2-åring kräver vår uppmärksamhet hela tiden när vi är utanför hemmet

Att han ska få syskon spelar säkert in. Prioritera honom alltid i början, bebisen kan amma lika bra när du bygger lego.

Testa motsatsen till att sätta gränser för att visa attdu inte alltid vill vara där han vill och ägna dig helhjärtat åt att vara med honom. Då vet han att du finns där till 100% och sen får han själv tröttna på ditt sällskap (och det kommer han att göra!)

Vi hade åt det hållet när dottern var runt 2,5 år, vi kände att det inte var någon idé att åka iväg och träffa folk, typ.

Hon var väldigt rädd för andra barn och oerhört reserverad på alla sätt. Väldigt sen socialt och språkligt. Så hon skulle ha med en förälder till någonstans i huset där det inte var några andra och leka där. Vi var på ÖF mycket och där var två lekrum. Var hon i ett med mig och det kom andra barn då drog hon in mig till det andra. Samma sak hemma hos andra osv, man kunde aldrig sitta och fika mer än den korta stund hon också fikade...

Nu är hon 6,5 år, oerhört social, har nära kompisar och leker i timmar utan oss.

Hej buggi tack för svar!
Tror säkert det kan spela in att han ska få syskon, men det har trots allt varit såhär i ett år nu så det känns inte son nåt tillfälligt. Jag spenderat mycket tid med hobom där jag helhjärtat fokuserar på honom och det han vill göra eller visa. Så den metoden verkar inte fungera... Han har inte tröttnat på mig än i alla fall haha!

Tack för att du delar med dig av er erfarenhet Alexi!
Det låter ganska likt vår situation, förutom att min pojke är väldigt tidig språkligt.
Jag förstår precis hur du menar, man drar sig lite för att åka iväg, särskilt till bekanta man inte känner jätteväl. Samtidigt så vill jag inte att det sk få hindra vårt sociala liv så oftast åker vi iväg på grejer ändå.
Till saken hör att jag var visst väldigt blyg och försiktig tills jag var runt 5 år, sen vände det. Så inte jättekonstigt om det går i arv.
Hur gjorde ni för att underlätta situationen annars, och hjälpa er dotter på traven?

Mina barn har alltid gjort skillnad på nytta och nöje s a s.

Att vänta på att jag ska läsa en tidning, dricka en kopp kaffe eller prata klart med någon vuxen, alltså något som bara är för mig, har haft otroligt låg prio hos dem. Då har de kunnat tjata sig blå.

Att däremot vänta på ett blöjbyte på syskon, att jag plockar diskmaskinen eller tvättmaskinen det har däremot varit mer ok. Men jag har å andra sidan sett till att alltid göra klart sådant fast de tjatat medan det är svårare att stå på sig när det bara kommer till en själv.

Samma 4 barn, som låter mig fixa det praktiska hemma låter aldrig sin far få något gjort hemma för där vet de att tjatar de då leker pappa. Han har aldrig satt ner foten och hävdat att han måste bli klar så barnen vet precis hur de ska få honom att komma och han undrar hur jag gör. Tja, jag säger nej och håller mig till det tills jag är klar.

Min äldsta hade en tuff period när lillebror kom, hon var inte van att vänta och grät sig genom alla hans amningar i typ 4-5 månader för att jag inte hade tid att göra precis det hon ville just då. Hon var inte arg, hon förstod ju, men ledsen vilket hon ju naturligtvis fick vara. Med övriga har hon inte brytt sig nämnvärt och ingen av de yngre har heller haft problem med fler syskon. Då har de ändå varit vana att behöva vänta ibland.

:) Du får trösta dig med att han så småningom kommer att tröttna närhan kommer i puberteten :)

Nä, skämt å sido, jag har samma erfarenhet som ovan att det inte är några problem att göra saker som är nödvändiga men småprat i mobiltelefon eller surfande på familjeliv utlöser protester. Kanske kan börja med att se till att du får göra det som verkligen måste göras.

Hoppas ni får en fin ny-bebis-tid!

Hej TS!

Det du skriver är extremt vanligt. Det gäller faktiskt de flesta barn. Barn vill vara delaktiga i det som vi vuxna gör. När du är hemma så kanske han får hjälpa dig att slänga in en tvätt i tvättmaskinen, duka eller laga mat och därför är han nöjd när ni är hemma. Likadant är det när ni är någon annanstans. Om du sitter och fikar på ÖF så vill ju han vara med dig, precis som när han är hemma. Det är bara det, att när han är mätt och har fikat färdigt, så finns det ju massor med roliga leksaker att leka med. Då vill han självklart att du skall vara med och leka med honom, för du är ju hans förälder; du är tryggheten och du är den som han vill visa allt roligt som han hittar på.

Barn under 3 år har ofta svårt att leka riktiga rollekar med andra barn. Det är därför du finns där: för att leka med honom, visa honom, vägleda honom in i lekens värld och i samspelet med andra barn. Om ett år eller så, kommer du garanterat att få mer tid att sitta och fika eller blippa på telefonen eller göra något annat som han tycker är tråkigt, för då har han lite mer behållning av kompisar än vad han har nu.

...och för övrigt. Ditt barns beteende beror inte på otrygghet - snarare beror det på trygghet: han vet att du bryr dig om honom, att du vill leka och umgås med honom, därför fortsätter han att tjata kring att du skall sitta bredvid, leka och upptäcka med honom. Om han plötsligt hade slutat göra dig delaktig, ja, då hade jag nog blivit orolig för att han var otrygg.

Hej cosinus!
Jo men när jag tänker efter så stämmer det där, att han har mer tålamod med att jag gör hushållssysslor, men jag kopplar ihop det med att vi då är på hemmaplan och att han där känner sig trygg... Å andra sidan så är tålamodet son bortblåst när jag pratar i telefon, även fast det är när vi är hemma! :)

Jag tror och hoppas att det gör gott att få syskon, att han då naturligt måste lära sig att dela med sig av mamma och vänta på sin tur. Det blir dock den hårda skolan antar jag.

Hej Ananda!
Vilka kloka ord! Så glad och lugn och lättad jag blev av ditt inlägg, att det förhoppningsvis är vanligt och övergående och INTE ett resultat av ett otryggt barn! Hoppas det stämmer.
Det är klart att han tycker det är roligast att få visa mig vad han pysslar med :) men som sagt det blir lite too much ibland.
Men jag kanske ska försöka så gott jag kan att visa honom hur han kan interagera och leka med andra barn? För jag tror att när han väl knäcker den koden så är mamma nog inte lika intressant längre!
Sen vill jag bara tillägga att jag tycker det är underbart att vara med min son och leka med honom, och jag har inget behov av att sitta i timmar och fika eller blippa med telefonen (det gör jag när han sover). Men en 5 min konversation med en annan vuxen på är eller en kopp te känns som rimligt att kunna unna sig. Det är sånt han måste lära sig.

Låter som ungefär varenda tvååring jag träffat :) Du ska nog inte räkna med att sitta och fika på ÖF tyvärr, även om det hade varit trevligt :) Jag har aldrig suttit och fikat då min son inte varit intresserad av det alls. För mig har det i första hand varit för min sons skull, att han ska få komma ut och leka. När jag haft lillebror med har vi suttit på en filt och storebror har lekt brevid. 

När vi fick vårt andra barn var vår stora 2.5, han blev väldigt mycket bebis igen då, och vi lät honom hållas. Han fick en egen mysfilt, fick egna nappar (fast han aldrig haft napp innan) och fick ligga i bebisens korg. Många är ju emot skärmar, men hellre att storebror ligger och myser jämte mig med min mobil när bebisen ligger i famnen än att det blir gråt och kaos. 

Nu är storebror 3.5 och kan utan problem roa sig själv och leka med andra barn när vi är iväg, har märkt väldigt stor skillnad efter han blev 3, så det ger med sig :)

Tillägg: man tror att man måste lära barnet så väldigt mycket, men du behöver inte lära honom att leka själv, det kommer när han är mogen. Jag har börjat säga åt min treåring att nu får du vänta för nu pratar mamma, och nu är han mogen att förstå det och gör det trots att jag inte "lärt" honom det när han var yngre (eftersom det inte alls funkade utan bara ledde till bråk).