Barn är verkligen inte allt här i livet!

De gillar väl barn helt enkelt? Jag gillar mina barn men också träning, jag pratar dock garanterat mer om barnen än om träningen av naturliga orsaker. Jag ifrågasätter dock inte barnlösa personer utan låter de vara barnlösa ifred. 

Jag är blivande mamma och hoppas verkligen att jag inte blir så barnfixerad i sociala sammanhang (i privatlivet blir det nog annorlunda). Jag hade kunnat trivas med ett liv utan egen avkomma också, och jag förväntar mig definitivt inte att omvärlden ska tycka att vårt barn är det mest intressanta i världen. Vill folk prata om det får de fråga. Jag tänker dock njuta av att prata om en massa annat också t.ex. med de vänner som inte har barn och även föräldrar som har lite vidare perspektiv.

Som du märker blir jag då lite fel person att svara på din fråga om varför en del kvinnor blir sådana. Min teori är att de skulle varit självfixerade även om de varit barnlösa. En del människor verkar tro att just deras livsstil är den högst eftersträvansvärda för ALLA människor. Råkar de vara mammor så blir mammalivet deras favoritsamtalsämne.

Undvik att umgås med människor du inte har något utbyte med så långt det är möjligt. Livet är för kort för att artigt hänga kvar vid vänskap som passerat bäst-före-datum.

Det kan man alltid hoppas, de flesta föräldrar är rätt ointresserade av andras barn och vill inte heller höra outtömliga berättelser om dem. Jag kunde inte bry mig mindre om Kalle har fått tänder eller lärt sig gå på pottan el.dyl. Det jag bryr mig om är han är uppfostrad så han inte stör omgivningen på ett negativt sätt (när han är i rimlig ålder för det). Resten kan man prata med farmor/farfar el mormor/morfar om.

De flesta som är sådär har/hade ingen egen "identitet" till att börja med.. Rätt tragiskt, men visst är det bra att dom hittat "sin uppgift i livet".. Men dom är sjukt jobbiga, det håller jag med om.

Skönt att höra att ni som är föräldrar har förståelse för att inte alla tycker era barn är världens mittpunkt. I mina vänners fall är det framförallt det där med deras egen roll som stör mig mest. De är mamma först i alla situationer, även när barnen inte är i närheten, är de "mamma" och kommenterar andra barn, jämför med sina egna. Diskuterar man karriär och personlig utveckling så kommer de aldrig längre än till "men när barnen är utflugna, nu är jag mamma" eller "men det går ju inte för jag är ju mamma". Hela deras liv definieras av att de är mammor. Och jag förstår att få barn är det största som hänt dem men någon rim och reson måste det ju finnas! Och förståelse för att inte alla har "att bli mamma" som högsta mål i livet. 

Jag har ett barn, men är ändå inte en Mamma. Jag är jag, jag tar hand om mitt barn, som naturligtvis tilltalar mig "mamma", men en Mamma är jag inte. För att bli en Mamma, måste man först tänka ut hurudan Mamma man vill vara. Sen ska man spela den rollen på ett övertygande sätt. Usch nej, det där med Mamma är ingenting för mig.

Det betyder ändå inte att allt barnprat är ointressant för mig, man blir ju intresserad av det som upptar ens vardag. Men det finns mycket annat som också intresserar mig.

Kände som dig tills jag själv fick barn.

Ens barn är ens allt.. Blir så! :)

Nej, jag skojar inte. Jag har aldrig heller kallat mig själv "mamma" när jag pratar med mitt barn, så där som "Mamma är hungrig, mamma vill äta nu." Eller pratat barnspråk med barnet. Jag känner mig bara som 100 % mig själv hela tiden.

Den som gifter sig, blir den Fru? Eller den som går i pension och blir Pensionär?

Men man kan väl fortfarande ha en egen identitet trots det? Man behöver väl inte åsidosätta sina egna behov bara för att ens barn är ens allt?