Någon annan?

Kan tillägga att jag nu är 29...

Jo det finns fler så du är inte ensam.

Bröt upp från min fru i våras efter 20 år var av dom sista 5 var riktigt dåliga. För min del var det jag som hela tiden behövde förändra och anpassa mig för att det skulle fungera. Fick dock alldrig något tillbaka utan det var hela tiden något annat som var fel.

Träffade någon via nätet som jag fick lite känslor för och insåg att det inte ska behöva vara såhär, vilket gav mig kraft att bryta upp. Då kom den stora förändringen och hon började göra allt för mig för att jag skulle stanna. Till en början så känndes det ju fantastiskt att ha en fungerande relation med min fru så jag gled sakta ifrån mitt beslut, vilket gjorde att jag förlorade flörten (något jag bittert ångrar). Tyvärr så har jag nu insett att jag har tappat bort mig själv under alla dåliga år. Har anpassat mig för mycket och inte lyssnat på mig själv.

Det krävdes dock att vi blev särbos för att jag skulle komma fram till det. Få tid att känna efter och göra mer saker för min egen skull. Nu står jag i valet och kvalet om jag ska skiljas men det lutar åt det då grunden för förhållandet inte finns där. Jobbigt när det borde vara bra men det inte känns bra. Logik mot känslor.

Var på familjerådgivningen i våras och fick följande råd. Gå inte tillbaka för snabbt utan se till att permanenta förändringen innan annars är risken stor att det trillar tillbaka till det gammla och då får du kämpa dig upp ytterligare en gång.

Tack för ditt svar! Det är skönt att höra att jag inte är ensam. Även jag har pratat med andra på nätet och det har fått mig att känna att min relation inte varit sund och att jag kan få det bättre.

Rådet från familjerådgivningen låter klokt och det är precis så jag känner... Det är bara så jäkla svårt när han försöker få mig tillbaka nästan dagligen.

Jo det var precis samma sak för mig. Hade verkligen bestämt mig för att skiljas och ge flörten en chans men det där tjatet är så tungt att stå emot. Längtan efter det trygga som ändå finns i en relation.

Det började med en massa kommentarer som skulle få mig att bli osäker som att ska du sitta där ENSAM i lägenheten och hon gjorde allt för att ge mig dåligt samvete. "DU förstör mitt och barnens liv", "Såg en massa familjer som handlade på maxi idag, så kommer vi alldrig att ha det igen" etc.

När inte det funkade så började hon helt plöttsligt vilja ha  sex och närhet (efter flera år när det i princip varit dött och att bara nämna bristen på det ledde till bråk), vilket var det jag saknade mest i vår relation. Då klarade jag inte att stå emot längre utan gled tillbaka.

Sjukt jobbigt att stå emot men jag är ganska säker på att det bara är tillfällfälliga ansträngningar för att få mig tillbaka och kommer att bli den tråkiga vardagen så fort jag flyttar hem. Dock räcker det för att göra det sjukt svårt att ta det sista avgörande steget att bryta sig loss helt. Kan bara konstatera så här efter ett tag att hennes fokus alltid låg på vad hon förlorade och vilka konsekvencer det fick för hennes liv och inget fokus på oss. Ingen bra grund att stå på :/

Det jag gjorde för att få lite tid att känna efter och fundera var att tillsammans sätta upp en plan för hur mycket vi skulle träffas och ha kontakt. Så vi gjorde något med barnen en gång i veckan och "dejtade" en gång i veckan. Våga ställa krav och försök förklara att det enda sättet för att det skall fungera är att du får den distans som du behöver.

Så likt min sits så det nästan är läskigt! Tack så mycket för dina råd! Jag ska verkligen försöka stå på mig och ställa krav..

Bor ni isär nu eller fortfarande ihop?

Jag har sagt att jag måste bo själv så han bor tillfälligt hos sin bror men kommer hit när han ska träffa vår dotter. Det gör att jag ändå måste träffa honom minst två gånger i veckan... Jag har sagt åt honom att han måste skaffa eget boende men då säger han vara åt mig att vara lugn och ta en dag i taget.

Jobbigt! Svårt att tvinga någon utan att bli ovänner :/ Men då har du iaf fått lite lugn och ro delar av tiden :)

Själv valde jag att flytta från huset bara för att komma bort från allt. Var så mentalt slut att jag bara tog med mig det nödvändigaste så nu är det lite spartanskt men det är bara mitt :)

Du kanske kan leta upp en lgh åt honom även om man inte ska behöva göra sådant. Annars kan du ju sätt ett datum när han måste flytta ut sina saker så det blir lite fart. 

Någon vis person sa till mig att ibland blir separationen som ett gummiband som man får kämpa med att töja ut lite i taget och man får räkna med att man studsar tillbaka en bit ibland när man tappar kraft. Med tiden tänjs det dock ut och man får den distans man behöver.  

Vill du skriva mer privat så kan du PM mig (Sting)

Har skickat till dig...

Hur orkar folk att bryta upp familjen? För mig är det oförståeligt och trots att jag fick förändra mig till mycket och sköta allt i hemmet och dotter samt alla aktiviteter så hade jag inte en tanke på lämna, men så kom hon en dag och gjorde det. 5mån har passerat och hon har en ny. men jag står å trampar, har fullständigt gått in i väggen och kan inte förstå den fulla verkligheten, att den som fria till en och ville bilda familj bara packa ihop och drog utan ens titta tillbaka efter alla år av minnen och familj.

Jag har fått förstått i efterhand dock att hon har släng av narcisism, men inte ens det lugnar mig utan paniken finns nära då jag ännu faller för hennes kropp och personlighet.

Att dra eller dö går inte pga jag har en underbar dotter, men detta liv känns som ett hamsterhjul av att jobba,komma till tom bostad och åka runt till vänner.

För mig blev det tydligt att vår dotter mådde dåligt av att vi inte hade det bra. Hon är betydligt mer harmonisk nu när vi har separerat. Så att splittra en familj kan ibland vara det bästa...

Sen är det ju dessutom skillnad på att kompromissa och förändra sig för att man vill jämfört med att bli nedtryckt, ignorerad, förlöjligad osv.

Tror mitt ex ser de så med, men hon ville inte inse de berodde på att jag fick dra hela lasset. Fast man påpeka det :( man är helt slut mentalt.

Förändra sig och kompromissa måste man ju göra i ett förhållande MEN det kan ju inte vara så att det bara är en som skall göra det hela tiden och som får sätta sina behov åt sidan till förmån för den andres. Det måste ju finns ett givande och tagande om det skall fungera.

Vet inte hur det var för dig men fick du dina behov tillgodosedda eller försökte du som jag förändra och anpassa dig för att dom skulle bli det så småningom?

Förstår att du har det jobbigt och känner med dig. Är helt säker på att det kommer att ordna sig till det bästa för dig med och att du kommer att hitta någon som förtjänar dig.

Av ren rädsla av att tappa familjen så offra jag mig själv och hon slapp i princip göra nåt, så jo jag gav och fick inget tillbaka riktigt mer än att hålla ihop kärnfamiljen. Knepigt nog skulle jag ännu ge min högra arm för att få oss samman än.

Ska äntligen få träffa terapeuten på onsdag efter uppehåll på 2mån och hoppas det ska ge nåt, för jag är riktigt nära att köra in i väggen.

Jag förstår hur jobbigt det är. Jag kände lika dant under väldigt många år. Kämpade och slet men fick inget tillbaka förutom gnäll. Känner fortfarande det som om jag hugger av en kroppsdel när jag nu är på väg att lämna men ett förhållande ska inte vara på det sättet. Det krävdes att jag förälskade mig i någon annan för att förstå det.

Är övertygad om att du kommer att känna det samma när du väl är igenom det här och att du då kommer att vara tacksam för att hon lämnade dig. Jag vet att det inte känns så nu och att det rent av kan vara provocerande att höra men jag är övertygad om att det kommer att bli så. Du är värd något betydligt bättre. Någon som stöttar och bygger upp dig istället för att trycka ner och utnyttja.

Önskar dig allt gott och fortsätt kämpa. Någonstans där ute finns hon som kommer att göra dig lycklig.

Du har så rätt och hade möte med terapeuten för första gången på 2mån och hon fann mig mer lugn och samlad å tyckte nya dejten verkade som en riktigt vettig tjej. samt att jag börja träna och äter och dessutom rätt. Jag var tidigare suocidal.

Men det brinner i mig av ilska om hon och annan å att jag säkert bidrog med min osäkerhet,sänkta självförtroende.

Är idag en version 2.0 av mig själv men skulle ge högra armen för hon och kärnfamilj

Skönt att höra att det går i rätt riktning för dig. Men jag tror inte att du skall ta på dig för mycket av skulden för att det inte fungerade utan det låter som om du gjort så mycket som du förmådde. Tror inte utgången blivit en anna om du varit mindre osäker. Hon hade nog bara lämnat tidigare då.

Men jag vet hur jobbigt det är att gå och gräma sig. Är fortfarande ruskigt bitter i att det aldrig blev något med hon som jag förälskade mig. Eftersom det berodde på att jag inte kunde bryta mig loss från mitt gamla i tid. Om du har fått några bra tips från din terapi som hjälper en att gå vidare så får du gärna dela med dig.

Hur tar barnen separationen? Själv har jag märkt en stor possitiv skillnad sen jag flyttade ut. Dom är mycket gladare och framåt så i mitt fall var en splittrad familj bättre än en destruktiv kärnfamilj.

Dottern tar det bra i dom flesta fallen, och är mer jag som har de tufft. Skickade ett sms idag om att jag känner etc, svaret var ungefär har du inte en ny det har jag, gå vidare.

Ska jag vara ärlig så är jag smått apatisk just nu av det och skulle bara slippa känna.

Det finns en sån vacker historia bakom och anktnytning med familjerna. Inte den vanliga bara träffats via jobb eller fest. Skönaste vore inlagd och nerdrogad eller död men de vet jag inte är nå alternativ. Helst vill jag ha Familjen åter men fann. Tog bort hon även ur telefonboken nu med.

Orkar fan inte med alla minnen,känslor och framtidsplaner som fanns.

Ja det där med kännslor är piss när dom går i den riktningen lika mycket som dom är fantastiska när dom går i den andra.

Känner likadant vissa dagar över henne jag förlorade samtidigt får jag kärleksfulla sms från min ex-fru som inget hellre vill att jag skall komma tillbaka. Önskar ibland att jag kunde ta till mig hennes kärleksförklaringar men det känns bara som hon försöker tvinga sig på mig och det får mig att ta större avstånd. Vet ju innerst inne att det inte kommer att fungera.

Tror inte att det fungerar att skicka den typen av SMS om vad man känner. Dom får nästan motsat effekt och stöter bort henne ännu mer. Vet att det är svårt att låta bli men för man vill förklara och hoppas att den andre ska förstå och ta en tillbaka. Nog bättre att hålla det till sakfrågor som rör dottern tex om du ska ha kontakt. Släng in något om hur det går för dig som visar att du klarar dig själv och att du lever ett bra liv, gör dig intressant. Det gamla förhållandet kommer du inte få tillbaka men möjligen går det börja ett nytt med henne om det skulle vara det du vill. Är ju ingen expert men det är lite av mina tankar.

Har du inte läst "No more Mr Nice guy" så gör det. Tror den kan passa dig.