nästan 6 år sen första gången jag började gymnasiet och jag är äntligen snart klar.


    Tack för alla råd, tips och stöttande jag fick utav er tidigare!


    Vad roligt med återkoppling! Och starkt gjort att ha tagit dig igenom gymnasiet!
  • Anonym (morot­)
    Äldre 14 Mar 20:33
    #7

    Bra att du tog tag i ditt liv, för du är ju smart eller hur? 

    Då vill man inte gå och packa upp kartonger eller städa parker resten av livet. Låt det vara din motivation! 

    För de flesta av oss måste trots allt jobba, och jag vill inte gå till ett jobb jag hatar varje dag. Därför kämpade jag som ett djur i skolan, för att kunna välja mellan flera olika saker.

    Många unga vuxna har ångest, och man kan ibland fastna i fel tankemönster. Jag fick min smäll senare, jag hade redan pluggat på universitet och kommit in på forskarutbildning- min dröm!

    Som sen fick mig att må helt uselt dåligt och inte ens vilja gå ur sängen. Ville sluta efter ett halvår men alla övertalade mig att hänga kvar. Hoppade istället av efter ett år och gick en hel sommar som i en dimma av depression. Framåt hösten vaknade jag igen och började söka jobb, fick vikariat och sen ett jobb. Och sen blev allt bra igen.

    Du fick ett stopp! ganska tidigt i ditt liv men du har också lärt dig många saker av det om du tänker efter. Mina lärdomar är:

    -Jobba aldrig för en chef som är orättvis/som du inte kan respektera.

    -Byt kurs eller jobb när du börjar må dåligt, vänta inte tills du är helt deprimerad. För byten tar alltid tid också.

    -Livet är långt, man kan göra många olika saker och försök lära dig så mycket du kan på varje ställe. 

    Lycka till nu!

  • Anonym (Hopp)
    Äldre 14 Mar 20:46
    #8

    Inte sett tråden tidigare, men:

    Good on ya!

    Vi känsliga själar har det tufft ibland ??.så skönt att du tagit dig ur din situation.

    Låt inte dina päron trycka ner dig mer.

    Om du orkar, så försök läs vidare på en gång nu.på så vis slipper du ytterligare en jobbig startsträcka.

    ...du kan även läsa naturvetenskapligt basår om du vill för egen del eller för att knäppa farsan på näsan.

    Naturvetenskap är inte svårt för alla. För mig är det svårare med juridik. Mvh advokaten som ville bli astronom men som bangade.

Svar på tråden 19 åring helt utan motivation